Väcks gruvan i Grängesberg?

– Det känns väldigt nära att de öppnar gruvan igen. Jag tror pumparna går innan året är slut.

För tjugo år sedan var Benny Rosengren en av 500 gruvararbetare som ställdes utan jobb när staten stängde och sedan lät gruvan i Grängesberg vattenfyllas.

Idag, när priset på järnmalm har stigit rejält, pågår prospektering för att åter öppna gruvan. På 600-700 meter och djupare ruvar Bergslagens största fyndighet av järnmalm, i väntan på att hämtas upp av nya generationer gruvarbetare.

Men nu som förr tycks det vara privat kapital som är på hugget för att tjäna profit på de naturrikedomar som borde tillhöra folket. Nu som förr är ortsborna utlämnade till andra krafter som över deras huvuden fattar för arbetarbefolkningen helt avgörande beslut.

• Var nedläggningen vid årsskiftet 1989-90 nödvändig?
– Nej, det var hur tokigt som helst. Bara några år senare steg malmpriserna igen, säger Ulf Funstig som jobbade i gruvan fram till 1992, de sista åren med avvecklingen. Sedan dess har han omskolat sig till svetsare och jobbar på ABB i Ludvika.

– Nej, säger också Benny Rosen-gren, som anställdes i gruvan 1974. Det var ett djävla svek från Socialdemokratin som gjorde mig riktigt uppretad. Som hissreparatör glömmer jag aldrig hur de medvetet kapade linorna och lät hisskorgarna falla fritt för att krossas 700 meter ner.

– Nej, säger också socialdemokraten Anders Hjalmar. Det var vansinnigt att stänga gruvorna i Grängesberg och Dannemora eftersom behovet av malm i världen var så stort. Han borde veta då han tidigare varit ordförande i avd 1 i många år och sedan ombudsman i Gruv och Metall. Som pensionär är Anders Hjalmar verksam i gruvmuseet.

Vi har sökt oss till den forna gruvorten Grängesberg för att få svar på dessa och andra frågor. Precis före Grängesberg, där järnvägsviadukten korsar riksväg 50, passeras gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Resenärer söderifrån har då i en timmes tid rest genom ett Bergslagen där ruiner av nedlagda gruvfält och stängda masugnar vittnar om en tid när här sjöd av liv och arbete och när arbetarrörelsen formerades. 

Redan på 1500-talet är dokumenterat att här bröts malm och 1799 skedde den första kända strejken vid Nasafjäll. Med tiden organiserade sig gruvarbetarna bättre och med August Palm kom socialismen till Grängesberg 1889. Den första framgångsrika strejken bröt ut vid Klotens bruks gruvor 4 februari 1890.

Men Palms agitation hade nog inte satt så djupa spår för när några unga arbetare ville inhandla en röd fana till strejkdemonstrationen ändrades färgen av de äldre till gul och blå. Tre år därefter bildades Grängesbergs gruvarbetareförening som senare blev Svenska Gruvindustriarbetarförbundets avdelning 1.

Riksväg 50 utgör också huvudgatan i dagens Grängesberg. Här ligger järnvägsstationen, grillkiosken, bensinstationen och Konsumhallen. Det klassiska fiket, som bjuder på suveränt hembakt kaffebröd är en samlingspunkt, liksom varmbadhuset och det välbesökta värdshuset vars luncher varmt rekommenderas.

Samhället ger ett rumphugget intryck. På andra sidan järnvägen, där ortens centrum förr låg, syns bara en vildvuxen skog av lövsly. Det är gruvsamhällets förbannelse att när gruvbrytningen underminerar marken måste folket flyttas från sina hem.

Högre upp bortom skogen kan den uppmärksamme resenären skymta tre höga torn, lavarna, där gruvhissarna för bara drygt 20 år sedan sänkte ner arbetarna och hämtade upp den malm dessa bröt ur djupet. 15 ton malm hämtades upp i varje lyft från utfraktsnivån 650 meter under jord.

– Jag bara skulle ner i gruvan, säger Ulf Funstig över en kopp kaffe på konditoriet. Som de flesta ”ärvde” han gruvarbetet efter farsan. Men det var först 1985, då hade han efter grundskolan jobbat ett antal år som verkstadsarbetare och fräst turbin-skovlar på Stal Lavall.

