Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

Sverige skickar flyktingbarn till Maltas läger

Runt 45 tält står uppställda i tältlägret i Hall Far, fyrtio minuters resa från Maltas huvudstad Valletta. Det är trångt och högljutt, kallt på vintern, men olidligt varmt på sommaren. Hit skickas ensamkommande barn från Sverige, med hänvisning till Dublinförordningen. ”Det är fruktansvärt”, konstaterar Emma Söderman, som besökte lägret under tre veckor.



Flyktingarna i Hal Far är oönskade. Barn sätts på flygplan från Sverige, Danmark, Tyskland och andra europeiska länder och flygs till Malta, eftersom det var dit de först kom under flykten till Europa. Sveriges regering vill, liksom övriga regeringar, stänga ögonen och låtsas som om flyktingarna inte finns; som om de inte är vårt ansvar.

Men hur hårt Tobias Billström och hans europeiska kollegor än blundar så är flyktingarna kvar.

– Jag träffade flera barn i Malta som sökt asyl i Sverige, berättar Emma Söderman. Hon är masterstudent i Globala politiska studier vid Malmö Högskola, och genomförde sina fältstudier i flyktinglägren i Malta.

Där såg hon med egna ögon vad som hänt några av alla ensamkommande barn som Sverige skickar iväg med hänvisning till Dublinförordningen.

EU:s Dublinförordning innebär att asylsökande ska prövas i det första EU-land de kommer till. Malta, beläget 32 mil norr om Afrika och 9 mil söder om Sicilien, har genom åren varit många båtflyktingars första anhalt. Malta är också, tillsammans med Italien och Grekland, ett land som Sverige skickar tillbaka många flyktingar till.

Emma Söderman berättar hur flyktingarna upplever mottagandet på ön.

– De har väldigt traumatiska upplevelser av hur de behandlas av polisen när de anländer som båtflyktingar. De får lämna fingeravtryck och blir placerade i förvar. Barnen jag träffade har tillbringat mellan fyra och nio månader i fängsligt förvar i Malta. Där är det fruktansvärda förhållanden med mycket våld och svåra hälsoförhållanden.

Efter tiden i förvar placeras flyktingarna i något av de tre öppna lägren. Här vill ingen stanna. Det är bara möjligt att beviljas tillfälligt uppehållstillstånd i ett år åt gången i Malta, och ett liv här innebär ett fortsatt liv i läger. Därför söker sig flyktingarna vidare. En del hamnar i Sverige. Men om Migrationsverket får veta att flyktingen först passerat Malta skickas de tillbaka direkt.

– De släpps av på flygplatsen i Valletta, sen får de ta sig bäst de kan till Hal Far.

I Hal Far finns ett tältläger (Hal Far tent camp) och en gammal flygplanshangar (Hal Far hangar camp) som gjorts om till flyktingläger.
Det tredje lägret på Malta, Marsa, är också det beläget utanför Valletta.

Emma Söderman besökte de två lägren i Hal Far.

– Barnens rättigheter tillgodoses inte överhuvudtaget. Många har det svårt med sin försörjning, eftersom de blivit av med ersättningen på 80 euro i månaden. För att få ersättning måste man registrera sig tre gånger i veckan. Vissa har missat det för att de har fått ett tillfälligt jobb, eller för att de varit sjuka. När de mister ersättningen mister de även rätten till sängplats. Barnen får inte heller gå i skola, och det finns inte något skydd mot övergrepp eller våld.

Lägren är en våldsam miljö. Det är extremt trångbott och en stor del av flyktingarna är traumatiserade. Dessutom förekommer det mycket droger och alkohol.

När Emma Söderman kom tillbaka till Sverige från Malta skrev hon en starkt kritisk rapport om besöket tillsammans med universitetslektor Anne Lundberg.

Migrationsverket kontrade med en egen rapport, som skrevs efter en ”utredningsresa” som ägde rum i juli. Migrationsverket ger en helt annan bild av läget.

– De har inte pratat med barnen själva, och de har inte ens åkt till de läger där barnen finns. Det var ju barnen som Sverige återsänt som skulle följas upp, säger Emma Söderman upprört.

Migrationsverket valde att bara besöka de särskilda boenden som finns för ensamkommande barn. Problemet är att de barn som skickas från exempelvis Sverige inte hamnar där, eftersom de har registrerats som vuxna av maltesiska myndigheter.

Det finns flera orsaker till att barn uppger att de är vuxna för myndigheterna, berättar Emma Söderman.

– De vill få resedokument så att de kan lämna Malta och de vill ha så lite kontakt som möjligt med myndigheterna som de inte litar på. En del har sällskap med en släkting eller vän som är vuxen som de inte vill skiljas från.

Att Sverige har konstaterat att flyktingen är under arton år spelar då ingen roll.

Nu fortsätter Sverige att skicka barn till Malta. Fram till augusti hade Migrationsverket fattat 25 beslut om överföring av ensamkommande flyktingbarn till Malta, bara i år.

Men kanske kan en förändring vara på gång.

För ett par veckor sedan tog Migrationsdomstolen i Malmö beslut om att stoppa överföringen av fem asylsökande till Grekland. Migrationsdomstolen menar att Greklands flyktingmottagande har så stora brister att Sverige bör ta över prövningen av deras fall. Därmed utnyttjar domstolen den möjlighet till undantag från Dublinförordningen som finns.

Redan tidigare har överföringen av ensamkommande flyktingbarn stoppats till Grekland, efter att de inhumana och rätts-osäkra flyktingmottagandet i landet uppmärksammats.

I sin rapport rekommenderar Emma Söderman och Anne Lundberg Sverige att ”upphöra med överföringarna av barn till Malta”.

– Jag hoppas att Migrationsverket och de juridiska organen ser att det finns ett utrymme redan nu för att sätta stopp för utvisningar av barn till Malta, och andra länder där deras rättigheter kränks, säger Emma Söderman.

Hon menar att både regeringen och Migrationsverket har ett ansvar för att Sverige bryter mot såväl de mänskliga rättigheterna som Barnkonventionen.

– Barnen upplever en total ohörsamhet från Migrationsverket, och då har Migrationsverket missat en av de viktigaste punkterna i Barnkonventionen som säger att barn har rätt att komma till tals och höras.

Att Migrationsverket och migrationsdomstolarna inte tar hänsyn till barnens egna asylskäl år ett återkommande problem med Sveriges flyktingmottagande. Användandet av Dublinförordningen är bara ett exempel på en kantrad asylpolitik.

– Barnen är brickor i ett slags europeiskt spel om vem som ska ta ansvar för flyktingars rättigheter, säger Emma Söderman. Gränsbevakningsbyrån Frontex och de metoder som används för att hålla flyktingar bortanför EU:s gränser är vidriga, och det är projekt som Sverige är högst delaktigt i och har ansvar för. Som det är idag är det bara kvotflyktingar som kan ta sig in i EU på legal väg.
 Den här situationen har förvärrats ytterligare sedan Italiens Silvio Berlusconi kom på ”den optimala lösningen” på flyktingfrågan. Han slöt avtal med Libyen som i utbyte mot en stor summa euro stoppar flyktingarna redan innan europeiskt vatten.

Avtalets konsekvenser märks, också i Malta. Mellan 2002 och 2009 kom i genomsnitt 1750 båtflyktingar varje år från Libyen till Malta. I år har inte en enda båt anlänt hittills.

– Det är en skrämmande utveckling, säger Emma Söderman.

Lisa Engström
Proletären nr 37 2010