Hoppa till huvudinnehåll
Av

Svensk flyktingpolitik, EU och kampen mot imperialismen

Den svenska flyktingpolitiken har avhumaniserats. Rätten till asyl har i praktiken avskaffats i Sverige när fler än nio av tio asylsökande får avslag på sina ansökningar. Som följd av detta utspelar sig en humanitär katastrof i vårt land. De apatiska barnens och deras familjers öde är bara en av många pågående tragedier.




Därför var de stora protesterna i våras, som samlades under initiativet
”Flyktingamnesti 2005”, både glädjande och viktiga. En bred opinion mot
den inhumana flyktingpolitiken trädde fram. Det var en trendbrytande
solidaritetsyttring som man måste se positivt på, även om vi i
Kommunistiska Partiet inte var överens om kravet på en allmän
flyktingamnesti. Att de apatiska barnen och deras familjer genast måste
beviljas uppehållstillstånd är självklart, om nu inte alldeles
speciella skäl talar emot detta, som t ex bevisad kriminalitet eller
krigsförbrytelser.



Men generellt är vi för en individuell och rättvis prövning enligt
gällande lagstiftning. Hinns detta inte med måste statsmakterna
tillföra resurser för att göra det möjligt. Istället förvärrar man nu



situationen, genom att avskeda handläggare och lagstiftningen tillämpas
överhuvudtaget inte. Därför finns det anledning att vara skeptisk, även
till hur frågan kommer att hanteras när utlänningsnämnden försvinner
nästa år. Då skall migrationsverkets handläggning överklagas och
beslutas i Länsrätten av förvaltningsdomstolar. Men
Förvaltningsdomstolarna kommer inte automatiskt att ta avstånd ifrån
och bryta med den praxis som utvecklats. Utlänningsnämnden har
verkställt ett politiskt beställningsarbete. Risken finns att detta
bara fortsätter, även med nyordningen.



Mänsklig rättighet

Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet. Men i Sverige,
liksom i resten av EU är den under snabb avveckling. Idag handlar det
mer om att skydda medlemsstaterna från flyktingar än att skydda
flyktingarna mot förföljelse.



Svensk utlänningslag skulle förvisso, i teorin, ge skydd åt flyktingar
och asylsökande. Men i praktiken har flyktingpolitiken hårdnat sedan
90-talet.



Som så mycket annat hänger detta samman med det politiska
systemskiftet; med avvecklingen av välfärdstaten, inträdet i EU och
Schengensamarbetet. Det finns inom ramen för EU och Schengen
möjligheter för ett medlemsland att hävda sin egen lagstiftning, ännu
så länge. Flykting och asylfrågor är emellertid en av de frågor som EU
har som målsättning att låta bli föremål för överstatliga beslut.



Men trots möjligheten att agera annorlunda har Sveriges
migrationsmyndigheter utvecklat ett förhållningssätt som i praktiken
går ut på att konstruera motiveringar för att kunna avslå alla, eller
åtminstone nästan alla asylansökningar.



Människor får felaktiga besked om att de inte räknas som flyktingar och
skickas tillbaka till länder där de inte är säkra. Sverige bryter
därmed mot nonrefoulmentprincipen, som man förbundit sig att
respektera. Den skulle skydda personer från att avvisas till länder där
deras liv och frihet kan hotas.



Man bryter också ofta mot barnkonventionen, trots stolta deklarationer.



Till råga på eländet har vårt land den inte speciellt hedervärda
förstaplatsen, som det land som har flest fällningar, av alla de stater
som tillträtt FN:s tortyrkonvention. Människor har avvisats från
Sverige till länder där de hotas av tortyr! Det uppmärksammade fallet
med de båda egyptierna, som svenska myndigheter överlämnade till ett av
CIA:s specialkommandon, för vidare transport till egyptiska
tortyrkammare, är bara ett av fallen.



Artikel 31 i Genèvekonventionen skall garantera individens rätt att
korsa internationella gränser för att söka skydd och asyl i ett annat
land. Men även detta har EU satt ur spel genom visumkrav och
transportöransvar. Det innebär att transportföretagen, med hot om
straff, tvingas ta ansvar för passagerare som inte har sina papper i
ordning. De får bekosta återresan och i vissa EU-länder kan de dömas
till böter. Den ordningen har också övervägts av den svenska regeringen.



På detta viset utelämnar EU många människor till cyniska människosmugglare som fraktar flyktingar med livsfarliga transporter.



Schengenavtalet

Med Schengenavtalet introducerades också principen om det första
mottagarlandet. I praktiken innebär det att en asylansökan bara behöver
prövas i ett Schengenland. Blir det avslag och avvisningsbeslut har den
asylsökande förlorat rätten att söka asyl eller ens vistas i något av
Schengenländerna.



EU:s och Schengenländernas Asyl och flyktingpolitik handlar om att
bygga upp en mur av restriktiv lagstiftning. Genom insatser av modern
teknologi, vill man nå kontroll genom registrering av personer inom
hela EU:s territorium. Schengen har för detta ändamål en gemensam
databas, SIS.



I november 2000 godtogs också en förordning om upprättandet av ett
gemensamt elektroniskt fingeravtrycksregister, Eurodac. Förordningen
förpliktar medlemsländerna att ta fingeravtryck på alla personer som är
äldre än 14 år och som sökt asyl i ett medlemsland eller gripits i
samband med olovlig inresa eller vistelse.