Ulf Funstig anställdes som ortladdare men han brukade kalla sig berg-arbetare. Arbetet bestod av att han drev tunnlar varifrån brytningen skedde och han arbetade också med lastning och skrotning. Gruvarbetet var mycket bättre än verkstaden, mer självständigt och aldrig enformigt.

– Det var bra folk, karga hårda män. Vi var stolta övar vårt jobb. Det är viktigt att vara duktig på något och största möjligheten har man i sitt yrke. Arbetet är en del av ens identitet.

– Basen kom två gånger per skift, sedan skötte jag arbetet mest själv. Men när det ”knäppte” i berget höll man på att skita ner sig.

Ingen hade berättat om ”knäppningarna” för Ulf Furnstig. Han förklarar att knäppningar är ett förskönande uttryck för de riktigt kraftiga smällar som ibland uppstår när spänningarna går ur berget i samband med brytningen.
– När jag började i mitten av 1980-talet så tänkte jag att gruvan skulle finnas i all evighet.

• Men bolaget hade ju reducerat antalet anställda sedan länge?
– Det berodde på modernisering tänkte jag och trodde faktiskt att jag skulle jobba i gruvan till pension.

• Hur var den fackliga aktiviteten?
– Jag upplevde att det var ett dåligt intresse. Men det blev ett annat liv i luckan när nedläggningen var ett faktum. Alla drabbades och folk ville säga vad de tänkte och höra vad som gällde.

• Var du själv aktiv på något sätt?
– Jag har alltid röstat på VPK. Sossarna var för borgerliga och jag såg V mer som ideologer. Sossarna styrde facket och jag var en av få som tänkte vänster. Vi var tre klasskamrater på grundskolan i mitten av 1970-talet som diskuterade sinsemellan och vi radikaliserades.

• Var ni påverkade av sjuttiotalets vänstervåg?
– Nej, den stannade kanske i Uppsala. Inte märktes den i sossefästena Grängesberg och Ludvika.

• Hur upplevde du beslutet om nedläggning?
– Trots allt trodde jag lite bättre om socialdemokratin än att de skulle lägga ner gruvan. För mig framstod industriminister Tage G Petterson som en skithög. Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson var också djupt inblandade i sveket.

– Visst var jag förbaskad, men ändå mest chockad. Jag blev oföretagsam istället för att reagera på något sätt.
Det var några som reste till Stockholm och protesterade, minns Ulf Furnstig, men han upplevde då att ingenting skulle hjälpa.

– Beslutet var taget långt ovanför våra huvuden. Men nog önskar jag att vi arbetare hade kunnat påverka processen.

• Du tror att gruvan kan öppnas igen?
– Jag hoppas att de gör det. Det pratas mycket om ett utländskt konsortium, bättre med en privat ägare än ingen ägare.

– Visst hade det bästa varit om staten satsat. Men jag litar inte heller på dem, framförallt inte med en borgerlig regering.

– Jag är gruvarbetare i femte generationen. Själv började jag i gruvan 1960, säger förre ombudsmannen Anders Hjälmar med illa dold stolthet.

Vi träffar honom i det fina gruvmuseet, beläget i Grängesbergsgruvans gamla matsal Mojsen. Han hävdar bestämt att beslutet om nedläggning aldrig borde ha tagits.

– Det var vansinnigt att lägga ner eftersom behovet av malm var stort.

Han anger två skäl bakom det felaktiga beslutet.

– Först påstods att Brasiliens dagbrott skulle konkurrera ut den svenska malmen. Men i verkligheten behövde Brasilien självt all sin malm. För det andra satt LKAB illa till ekonomiskt. Då bestämdes att Dannemora och Grängesberg skulle bort därför att här var det lättare att finna ersättningsjobb.

Dock poängterar socialdemokraten Andes Hjalmar nogsamt att nedläggningsbeslutet togs i SSAB:s styrelse inte i riksdagen eller av regeringen.

