Tragedin i Ådalen möjlig igen

För om en månad fem år sedan, 15 juni 2001, sköt
svensk kravallpolis skarpt mot vad de såg som demonstranter i samband
med protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg. Tre obeväpnade personer
träffades, en miste sånär livhanken.

Det var mot den fonden
som Sveriges riksdag i fredags 5 maj debatterade regeringens lagförslag
med titeln: ”Försvarsmaktens stöd till polisen vid
terroristbekämpning”. Inte tydligt uttalat så, varken i regeringens
proposition eller riksdagsbehandlingen. Men i praktisk verklighet är
det så frågan står.

För nu ska regleras i lag hur svensk
militär trupp kan sättas in mot civila i fredstid. Nu skrotas av
regering och riksdag en sedan Ådalen 1931 av politiska skäl icke
tänkbar, och i lag sedan 1969 fastlagd, princip att upprätthålla
vattentäta skott mellan polis och militär.

Militär mot arbetare
Att
den militära delen av statens våldsapparat användes mot det egna
landets invånare var i vårt land legio fram till den borgerliga
demokratins genombrott. Med arbetarklassens organisering sågs militära
truppers ingripande mot exempelvis strejkande arbetare som en naturlig
åtgärd av kapitalister och deras handgånga politiker och ämbetsmän. Som
i Sundsvallsstrejken 1879, i Spårvägsstrejken i Norrköping 1904 och i
de många hungerupploppen i landet 1917 med Seskarö som främsta exempel.

Kom
då ihåg att polisväsendet i kapitalismens barndom var mycket
outvecklat. Revolutionsåret 1917 omorganiserades rättsväsendet. På
landsbygden administrerades det av länsstyrelserna och i städer och
köpingar av dess styrelser. En statlig polis upprättades först 1932 men
fortfarande var polisen huvudsakligen kommunalt organiserad fram till
1965, då hela polisväsendet förstatligades.

Ådalen blev vändpunkt
Men
händelserna i Ådalen 14 maj 1931 innebar en vändpunkt. Inte bara i
Ådalen, där generalstrejk utbröt i tio dagar, utan i hela landet, slöt
arbetarklassen som en man upp i vrede mot borgarregeringen Ekman, vars
politik var att vältra över kapitalets kris på arbetarklassen.
Kommunisterna ledde kampen i Ådalen och de stora
protestdemonstrationerna i Stockholm och andra städer. På partiets
uppmaning strejkade 70.000 arbetare 15 maj. Socialdemokraterna sökte
tona ner betydelsen av skotten i Ådalen men LO tvingades under
medlemstrycket utlysa fem minuters generalstrejk i samband med
begravningen i Ådalen av offren för militärens kulor.

Borgarna slog tillbaka
Borgarjustisen
slog tillbaka mot kamraterna till de dödade. Hårdast straff fick fyra
arbetare i Ådalen som sågs som ledare för strejkkampen. Kommunisten
Axel Nordström satt nästan tre år i fängelse medan kapten Mesterton,
som beordrat dödsskotten, släpptes efter 8 dagars rumsarrest utan
bevakning.

En pikant detalj i sammanhanget, som avslöjar
socialdemokratins opportunism, är Per Albin Hanssons agerande. På många
håll inom det socialdemokratiska partiet hade opinionsarbetet för de
straffade arbetarna varit omfattande. Så krävde också partiordförande
Per Albin Hansson amnesti för de dömda i ett tal i Stockholm sommaren
1932.

När han på hösten samma år bildade en socialdemokratisk
regering ansåg de flesta det som självklart att amnesti skulle
utfärdas. Så gjordes dock inte. Per Albin ansåg nu att de dömda skulle
söka nåd, vilket för dem och Kommunistiska partiet var fullständigt
otänkbart.

Från Ådalen uppvaktades regeringen Hansson i saken
bland annat av det socialdemokratiska partidistriktet i Ångermanland.
Men i ett brev från 3/11 1932 till dåvarande riksdagsmannen (s) Helmer
Molander i Sollefteå skriver Per Albin Hansson att ”tiden är, enligt
min mening, inte inne för att avgöra den frågan”.

