Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tema: ”Vi måste fortsätta kampen för jobben"

Kampen för jobben på Volvo i Göteborg fortsätter. Det är tydligt när Proletären träffar kommunisternas förening på de båda fabrikerna.




– Det senaste som hänt är att varslet på Torslanda börjar omsättas i avskedanden, berättar Staffan Snitting, som är ordförande i föreningen. 

Proletären kunde i nummer 46 visa hur Volvo sparkar ut arbetare samma dag som besked om uppsägning kommer. Murat Solmaz är en av dem som fick städa ut sitt skåp, säga adjö till arbetskamraterna och lämna fabriken. Han, och de andra Volvoarbetarna som är samlade är med all rätt upprörda över företagets omänskliga agerande.

– De gör det helt uppenbart för att undvika protester. Det är ett medvetet agerande från företagets sida, säger Murat Solmaz.

Det verkar som att det är Volvos plan att alla som anställts senare än 2006 ska få gå, och de uppsägningarna som Murat Solmaz var en del av, bara är en första omgång. Under måndagen den 24 november var det inga nya uppsägningar, men mycket är ovisst, och informationen är nästan obefintlig. Det skapar naturligtvis en oro och en osäkerhet.

– Omförflyttningar sker över en dag. Cheferna har sagt till några av mina arbetskamrater att imorgon ska du befinna dig på en annan bana, i en annan del av fabriken, berättar Martin Karrin.

Dålig information
De församlade Volvoarbetarna är övertygade om att dessa omförflyttningar inte sker spontant eller utan en tanke.

– Man sätter in äldre folk, som inte kan avskedas på grund av Las, på tuffa banor och naturligtvis orkar de inte det. Vi unga orkar ju knappt. De är ett sätt att bli av med anställda, för att till sist kan de inte bli placerade någonstans, och så säger företaget att det inte har något jobb för dem, säger Staffan Snitting.

Volvoarbetarna som jobbar på Lastvagnar i Tuvefabriken känner igen sig i det ovissa läget, och att inte få någon information.

– På Tuve vill Volvo ha ute alla som ska få gå den sista mars. De som jobbat längst har fyra månaders uppsägning och det innebär att under den här vecka måste de få beskedet, säger Niklas Rothelius som arbetar på Lastvagnar, och fortsätter:

– Redan nu märks neddragningarna. Volvo har lagt ner en fjärdedel av produktionen på kvällen. Vecka femtio ska halva kvällen stängas ner, verkar det som. Värst slår det mot barnfamiljerna. Folk har valt att jobba kväll för att kunna lämna sina ungar lite senare på dagis. Hur ska de göra nu?

Osäkerhet
Men mycket är oklart, säger Niklas Rothelius och poängterar återigen att osäkerheten om vad som kommer att hända är en del i företagets omänskliga agerande.

– Man vet inte, det är ju det som är det jävliga! Folk är knäckta av varlset och ovissheten ovanpå det.

Ännu har det inte utbrutit några stora protester bland arbetarna Det som fått störst genomslag är när Örjan Mattsson samlade sina arbetskamrater på Torslandas pressverk kring ett uttalande för att ställa regeringen mot väggen, och kräva agerande från deras sida. Men högerregeringen har varit, och är kallsinniga, gentemot statliga åtgärder för att rädda jobben på Volvo.

– Det är ju ett allvarligt läge när vi befinner oss i en ekonomisk kris. Frågan som måste ställas är om vi kommer ha kvar en bilfabrik i Torslanda, frågar Örjan Mattsson retoriskt.

Även om det inte förekommit några stora protester, kan de alla vittna om hur missnöjet gror under ytan. Missnöje och vrede, mot varslen, mot ovissheten och mot företagets brutala agerande.

– Det är tyvärr uppgivenhet som dominerar. Men det finns andra strömningar också, arbetskamrater som vill göras något. Dessutom föds tanken att det är hela samhällssystemet som det är fel på. Vi som jobbar ihop Volvos vinster flyttas runt som legobitar.

Kommunisterna på både Tors-landa- och Tuvefabrikerna har direkt när varslen lagts krävt stormöten för att samla arbetarna och för att gemensamt formulera ett arbetarkrav. Fackordförande Olle Ludvigsson avvisade själv kravet i en radiointervju. Än så länge har inget hänt, men kravet står kvar.

Stormöte
– Det behövs verkligen ett stormöte för att vi arbetare tillsammans ska diskutera situationen, och det är alls inte omöjligt att genomföra. Även om det börjar brinna i knutarna nu, folk har ju redan börjat sparkas ut, säger Sven-Arne Persson.

Robert Johnsson framhåller återigen att det är systemet, kapitalismen som måste pekas ut.

– Det är ju inte arbetarna som ansvariga för den här krisen, ändå är det vi som får betala. Det är finans- och banksystemet som är ansvariga. Så det är bara att fortsätta att kämpa för jobben!

PÄR JOHANSSON
Proletären nr 48, 2008