Hoppa till huvudinnehåll
Av

1 maj-krönikan: 1 maj och enheten


”… Sveriges arbetare kan inte demonstrera för freden och friheten tillsammans med högern och krigsaktivisterna, tillsammans med fredens, frihetens och demokratins fiender. De kan inte demonstrera för bättre levnadsvillkor tillsammans med utplundringspolitikens främsta representanter, med kupongklippare och krigsprofitörer.”

Denna flammande appell stod att läsa i broschyren ”Krigets andra 1 maj” utgiven 1941 av Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Året innan hade socialdemokraterna lagt ner sin 1 majmanifestation för medborgartåg tillsammans med högern och övriga borgerliga partier.

Under banderollen ”Frihet är det bästa ting” marscherade 1 maj 1941 Viktor EK, Stockholms arbetarekommun; Gösta Bagge, högerpartiet; Gunnar Andersson, LO; statsminister Per-Albin Hansson, socialdemokraterna och Gustav Andersson, folkpartiet.

*
Vid denna tid stod Hitler till synes oövervinnerlig och i vårt land kulminerade hetsen mot Kommunistiska Partiet. Men trots demonstrationsförbudet mot kommunisterna så genomfördes arbetarmöten 1 maj 1941. Partiordförande Sven Linderoth talade inför hela 15000 personer i Vasaparken i Stockholm. Under dessa mörka år var det enbart kommunisterna som erbjöd arbetarna möjlighet att demonstrera för sina klassintressen.

Under mellankrigstiden hade 1 majdemonstrationerna utvecklats till rena partimanifestationer och kraftigt vuxit i betydelse och omfattning. 1933 uppgick antalet demonstrationsplatser i landet till cirka 500, en fördubbling sedan 1914. Platserna med demonstrationer ökade till 600 orter 1945. Bidragande till utveckling var säkert att riksdagen 1938 upphöjde 1 maj till vår hittills enda sekulära helgdag.

Efter två års medborgartåg återupptog SAP, socialdemokraterna, 1 maj-firandet 1942. Då hade nazisternas krigsmaskin kört fast utanför Leningrad och Moskva. Men givetvis bidrog också uppslutningen i SKP:s manifestationer till sossarnas beslut.

1 maj 1945, när alla visste att krigsslutet var nära, genomfördes stora manifestationer landet över. I Stockholm talade Sven Linderoth i Vasaparken och därefter tågade kommunisterna till Humlegården varifrån kommunister och socialdemokrater gemensamt gick till Gärdet där 50.000 människor samlades.

Vid denna tid fanns en stark förhoppning hos kommunisterna om samarbete mellan arbetarklassens partier för en socialistisk samhälls-utveckling, inte minst manifesterat i SKP:s uppslutning kring SAP:s efterkrigsprogram. Men Metallstrejken 1945, där socialdemokraterna knäckte den av kommunisterna ledda strejkfronten, bidrog till att öka splittringen mellan den revolutionära och reformistiska grenen av arbetarrörelsen. En splittring som befästes med SAP:s uppslutning i det borgerliga drevet mot kommunisterna under kalla kriget.

Ändå var det under dessa mörka år på 1950-talet som SKP lade ner egna partimanifestationer 1 maj. Åtskilliga kommunister upphörde helt att demonstrera, oförmögna att traska patrull bakom allt menlösare sosseparoller av typen ”Valfrihetens samhälle – ekonomisk demokrati”, som bars i Stockholm 1964.
Men bara några år senare hade vänsteroppositionen inom SKP förenat sig med en gryende ungdomlig proteströrelse mot imperialism och kapitalistisk utsugning.

”Första maj genomför arbetarorganisationerna världen över demonstrationer och möten för sina målsättningar. Är det riktigt att de revolutionära arbetarna en sådan dag uppträder som om de inte fanns? De ska gå med de andra för att visa sin vilja till enhet inom arbetarrörelsen har det sagts. Sin vilja till enhet – om vad? Enhet måste ju alltid ha ett syfte.”

Så börjar den allra först artikel i allra första numret av Gnistan, utgiven 1967 av ”marxist-leninister i Sverige”. Samma år hölls ett kommunistiskt utomhusmöte 1 maj i Göteborg. Året därefter genomfördes de första Röd Front-demonstrationerna i Stockholm och Göteborg av det då bildade KFML.

*
40 år senare demonstrerar kommunister landet runt sin politiska uppfattning 1 maj 2008 i Kommunistiska Partiets Röd Front. Så för vi den revolutionära arbetarrörelsens budskap vidare till nya generationer.

LARS ROTHELIUS
Proletären 17, 2008