Samma
socialdemokratiska partidistrikt utgav 1960 en skrift ”Vi bygger
landet – en krönika om 50-årigt organisationsarbete”. Där
dras följande politiskt fullständigt oanständiga slutsats om
händelserna i Ådalen 1931:

”Säkert skulle dock det hela ha
avlöpt utan någon katastrof om inte kommunistiska hetsmakare hade
funnit situationen lämplig för sina egna syften.”

Hyckleri
På
söndag den 14 maj kommer socialdemokratin att vid en ceremoni vid
monumentet över de mördade hyckla sin bestörtning över dödsskotten för
75 år sedan. Vi skriver hyckla mot bakgrund av den lag som antas av
riksdagen onsdagen 10 maj, dagen efter denna tidning pressläggning. I
justitieutskottet har socialdemokraterna i samarbete med folkpartiet
ställt sig bakom regeringens lagförslag.

Saken möjliggörs genom
den efter 11 september 2001 av USA-imperialismen verkställda kampen mot
terrorismen vilket via FN och EU kommit att bli en del av svensk
politik.

Sedan 1931, i hela 75 år, har det faktiskt varit så
att polisen inte bara förbjudits att låna trupper utan inte ens fått
låna material från militären till polisiär verksamhet. Detta beklagades
i efterspelet till kravallerna i Göteborg 2001 då polisens radiosamband
bröt ihop och lån från militären kunde ha löst polisens bekymmer.

Sossarna i spetsen
Den
nya lagen innebär utan prut att de vattentäta skotten som hittills
upprätthållits mellan polis och militär ska bort. Justitieutskottet
slår i sitt betänkande (2005/06:JuU17) fast vad militär trupp kommer
att användas till när den ställs till polisens förfogande: ”Den
personal från Försvarsmakten som deltar i sådan stödinsats skall ha de
befogenheter som en polisman har enligt polislagen.”

En oerhörd
skillnad från hittillsvarande regler, populärt kallade Ådalslagarna,
som Justitieutskottet i betänkandet beskriver på följande sätt:

”I
Sverige har det sedan länge betraktats som en allmän grundsats rörande
militär medverkan vid polisiär verksamhet att väpnad trupp inte får
sättas in mot den egna befolkningen eller andra civila. Denna grundsats
framgår numera i 7 § förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd
till civil verksamhet där det föreskrivs att när stöd lämnas enligt
förordningen får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer
där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot
enskilda.”

Nu är detta historia när polisen i den nya lagen ges
rätten att begära militär trupp ”för att förhindra eller på annat sätt
ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om
straff för terroristbrott.”

Men på sedvanligt socialdemokratiska
manér finns en brasklapp. I lagförslaget skriver regeringen ”finns det
anledning att även fortsättningsvis vara restriktiv med användandet av
Försvarsmakten vid polisiära ingripanden. Utgångspunkten bör alltså,
liksom hittills, vara att Försvarsmakten inte utför uppgifter som
innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”

Notera
bra(s)klappens ord om att militären inte får använda ”våld eller tvång
mot den egna befolkningen” och jämför med de tidigare reglerna som sade
att militären inte får användas för att ”bruka tvång eller våld mot
enskilda”. Här finns alltså en tydlig glidning där den nya lagen ger
polisen rätt att i fredstid använda militär mot enskilda icke svenska
medborgare.

Borgarna än värre
Viktigast för
makthavarna är, oaktat brasklappen, att den 75 år gamla isen mellan
polis och militär är bruten och som så många gånger förr kan vi
konstatera att socialdemokratin agerar isbrytare för borgarnas
klassintressen. I riksdagen står samtliga partier utom v och mp bakom
den nya lagen.

Dock går de reaktionära partierna fp-c-kd-m i
olika avseenden ännu längre än utskottets majoritet. Så förespråkar
exempelvis kd kriminalisering av ”förhärligande av terrorism” medan
moderaterna vill att militären inte bara ska sättas in mot terrorister
utan också mot ”grov organiserad brottslighet.”