Men det torde vara klen tröst för Grängesbergs gruvarbetare. För 1987 var socialdemokraten Tage G Pettersson industriminister och staten var hälftenägare i SSAB. Sanningen är också att det var socialdemokraterna som påbörjade och genomförde den privatisering som 1989 ledde till börsnoteringen av SSAB.

Det går inte att undvika frågor om gruvstrejken 1969-70 då Andes Hjalmar var nytillträdd ordförande i Gruv avd 1.
Varför gick inte avd 1 ut i sympatistrejk med kamraterna i Kiruna och Malmberget?

– Orsaken till strejken var betalningssystemet. Vi satt i Stockholm och förhandlade om detta när de satte sig i Svappavaara.

– I Kiruna körde de fast i förhandlingarna, men vi lyckades få ett hyggligt löneläge med månadslön.

Anders Hjalmar kan verkligen Grängesberg och dess arbetares historia. Men han undviker att dra slutsatser om historien. Det som hände det hände, tycks vara hans filosofi.

Men visst är det bra, mycket bra att Anders Hjalmar är så tydligt ställningstagande till att gruvan åter måste öppnas.

– Alla här ser hur tokigt det var att lägga ner. Det finns inte hur mycket malm som helst i världen, särskilt inte så stora fyndigheter som denna där malmhalten är 60 procent.

– Jag är övertygad om att gruvan öppnas och att den kommer att ge jobb till mellan 300 och 350 personer.

Snön ligger fortfarande decimeterdjup i Bergslagsskogarna och vittnar om den tuffa vinter som varit. Vi bilar runt i Grängesberg tillsammans med Kenth Andersson, kommunist och inflyttad i kommunen för sex år sedan, och erfar att aprilvädret verkligen är föränderligt i dessa trakter.

Ena dagen grådisigt och lite regn. På natten ett rejält snöfall som spär på med dryga halvdecimetern snö. Nästa dag en strålande värmande sol.

Överallt träffar vi på stumma vittnesmål om ett gruvsamhälle i nedan. Det stora dagbrottet som sedan nedläggningen vattenfyllts. Härifrån rinner vattnet ända ner till botten av gruvan.

Vart än vi vänder oss på det övergivna gruvområdet syns jättelika högar av krossat gråberg som brutits för att komma åt malmen. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå det enorma slit som ligger bakom varje ton malm som forna generationer

gruvarbetare brutit ur berget. Som mest bröts på 1970-talet över fyra miljoner ton malm om året.
Som tysta monument reser sig ännu tre stora smutsgrå gruvlavar över berget. Lave kallas de höga byggnader som rests över gruvhålet för att bära upp de gigantiska hissarna.

Grängesbergs tätort, idag med endast 3500 invånare, är ett samhälle med bostadsområden utspridda ganska långt från varandra. Under gruvdriftens sista år bodde här 4500 och som mest cirka 6000 personer.

I Källfallet vittnar övergivna och förfallna arbetarbostäder om samhällets tragiska nedåtspiral. En trend som bara tycks fortsätta.

På Granliden, det moderna ålderdomshemmet ett drygt stenkast från Källfallet, har politikerna i Ludvika kommun, dit Grängesberg hör, ställt en hel våning tom. Inte i brist på vårdbehov utan i brist på kommunala resurser.

Vi svänger in på den närbelägna Grängesbergsvallen, hemmaarena för den anrika fotbollsklubben IFK Grängesberg, där Kenth Andersson tränar damlaget. Här träffar vi vaktmästare Josef Aschauer, utsliten med diskbråck efter 20 år i gruvan. Han är lönebidragsanställd på idrottsplatsen sedan 1992.

– Jag kan sätta mitt huvud på att gruvan öppnas igen. Den finns ett stort behov av järnmalm, svarar han tvärsäkert när vi frågar.

Här huserar ortens två stora bollklubbar, IFK Grängesberg och bandyklubben Gränges BK.

– Ungdomsverksamheten har blivit mindre under de år jag jobbat, berättar Josef Aschauer.

Men han menar bestämt att klubbarnas verksamhet är viktig för hela samhället. Föreningarna gör ett stort arbete socialt.

– Jag ser hur föräldrar bara lämpar av barnen. Vad blir det av dem om den här frivilliga verksamheten skulle försvinna, frågar sig Josef Aschauer retoriskt.

