Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dokusåpa med klassfienden


När väl märket var satt så gick det undan. Ett efter ett trillar de färdiga kollektivavtalen in. Och alla ryms de inom det heliga ”märket”. Det förbannade ”märket”. Heligt som sagt, heligt för Svenskt Näringsliv och IF Metall. Heligt för alla ”opartiska” medlare som kallas in om något enskilt fackförbund har mage att varsla om konflikt. Och faktiskt heligt för resterande förbund inom LO.

Så lät det inte för några veckor sedan. 6F, som bland andra består av mitt eget fackförbund Elektrikerna, gick ut och sa att det finns ingen gemensam LO-samordning och la fram avtalskrav som gick över IF Metalls.

I ens naivitet började man hoppas. Ska vi verkligen lyckas knäcka märket? På stan såg man stora reklamskyltar från 6F med budskapet att storföretagen gör storvinster samtidigt som de kräver lönestopp. Ombudsmännen kom ut på arbetsplatserna och eggade upp stämningen: ”Vi ska kämpa för 3,2 procent”.

Hela den svenska avtalsrörelsen kan liknas vid en dokusåpa. En föreställning för medlemmarna ute på arbetsplatserna. Man ger ”bra tv” för medlemmarna men allt verkar förregisserat i LO-borgens korridorer. Hur kan man annars förklara Handels ordförande Susanna Gideonssons ord efter att deras avtal blev klart: ”Det är ruggigt bra (…) det känns riktigt, riktigt bra”.

Om något är ”riktigt, riktigt ruggit bra”, då tänker jag att man fick in en riktigt käftsmäll mot arbetsgivarna i Svensk Handel, ja det måste ju vara ännu bättre än de mediokra krav man ställde (750 kronor i månaden samtidigt som H&M gör en vinst på nästan 18 miljarder).

Man fick 500-590 kronor, smulor jämfört med vad detaljhandeln drar in i vinster. Mellan år 2000 och 2013 ökade vinsiten i detaljhandeln med 264 procent och efter 2013 har det ökat kraftigt och tredje kvartalet 2015 slog man ”all time high”.

Hur kan Gideonsson vara riktigt, riktigt ruggigt nöjd? Kanske var det för att man kom tillrätta med visstidsproblematiken? Ett finare ord för daglönearbetet som är utbrett inom branschen. Jo visst, efter 1 juli får en visstidsanställning inte vara kortare än 14 dagar.

Jag har svårt att tro att jobbarna inom handels tycker det är riktigt riktigt, ruggigt bra. Hade Gideonsson haft en visstidsanställning på 14 dagar så hoppas jag att hon aldrig någonsin blivit återanställd, för hon gör ett riktigt uselt jobb för sina medlemmar.

Men den största kovändningen i denna såpa kom nog i måndags när LO och Svenskt Näringsliv gick ut i en gemensam presskonferens och pekade med hela handen mot de fackförbund som fortfarande hotade ”märket”: ”Följ märket!”

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och IF Metalls Anders Ferbe går in i historieböckerna som klassfiender mot svensk arbetarklass. Kniven i ryggen känns alltid extra rostig när den kommer från de egna.

Tyvärr lät de utpekade förbunden inte vänta på sig. Nästan direkt deklarerade man plikttroget att ”6F välkomnar uppgörelsen mellan LO och Svenskt Närigsliv” och ”ett steg mot en riktig LO samordning”. Borta är all kaxighet. Det var ett spel för galleriet.

När jag skriver detta är vårt avtal inte klart men inget talar för att de (i sig tafatta) 3,2 procenten blir verklighet. För det krävs det mer än kaxiga ord från förbundsstyrelser, då krävs det tryck underifrån.
Och det kan bara komma från oss på arbetsplatserna. Det är upp till oss själva.