Betänk att den
nya lagen tillkommer i en tid när polisen inte bara är en fullständigt
integrerad del av den borgerliga statsapparaten utan dessutom getts
utomordentliga resurser. Förutom materiell utrustning som i mycket
liknar militärens finns sedan en tid i vårt land nationella
insatsstyrkan, en specialkår inom polisen med utomordentliga resurser
och träningsmöjligheter och vars medlemmar hålls hemliga.

Demokratin urholkas
Till
vilka uppgifter behövs militären som inte den nationella insatsstyrkan
kan fylla? Frågan tarvar svar, men den har aldrig ställts av någon
riksdagsledamot under justitieutskottets behandling av regeringens
lagförslag.
 
Inte konstigt för sanningen är ju att det inte
finns ett enda verkligt exempel på behov av att ge militären polisiära
uppgifter. Därför inleds också utskottets resonemang med följande
nyktra konstaterande:

”Hotbilden mot svenska intressen i Sverige
är för närvarande begränsad, men det finns en generellt sett förhöjd
risk för terroristattentat riktade mot vissa länders intressen i
Sverige.”

Alltså måste vi konstatera att slopandet av de så
kallade Ådalslagarna är en del i den kraftiga skärpningen av
borgarstatens repression sedan 11 september 2001. Det sker genom
utvidgad övervakning och kraftigt ökad kontroll från den öppna polisen,
Säpo och den militära underrättelsetjänsten.

Så framgår i
justitieutskottets övervägande att Säpo inte bara samarbetar med ”ett
antal säkerhets- och underrättelsetjänster runt om i världen”, ett
faktum som nog de flesta av Proletärens läsare insett. Men uppgiften
att Säpo även har ”sambandsmän stationerade utomlands” implicerar att
också andra länders säkerhetstjänster har folk stationerade hos den
svenska polisen. Gissa att utöver de stora EU-ländernas
säkerhetstjänster finns hemliga agenter från såväl US-amerikanska FBI
och CIA som israeliska Mossad på plats i Stockholm.

Denna mycket
allvarliga utveckling mot en militariserad polisstat visar ihåligheten
i den borgerliga demokratin. För den dag som arbetarkampen åter flammar
upp i vårt land och blir till klasskamp i den marxistiska meningen av
en över hela landet omfattande rörelse, så finns nu en lag som liksom i
arbetarrörelsens barndom möjliggör att svenska arbetare åter kan komma
att utsätts för beskjutning av svensk militär.

De politiskt
ytterst ansvariga är justitieminister Tomas Bodström och statsminister
Göran Persson. I ”Ådalshändelserna 1931”, en samma år på
socialdemokratiska Tidens förlag utgiven skrift, berättar den svårast
skadade 30-åriga fabriksarbetaren Oscar Berggren sin historia:

”Samtidigt
som jag skulle hjälpa Eriksson kom en kula och genomborrade min egen
bröstkorg. Det var hemskt allt detta och då jag tänker på alla de
dödade och framför allt på min fredlige gladlynte kamrat, som måste
lämna sitt unga liv på grund av att Mesterton kommenderade ’eld’ – då
hoppas jag, att vi alla från dessa händelser draga sådana lärdomar och
arbeta så, att de militära övergreppen i framtiden för alltid
omöjliggöras.

Jag har före händelserna i Lunde icke varit
politiskt organiserad, nu efter dessa sorgliga händelser har jag
anslutit mig till det socialdemokratiska partiet, och på så sätt besatt
den plats, som min kamrat Viktor Eriksson lämnade efter sig genom sin
död.”

Paradox
Det är en historiens paradox att det är
socialdemokratin som nu åter möjliggör militära övergrepp mot svenska
arbetare. Politiskt har förändringen grundlagts genom det svenska
EU-medlemskapet och för detta bär det socialdemokratiska arbetarpartiet
också ett tungt ansvar.

Kommunistiska Partiet manar på
75-årsdagen av skotten i Ådalen till kamp mot terroristlagarna och för
återupprättande och försvar av fulla demokratiska rättigheter för hela
folket.

LARS ROTHELIUS
Proletären 19, 2006