Men visst finns det också positiva trender. Kenth Andersson framhåller träffpunkter som fiket, värdshuset och badet men också framväxten av flera industrier. GIA är ett industriföretag med 100 anställda. Atlas Copco tillverkar gruvmaskiner och vi får inte glömma att äldreboendet är en stor arbetsplats. Störst är Spendrups bryggeri där 300 personer arbetar, varav 200 är kollektiv-anställda.

Benny Rosengren tillhör de gruvarbetare som 1987 protesterade mot privatiseringen och det senare beslutet om nedläggning. Nu sjukpensionerad sedan han lyft sönder sig i gruvan.

– Det var ett djävla svek. Då var jag riktigt uppretad. Det kändes lite tryggare i gruvan sedan staten tagit över. Jag trodde inte att de skulle svika oss. 

Benny Rosengren har en bakgrund som övertygad socialdemokrat. Hans farfar var med i Gruvs avd 1 sedan 1920-talet och farfars far flyttade till Grängesberg från Zinkgruvan år 1908. Själv anställdes han i gruvan 1974 vid 15 års ålder. Men nu kallar han sig inte längre socialdemokrat och han har lämnat partiet.

Efter kort tid på gruvskolan började Benny Rosengren jobba och kom snart till ”Linboa”. Han tillhörde hissreparatörerna som besiktigade och skötte de viktiga jättelika hissarna. Ett mycket tungt och farligt arbete.

– Det var inte så många som ville jobba där, det var lite fränt. Men bra betalt.

Det var alltid rasrisk och stenar ramlade ofta ner i schakten.

– Vi hoppades bara att det skulle rasa förbi oss. Vi kände oss odödliga.

Farligast var linbyten. Hissen skulle ställas av på balkar i sitt högsta läge. Balkarna som vägde 160 kilo måste lirkas på plats för hand. Under Benny Rosengren och hans arbetskamrater öppnade sig ett bråddjupt schakt på 700 meter.

Han beskriver en arbetsplats där alla gav sitt yttersta för jobbet. Det går inte att ta miste på stoltheten i att utföra arbetet med bravur.

– Om vi var på semester på västkusten och det blev något haveri så åkte vi hem. De visste alltid var vi var. Aldrig att någon nekat en timmes övertid.

– Det blir som ett grupptryck att ställa upp. Men vi fick mycket tillbaka.

Bakom inställningen låg nog den djupt kända bruksandan i Grängesberg. Företaget värnade om en hygglig social nivå för arbetarna.

– Min farfars föräldrar flyttade 1910 med familjen in i Lilla Källfallet, ett bostadsområde byggt av bolaget som då var rena drömmen för familjen.

– Grängesberg var först med mycket. Här byggdes landets andra Folkets hus. Folkets park var också tidig, fina arbetarbostäder och varmbadhuset.

Mycket av detta grundades i arbetarnas kollektiva enighet manifesterad genom Socialdemokratin och facket. Men för många raserades detta när riksdagen 1987 skulle ta beslutet om privatisering av SSAB.

• Berätta om stämningen på jobbet.
– Ilskan var stor i gruvan och jag hade tänkt att det skulle kommit 3000 personer från de hotade gruvorna Dannemora och Grängesberg till demonstrationen utanför riksdagshuset. Nu var vi bara 200 och från Grängesberg bara ynka 39 som åkte.

Benny Rosengren beskriver uppgivenheten som total. Han tror det beror på bruksandan och beskriver det som att invånarna går in i en kupa för sig själva.

– Folk trodde inte på nedläggningen. Det fanns inte. När beskedet kom var det som att punktera en ballong. Det blir ingenting. Det är slut.

Han talar av djupt personlig erfarenhet. Själv orädd och beredd till strid har Benny Rosengren haft gott om tid att fundera över reaktionerna bland folket i bygden.

• Hur tänker du om framtiden?
– Det blev aldrig bra igen i Grängesberg. Jag trodde att folk skulle smälta nedläggningen och dra erfarenhet. Men det är så trögt.

