Tysk strejk räddar biljobb

Som Proletären kunde rapportera förra veckan kämpar arbetarna vid Daimlers fabrik utanför Stuttgart för sina jobb. Under första veckan i december hölls flera stora demonstrationer och under några dagar rådde total arbetsnedläggelse.

Efter en vecka tvingades Daimlers koncernchef Dieter Zetsche gå ut och lovat att inga ska avskedas på fabriken. Företaget och facket skrev sedan ett avtal som sträcker sig till 2020. Detta hade inte gjorts utan arbetarnas strejk.

Sedan i somras har vreden vuxit på Daimlerverken i Sindelfingen mot hur företaget använder krisen till att öka arbetspressen. IG Metall har, precis som sin motsvarighet IF Metall i Sverige, inte lyft ett finger för att stå emot företagets försämringar och provokationer. Med krisen som argument har företaget tillåtits härja fritt.

Det senaste utfallet var företagets plan på att flytta tillverkningen av C-klassbilen till fabriken i USA för att pressa kostnaderna ännu mer. Mot dessa planer anordnade fackföreningen tisdagen den 1 december en demonstration som samlade 15000 deltagare.

Företaget svarade på protesten med att meddela att beslutet nu var fattat och att från och med 2014 ska tillverkningen förläggas i Tuscaloosa, Alabama.

Arbetarmöte
Arbetarsvaret på detta blev att på onsdagen utlysa en protestdag mot beslutet. Under morgonskiftet lades arbetet ner och snart stod alla monteringsavdelningar stilla. Tusentals arbetare samlades till ett möte, som organiserades av arbetarna själva. Genom en öppen mikrofon gavs alla möjligheten att tala. Mötet beslutade om strejk.

IG Metalls företrädare, som varit passiva när företaget genomfört sina försämringar, blev nu synnerligen aktiva. Fackliga företrädare var snabbt på plats för att få arbetarna att återgå till arbetet, men misslyckades med detta.

Efter morgonskiftet tog eftermiddagsskiftet vid. Även detta skift samlade sig till möte. De 3000-4000 deltagarna enades efter en öppen diskussion om att fortsätta strejken. Även under nattskiftet fortsatte strejken.

På torsdagen organiserade IG Metall ett protestmöte för att försöka sno åt sig initiativet. 6000 arbetare samlades och ställde kravet ”C stannar här!” Till mötet hade också arbetarna från verket i grannstaden Böblingen anslutit sig. De bussar, som facket ställt till förfogande, ratades av arbetarna. Istället marscherade Böblingenarbetarna utmed landsvägen och lamslog trafiken.

Syftet från IG Metall var att få arbetarna tillbaka i arbete. Detta misslyckades än en gång. Efter mötet demonstrerade 1500 arbetare genom fabriken för fortsatt strejk.

”Inga avsked”
På fredagsmorgonen organiserade IG Metall återigen en demonstration in till centrum i Sindelfingen. 15000 arbetare deltog i demonstrationen. I tåget restes bland annat krav på Daimlerchefen Zetsches avgång samt att Daimlerarbetarna måste åka till Berlin för att sätta press på den tyska regeringen.

Enligt plan skulle ett lördagsskift ha arbetat, men detta ställdes in av koncernledningen. Istället kallade företaget till ett möte för alla anställda på måndagen. Talare var självaste Dieter Zetsche. Här lovade koncernchefen att ingen ska avskedas på fabriken i Sindelfingen och efter detta skrevs avtalet mellan företaget och facket som sträcker sig till 2020.

Oklart avtal
Exakt hur avtalet lyder har inte gått att få fram. Det verkar inte innebära att beslutet om en flytt av tillverkningen till USA har tagits tillbaka. Dessutom kommer arbetare vid underleverantörer att förlora jobben och också på Daimler kommer en del jobb försvinna i tysthet.

Men trots detta innebär strejken en seger. Den tvingade företaget att gå med på löften om att inte avskeda några arbetare. Den visade att även i en djup ekonomisk kris kan man kämpa för jobben och man kan segra. Denna lärdom gäller lika mycket för svenska bilarbetare som för tyska.

ROBERT MATHIASSON
Proletären nr 51-53, 2009