Många människor tvingas idag att fly från situationer som är ohållbara,
hotande och livsfarliga. Att avvisa drygt 90 procent av dem som lyckas
ta sig fram till Sverige och andra EU-länder löser inte problemet. Det
minskar inte flyktingarnas antal. De kan avvisas. De kan tvingas till
ett liv under jorden. Men de försvinner inte för att de förnekas den
rättsliga status de har rätt till. De finns kvar, bla för att utnyttjas
av hänsynslösa kapitalister eller som lätta offer för olika brottsliga
nätverk.



Den ökande illegala invandringen har lett till att EU numera strävar
efter att hindra flyktingar från att lämna sina ursprungsregioner. EU
planerar bland annat att med både stöd och hot förmå länder som Kina,
Marocko, Ryssland, Ukraina, Pakistan och Turkiet att aktivt hindra sina
medborgare från att lämna landet. Trots att man regelbundet beskyller
flera av länderna för brott mot de mänskliga rättigheterna.



EU en av orsakerna

EU har inte och är inte lösningen på problemet med det ökande antalet
flyktingar i världen. EU är en av orsakerna till problemet. Det är
utsugningen och de växande klyftorna mellan klasserna liksom mellan de
rika imperialistiska och de fattiga länderna som är förklaringen.



Sedan 80-talet pågår ett omvänt kapitalflöde från tredje världen till
de rika ländernas banker och företag. Sjunkande råvarupriser parat med
de sociala och politiska konsekvenserna av den ökande skuldbördan gör
situationen ohållbar. Liksom USA stöder de gamla koloniala stormakterna
inom EU aktivt diktaturer som plågar och förföljer sina medborgare. Man
konspirerar och underblåser motsättningar och etniska konflikter för
att splittra och försvaga länder som försöker bli fria från
exploateringen. Flera av EU-länderna medverkade aktivt i USA:s
erövringskrig mot Irak och alla deltog i de 13 år långa sanktionerna
som gjorde landet försvarslöst och skapade hungersnöd och massdöd bland
folket.



I det gamla östblocket har råkapitalismens revansch skapat en mänsklig
katastrof. Arbetslösheten är skyhög och det tidigare sociala
skyddsnätet har utplånats. Sjukhusen har stängts eller privatiserats.
Det innebär att många helt saknar möjlighet att få vård eller omsorg.
EU välkomnar denna utveckling som innebär nya investeringsmöjligheter
för europeiska storbolag och uppkomsten av en låglönemarknad av samma
betydelse för EU som Mexico haft för USA.



Nyliberal svångremsstat

Den fördelande välfärdsstaten var en parentes, något som borgarklassen
tvingades till. Närvaron av ett socialistiskt block och arbetarklassens
organisation och kamp fick dem att föredra eftergifter. Hellre det än
konflikter som på sikt kunde hota dess existens.



Idag har det socialistiska blocket kollapsat och arbetarklassens
organisering är svag, framförallt pga de socialdemokratiska ledarnas
svek.



Välfärdstaten är ersatt med den nyliberala svångremsstaten.
Eftergifterna ersätts med konfrontation och rå cynism. Många faller
offer för högerpolitiken. Men numera betraktas krigsoffer och
flyktingar, liksom arbetslösa, sjuka, arbetsskadade, handikappade och
gamla som onödiga.



De är onyttiga människor som är en kostsam börda för samhället. Därför
skall de jagas, utestängas och bli ett avskräckande exempel för andra.
Vi bevittnar en brutalisering som beror på en hysterisk jakt efter
ökade vinster och större privilegier.



Ungdomsarbetslösheten slår rekord och arbetslösheten som helhet är
enorm i dagens Sverige. Ändå talas det ofta om behovet av
arbetskraftsimport ”pga vår åldrande befolkning”. För varje
normalbegåvad verkar detta både orimligt och ologiskt. Men det finns
ett medvetet syfte. Det man egentligen menar är arbetslöshetsimport,
dvs en ännu större konkurrens om jobben, i lönedumpande och socialt
dumpande syfte.   



Frasradikalism

I det sammanhanget spelar de grupper inom vänstern som talar om att
öppna gränserna, för att det skulle främja någon sorts gemensam och
gränslös arbetarkamp, kapitalet i händerna.



Deras frasradikalism framställer försvaret av sociala framsteg för
arbetarklassen i t ex Sverige som något egoistiskt och osolidariskt. I
själva verket är det ovärderligt att slå vakt om vunna segrar, som
exempel och inspiration för andra. Lika viktigt är det att solidarisera
sig med arbetare i andra länder som kämpar för att bevara sina
rättigheter.



Borgarna ser gärna en totalt avreglerad arbetskraftsinvandring i
kombination med den ständiga jobbexporten. Men de är emot en human
flyktingpolitik som ger skydd och hjälp åt de som flyr undan deras
klassbröders förföljelser i andra länder.



För oss är en reglerad invandring och en human flyktingpolitik två
sidor av samma sak. Det inbegriper också kamp för en rättvisare
fördelning av samhällets resurser. Den inhumana flyktingpolitiken är en
del av högerpolitiken som drivs i vårt land. Det är viktigt att
mobilisera opinion för en förändring både i enskilda fall och i sin
helhet.



För att vi ska kunna påverka så måste detta motstånd förenas med kampen
för ett EU-utträde och mot den sociala nedrustningen. Vår strävan är
att på nytt väcka tron på den folkliga mobiliseringens och
solidariteten.



Därför vill vi också betona betydelsen av att fler dras med i stödet
till de positiva exemplen i dagens värld. För det hänger ihop.
Motståndskampen i Irak och Palestina, Kubas försvar liksom revolutionen
i Venezuela och den uppflammande revolten i hela Latinamerika förebådar
en annan värld, en bättre och rättvisare värld.



Ulf Nilsson