Äntligen är Martin och Johan fria!

Jag minns det tydligt. En söndagskväll för 14 månader sedan satt jag på spårvagnen och fördrev tiden med Aftonbladets nyhetsapp. Plötsligt dök Martins ansikte upp jämte rubriken: Svenska journalister arresterade i Etiopien. Jag visste att han var i Etiopien på en av sina reportageresor, men inte så mycket mer.

Då kunde jag inte föreställa mig att det skulle ta hela 14 månader innan Johan och Martin kunde landa på svensk mark igen. Jag trodde som de flesta andra att Etiopien skulle hålla kvar de några dagar eller kanske en vecka, för att sedan deporteras tillbaka till Sverige.

Men så blev det alltså inte. De hölls kvar, vecka efter vecka och efter ett tag skulle det faktiskt stå klart att Martin och Johan skulle kunna åtalas i Etiopien.

Det var någonstans här vänner, familj och bekanta började engagera sig för Martin och Johans sak.

Nu kan Carl Bildt sitta i Agenda och ta åt sig äran för deras frigivning, och just nu kan man inte veta vad han och UD gjort eller inte gjort. Förhoppningsvis får vi reda på det i framtiden.

Oavsett vilket så var det märkvärdigt tyst i Sverige kring Johan och Martin. Vi insåg allvaret i detta, och insåg att vi måste göra något för att få uppmärksamhet kring deras fall och genom det sätta press på den svenska regeringen och även den etiopiska regimen.

Gruppen Johan och Martin formerades och ett solidaritetsarbete för de två fängslade tog sin början. Många, också från den här tidningens läsare, har slutit upp på manifestationer och torgmöten, skänkt pengar till stödfonden och deltagit på stödgalor.

Tystnaden ersattes av en stor mediabevakning och ett engagemang bland breda folklager för de fängslade. Jag har fått ständiga frågor från vänner och bekanta, familj och släkt: Hur går det för Johan och Martin? Har du hört något?

Vid ett tillfälle var jag inbjuden till en gymnasieskola för att informera om Johan och Martin eftersom eleverna skulle samla in pengar till stödfonden. Varje föreläsning började jag med att fråga om de församlade eleverna kände till att det satt två svenska journalister fängslade i Etiopien och varje gång möttes jag av ett unisont ja. Efter varje pass var det också flera som ville stannar kvar och fråga och diskutera mer.

Ofta har jag reflekterat över varför Johan och Martins situation har engagerat så många, så långt utanför den närmaste kretsen. Jag tror det handlar om att Johan och Martin har den självklara rätten på sin sida. Det handlar om två unga, frilansjournalister som riskerar sin egen säkerhet i jakt på sanningen. En sanning som är obekväm för makten, både här hemma och i Etiopien. Sådant slår an hos människor.

Den här opinionen spelade en betydelsefull roll – för att den svenska regeringen skulle göra allt som stod i deras makt att få Johan och Martin fria, men också som ett stöd till dem i deras fångenskap. Även om Johan och Martin antagligen inte förstod hur stort stödet var här hemma så sipprade en del av det genom Kalitifängelsets murar.

Var det värt det? Ja, det kan bara Johan och Martin svara på. De och deras familjer har betalat ett högt personligt pris. Men det har definitivt inte varit förgäves. Flera stora tidningar har följt i deras spår och gjort stora reportage om oljan, Ogaden och Lundin Oil. Martin och Johan har öppnat ögonen på oss om Sveriges verksamhet på Afrikas horn. Det finns fortfarande svar att utkräva, men nu är frågorna ställda.

Förra fredagen var en stark upplevelse. Johan och Martin kom in på presskonferensen under applåder och gav i mer än en timme klockrena svar på alla frågor. Förhoppningsvis får de lite välförtjänt vila nu, men känner jag Martin rätt dröjer inte länge innan boken kommer ut.