På senare år har han som medlem i Socialdemokraterna förgäves försökt påverka partiet som i generationer har styrt Ludvika kommun dit Grängesberg tillhör.

Han berättar om kampen för att förhindra rivning av skolor. Om hur kommunens tjänstemän medvetet kom med felaktiga siffror.

– Jag ställde mig upp på ett partimöte och visar att de ljuger. Det blev alldeles tyst. Senare fick jag skäll för att jag var för hård. Tack ska ni ha för ert kurage, sade jag och lämnade mötet.

– Nu blir det Vänsterpartiet. Jag har förresten röstat på dem många gånger förr, för att de inte skulle åka ur.

Men Benny Rosengren är inte helt nöjd sedan Lars Ohly backat i frågan om EU-utträdet.

– Jag beklagar att det inte finns något parti i riksdagen som är emot EU. Vi måste ur för EU är ingenting annat än kapitalismens lekstuga.

– De plockar in länder med låga löner för att trycka ner oss arbetare. Jag är chockad över hur facket har backat i EU-frågan.

Inte så att kampen för skolor varit meningslös. Tvärtom har folkliga protester räddat kvar skolor, liksom Folkets park. Här stoppades Spendrups planer på att expandera sin verksamhet på parkens bekostnad.

• Så allting är väl inte nattsvart i Grängesberg?
– Nej, jag är övertygad om att pumparna går i gruvan innan året är slut.

Kenth Andersson är sjuksköterska på Ludvika lasarett och medlem i Kommunistiska Partiet. Han har bott i Grängesberg i sex år, inflyttad från Örebro.

– Då jag inte född här och inte har erfarenhet från gruvan kan jag inte uttala mig för gruvarbetarna. Men jag har borrat mig in i samhället och deltagit i den framgångsrika kampen för bevarandet av Folkets Park.

Folkets Park låg i malpåse men Spendrups planer på expansion väckte liv i befolkningens slumrande känslan för Folkets Park.

– Vi måste behålla de mötesplatser som finns i samhället, säger Kenth Andersson och trycker på vikten av att folket i Grängesberg reser sig ur den förlamning som finns sedan nedläggningen av gruvan.

• Hur ser du som kommunist på nedläggningen?
– Det var ett övergrepp inte bara mot dem som arbetade i gruvorna utan också mot hela samhället Grängesberg. Ett socialt och existentiellt övergrepp.

– Men samtidigt vill jag betona att trots allt finns det ett liv i Grängesberg med många livaktiga arbetsplatser. Personligen vill jag trycka på idrottens betydelse.

Sedan två-tre år tillbaka tränar Kenth Andersson IFK Grängesbergs damlag. Ett passande uppdrag då han har en egen fotbollshistoria som tränare av ungdomar i ett invandrarområde i Örbero och som damtränare.

– Det är otroligt viktigt att tjejerna har något eget på fritiden. Traditionellt är det killen som idrottar och tjejen som tittar på, killen som hårdrockar och tjejen som lyssnar.

• Du talar mycket om vikten av sociala träffpunkter.
– Det är oerhört avgörande och jag gläds över det fina initiativ som tagits av dem som äger konditoriet till samtal om hur vi kan förbättra Grängesberg. Det fungerar inte om var och en drar åt sitt eget håll.

– Ett bra exempel var den framgångsrika kampen mot nedskärningarna i skolan där till och med högstadiet hotades. Här mobiliserades kraften av föräldrarna själva.   

Första maj förra året arrangerades ett eget tåg i Grängesberg mot nedskärningarna i skolan.
– Det var otroligt att vara delaktig i detta och kunna bidra med organisatorisk vana.

• Kommunistiska Partiet ställer upp i höstens kommunval i Ludvika. Vilka frågor driver ni lokalt?
– Vi kräver att den stängda våningen på ålderdomshemmet ska öppnas. Som yrkesman inom vården vet jag att neddragningen här är helt galen. Åldersstrukturen i Grängesberg kräver att alla platser utnyttjas. Inte heller oväsentligt att det ger fler jobb.

– Vårdcentralen hotas av sammanslagningar och ingen vet hur vårdvalet kommer att påverka verksamheten. Vi kommunister är bestämt mot alla privatiseringar inom vården. Den akuta läkarbristen måste också åtgärdas.

