Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dags att bryta märket för gott


När jag åkte hem från jobbet fastnade min blick på en klargul reklamskylt. Det var inte den typiska utan liknade snarare en löpsedel från kvällspressen. Det stod med stora bokstäver att de vill sänka din lön och höja sin egen. Jag var nära på att ramla av bussätet. Min förvåning visste inga gränser.

Först trodde jag att det var vi kommunister som hade köpt reklamplatsen, men avsändaren var 6F. För den som inte vet vad 6F står för så är det fackförbunden Byggnads, SEF, Fastighets, Målarna, Seko och Musikerna.

Givetvis blev jag upprymd. Efter lite luskande kom jag fram till att det är en kampanj inför årets avtalsrörelse. Ett av kraven är ett årslångt avtal med 3,2 procents löneökning. För oss kommunister är det ett blygsamt krav. Men lönekravet får ställas i perspektiv till den övriga avtalsrörelsen.

LO-fackens svarta får IF Metall har tillsammans med sin samarbetsorganisation ”Facken inom industrin” krävt 2,8 procent. När kravet offentliggjordes började Teknikföretagens Anders Weihe i sedvanlig ordning hojta om att det var orealistiskt.

Eftersom IF Metall har gjort det till sin praktik att värna företagens vinster tar de sitt ”samhällsansvar”. Kanske är jag konspiratorisk men jag är inte främmande för tanken att skådespelet redan på förhand är regisserat av Ferbe, Säikkälä och Weihe, för att de ska framstå som bittra fiender inför landets metallarbetare.

För att sedan när avtalet är påskrivet lovprisa den svenska modellen där arbete och kapital tar hänsyn till varandras intressen utan konflikt.

Vi kommunister har alltid varit bittra fiender till samförstånds-ivrarna. Utan att vara självförhärligande har vi i vått och torrt kritiserat industrifackens förlamande märke som har till uppgift att hålla nere lönerna. Inte minst för att det slår mot de lågavlönade kvinnosektorerna. Vi har inte heller varit sena att angripa de övriga LO-förbunden när de har understött det så kallade märket.

För några år sedan hade jag en hård debatt med en ombudsman från Elektrikerförbundet angående märket. Ett 30-tal elektriker hade samlats på ett pappersbruk utanför Norrköping för att lyssna till förbundets avtalskrav.

Jag argumenterade för att vi skulle bryta med IF Metalls låglönepolitik. Ett av argumenten var att Hamn och Transport lyckats bräcka märket. En seger som tog hus i helvete både i LO-borgen och hos Svenskt Näringsliv.

Ombudsmannens motargument var att hånleende säga att ”Hamn, dom är ju kommunister”. Det svamlande svaret var talande eftersom sanningen var att LO-förbunden försvarade kapitalets krav på ständigt ökande vinster, vilket var känsligt.

Vi kommunister må vara skeptiska men aldrig långsinta. När politiska motståndare vill gottgöra gamla oförätter ger vi dem vårt politiska stöd. Men vi har samtidigt ett gott minne. Framförallt litar vi inte på storståliga högtids-tal. När 6F vill bryta industrins lönedominans så applåderar vi beslutet.

Nu är det upp till bevis att stå fast vid kravet
på 3,2 procent, oavsett vad Ferbe, Säikkälä och Weihe kokar ihop för soppa. Men då krävs att förbunden inte för en sekund tvekar att använda strejkvapnet. En seger utan eftergifter skulle samtidigt trycka tillbaka arbetsköparna så de inte vågar röra Las.

Om 6F tar kampen stödjer vi dem helhjärtat. Men erfarenheten säger oss att så inte blir fallet. För att undvika besvikelsen över svikna avtalskrav så finns en lösning. Något som alltid har ogillats av LO.
Skicka ut avtalen på landets arbetsplatser för omröstning. Då står garanterat kravet på 3,2 procent fast.