En bakvänd värld

Jag var nitton år första gången jag och min bror reste tillbaka till
Argentina, efter sexton år i Sverige. Mitt starkaste minne av den resan
var hur min tre år yngre kusin Maria höll min hand hela vägen från
flygplatsen till Quilmes, en förstad till Buenos Aires, och berättade
om hur deras hem såg ut, ett litet hus med två sovrum, toalett, kök och
matplats, och min chock när vi kom fram och jag steg in i det lilla
huset som var upplyst med stearinljus på grund av elavbrott i
förstaden, något som senare skulle visa sig vara ofta förekommande.



Det var ett litet hus av cement på max 40 kvadratmeter, kallt och
fuktigt, med utomhustoalett och spis som enda köksinventarier. Här
bodde min mormor, min kusin Maria och hennes tioårige bror Santiago.
Diska, tvätta och bada fick man göra genom att hämta vatten vid en kran
och värma på spisplattan.



Det var enkla levnadsförhållanden, inte bara för dem utan för hela min
släkt, men alla mina kusiner gick i alla fall i skolan, och mina
morbröder och min moster hade arbeten.



Inte så långt efter mitt besök tog utförsäljningen och
privatiseringarna rejäl fart i Argentina. Mina släktingars öde kom inte
att skilja sig från den övriga argentinska arbetar- och underklassen.
Mina morbröder fick allt mindre jobb, och flera av mina kusiner fick
hoppa av skolan.



*

I år, tio år senare, åkte jag tillbaka till Argentina. Min ena morbror
hade dött av hjärtproblem och efterlämnat fyra barn, som flyttat in
till min 62-åriga moster Pocha. Av alla mina kusiner var det bara min
kusin Maria som hade jobb och dessutom en man med arbete, och som
därför kunnat flytta hemifrån till ett litet hus på ett rum med galler
för fönstret för att skydda sig mot de ännu fattigare. Alla andra
trängdes fortfarande kvar hemma med föräldrar, småsyskon och
syskonbarn. Och alla var frustrerade eftersom de ville flytta ifrån
Quilmes, där slumkvarteren sakta men säkert börjat breda ut sig, men
ingen hade råd.

Under de tre veckor som jag var i Argentina bodde jag mest med min
moster Pocha, hennes förståndshandikappade son och mina fyra
föräldralösa kusiner, i en liten tvåa med kokvrå belägen i huvudstaden.




Min moster Pocha arbetar med att städa åt medelklassfamiljer för en
dagslön på 30-200 kronor beroende på vad familjerna ansåg sig ha råd
att betala. Hon gick hemifrån vid tiotiden på morgonen och kom tillbaka
tidigast tolv timmar senare. Under denna tid ansvarade barnen för sig
själva, den yngsta Nani bara nio år gammal. Barnen åt inte middag
förrän tidigast klockan elva på kvällen, och kom inte i säng förrän
mycket senare. Avsaknaden av rutiner, ordning och skolning var
fullkomlig. Och jag insåg att deras verklighet inte blivit bakvänd,
utan att den varit så alltför länge.



*


Argentina är ett tydligt exempel på ett land med en korrupt makt som
håller kapitalismens fana högt i skyn. Men på Buenos Aires gator pågår
en daglig kamp för ett bättre samhälle. Varje dag såg jag exempel på
aktivism; en förort som organiserat sig och manifesterade på något
torg, kvinnor som samlats för att kräva bättre förhållanden för sina
barn, arbetare som demonstrerade, mödrarna med de vita sjaletterna som
utmanar maktens straffrihet.



*


”Bakvända världen lär oss att genomlida verkligheten i stället för att
förändra den, att glömma det förflutna istället för att lyssna till det
och att acceptera framtiden i stället för att forma den. Så gör
brottslingarna, och så vill de att vi ska göra. I deras skola, brottets
skola, är undervisning i maktlöshet, glömska och resignation
obligatorisk. Men vi vet också att utan olycka finns ingen lycka, utan
avigsida ingen rätsida, utan missmod, inget mod. Och finns det en skola
finns det också en kontraskola.” (Ur Eduardo Galeanos ”Den bakvända
världen”).


PATRICIA ROCCA, mikrobiolog

Proletären 42, 2004