Kenth Andersson trycker på att i kris- och nedskärningstider måste befolkningen själv vara beredd att visa sitt motstånd mot försämringar i skola, omsorg och vård. Första steget är att kämpa för att behålla det som finns, som skolorna och badhuset.

– Tar man bort sten på sten av välfärden så hotas samhällets existens.

• Hur ser Kommunisterna på ett eventuellt öppnande av gruvan?
– Lika positivt som vi ser negativt på nedläggningen. Men låt mig då säga att vi mycket starkt trycker på att det är staten som ska driva verksamheten.

• Men många i Grängesberg har dåliga erfarenheter av staten som ägare.
– Glöm inte att det var krasst kapitalistiskt lönsamhetstänkande som låg bakom nedläggningsbeslutet. Det var också så att staten blev ägare av Grängesbergs gruvor när de privata intressena drog sig ur. LKAB har i över 50 år drivits med stor lönsamhet som statligt bolag.

– Malmen och det som är kvar av gruvan ägs idag av staten och därigenom indirekt av folket. Vem vill då att vinsten på en eventuell gruvdrift ska gå rätt ner i rika kapitalisters fickor? Definitivt inte vi Kommunister.

Lars Rothelius
Proletären nr 16, 2010



Uppgång och fall för gruvan
• Sedan förra seklets början till mitten av 1950-talet ägdes järnmalmsgruvorna i Grängesberg, liksom LKAB:s i Kiruna och Malmberget, av TGO, Trafik-ab Grängesberg-Oxellösund. TGO bildades på 1890-talet av den dåvarande ägaren till Grängesberg gruv ab, sir Ernest Cassel.
• TGO tog 1903 över aktiemajoriteten i LKAB och blev snabbt det ledande värdepappret på Stockholmsbörsen. 1907 inträdde svenska staten som hälftenägare i LKAB. Ledningen av LKAB skulle skötas av TGO men staten fick rätten att senare lösa in resten av aktierna i LKAB, vilket skedde först 1957.
• Intäkterna från denna försäljning investerade TGO i byggandet av Oxelösunds järnverk.
• Varvskrisen och svenska stålindustrins kris i mitten av 1970-talet var slutet för Gränges AB som TGO nu hette.
• För att ”rädda” gruvorna och stålindustrin beslutade en stor riksdagsmajoritet att 1980 bilda statliga Svenskt Stål AB, SSAB som övertog Grängesbergsbolagets gruvor, järnvägar och Oxelösunds järnverk. Resten av Grängeskoncernen övertogs av Wallenbergs Electrolux.
• Bara sju år senare var det SSAB och staten som gemensamt 1987 beslutade att lägga ner gruvorna i Grängesberg.

Vem var Ernest Cassel?
• Ernest Cassel (1852-1921) var en stormrik finansman, en tidig representant för den moderna monopolkapitalismen, som drev egen bankirverksamhet från 1884. Född tysk var han mest verksam i England och en av kung Edvard VII närmaste vänner.
• Bland Cassels finansiella verksamhet kan nämnas att han reorganiserade Uruguays finanser, finansierade Nilens reglering och grundade National Bank of Egypt, engagerade sig i brittiska järnvägsbolag, grundade State Bank i Marocko och National Bank i Turkiet.
• Allt detta är intressant i sammanhanget då en stor del av Cassels förmögenhet kom från hans svenska kapitalinvesteringar i Grängesbergs gruvor. Dess fosforhaltiga malmer blev i ett slag mycket värdefulla sedan Cassel introducerat Thomas-processen varigenom fosforn kunde reduceras.
• Ernest Cassel blev också känd för sina donationer. Så återförde han en liten, liten del av det arbetarna i Grängesberg jobbat ihop till honom genom donationer, som att till arbetarna skänka det magnifika samlingshuset som än idag bär hans namn och är ett uppskattat konserthus.
• Utan tvivel bidrog Cassel till skapandet av den bruksanda som genomsyrat förhållandet mellan arbete och kapital vid Grängesbergsbolaget. En anda som fortfarande sätter sin prägel på samhället Grängesberg och dess invånare.