Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ränta, inflation - och arbetslöshet

När riksbanken i förra veckan höjde räntan hänvisade man till risken för ökad inflation. Som framgår av Riksbankens egen inflationsbarometer härintill är inflationen inte för hög utan i stället alltför låg!




Riksbanken har att leva upp till ett lagstadgat krav att inflationen i
Sverige skall vara 2 procent per år, plus/minus en procent. Inflationen
skall alltså ligga mellan en och tre procent.



För närvarande ligger den under en procent och har gjort så under en lång tid.



Fram till 1980-talet var inflationen inte det största bekymret i den
svenska ekonomin. Det var arbetslösheten, som skulle hållas så låg som
möjligt.



Men sedan kom systemskiftet med den nyliberala politiken, och nu blev inflationen det som skulle bekämpas med alla medel.



Det fanns två huvudsakliga skäl till detta.



Öka profitkvoten

Det första var att det blev allt svårare för företagen att behålla
oförändrad lönsamhet. Anledningen till det var att det levande,
värdeskapande arbetet minskade relativt i förhållande till det
konstanta kapitalet i form av maskinpark, transportmedel, anläggningar
etc. Med marxistiskt språkbruk kallas detta profitkvotens fallande
tendens. Med borgerligt nationalekonomiskt språkbruk kallas det
kapitalets fallande gränsavkastning. Samma sak, olika benämningar och
naturligtvis olika förklaringar.



För att behålla profitkvoterna höjde kapitalisterna priserna. Det ledde till inflation, som förtog effekten av prishöjningarna.



För att kunna öka vinsterna utan prishöjningar måste kapitalisterna
sänka arbetskraftskostnaderna. Och det kan vara svårt. Motståndet från
de anställda kan yttra sig i att de säger upp sig och går till ett
annat jobb.

Om det finns något annat jobb att gå till, vill säga.



För att de som jobbar inte skall protestera mot försämrade villkor
måste kapitalisterna kunna hota med arbetslöshet. För att hotet skall
vara trovärdigt måste det finnas arbetslösa att peka på.



Hur effektivt detta är har inte minst visat sig inom bilindustrin i
Europa. General Motors har kunnat spela ut Saab-arbetarna i Sverige mot
Opel-arbetarna i Tyskland, och i ett slags nedåtriktad auktion har de
båda företagen bjudit under varandra när det gäller
arbetskraftskostnaderna per producerad bil.



Högre arbetslöshet

En höjd ränta innebär minskad efterfrågan – det blir dyrare att låna
till att köpa och mer lönsamt att i stället spara sina pengar på
banken. Detta gäller både konsumtion och investeringar, och den
minskade efterfrågan leder till att produktionen skärs ned. Så skapas
arbetslöshet. Arbetslöshet som inflationsvapen har en nationalekonomisk
term på engelska, NAIRU, vilket är uttytt Non Accelerating Inflation
Rate of Unemployment, på svenska ungefär nödvändig arbetslöshetsnivå
för att hålla inflationen nere. I Sverige används den försiktigare
termen jämviktsarbetslöshet, men innehållet är det samma.



Det är mot den bakgrunden den nu genomförda och eventuellt kommande
räntehöjningar skall ses: det skall bli möjligt att pressa arbetarna än
mer med hot om att de annars kan bli arbetslösa. Höjd ränta skall
”disciplinera” arbetarna.



Slår vakt om de rika

Det är samma sak som jakten på de sjukskrivna. Häromdagen meddelade
Försäkringskassan att den under 2005 underkänt 19000 sjukintyg
utfärdade av läkare. Och anledningen kan inte vara brist på pengar
eftersom Försäkringskassan går med vinst. 2004 var överskottet 13
miljarder kronor! Anledningen är i stället att antalet arbetssökande
inte får minska. Konkurrens om jobben gör att löner och andra villkor
kan försämras.



Ytterligare ett skäl till att prioritera låg inflation är att det
numera samlas allt större mängder med kontanter både hos företag och
enskilda rika. De vill inte investera sina pengar i produktion eftersom
de är ängsliga för att de inte får tillräckligt stor vinst. Pengar som
ligger på hög förlorar i värde om det råder inflation.



Så för att slå vakt om värdet på dessa faktiskt enorma ansamlingar av
pengar höjer Riksbanken räntan, vilket även har den glada effekten att
pengarna kan sättas in på bank och därmed ge en bättre och framför allt
säkrare utdelning än om de skulle investeras i produktion.



BERTIL KILNER

Proletären 4, 2005