En strejk som kan så ett frö

Publicerad 20 april 2016

När man pratar med vanligt folk som lever i verkligheten hörs det såklart andra tongångar: ”Självklart ska man strejka”.

Som det tidigare har skrivits i Proletären så gick Målarna ut i strejk den 8 april.

I skrivande stund pågår strejken fortfarande och flera av de andra 6F-förbunden har varslat om sympatiåtgärder.

Dagen innan målarstrejken lade Målareförbundets ordförande upp en bild på sin Facebooksida där han skär i en tårta som det står ”Strejk - 8 april” på. En som blev väldigt upprörd över detta var André Frisk, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet.

Han skriver i Expressen: ”Att fackförbunden främst bryr sig om sina egna medlemmar är inget nytt, men att visa upp denna egoism på ett så obehindrat och stolt sätt är nästan förvånande”.

Med andra ord, de tusentals arbetare som organiserar sig tillsammans och solidariskt kämpar för och med varandra för att förbättra ALLA målares arbetsliv är alltså egoistiska enligt André Frisk.

När man pratar med vanligt folk som lever i verkligheten hörs det såklart andra tongångar. ”Självklart ska man strejka” är den vanliga uppfattningen.

Jag har arbetat som målare i snart tio års tid och har, förutom med några få undantag, alltid arbetat på ackord. Även om ackordet har stora brister så kan jag inte tänka mig att arbeta utan det. Dagarna med ackordet blir roligare och man blir motiverad till att hela tiden tänka nytt, planera sitt arbete lite bättre och sätta upp mål man skulle vilja hinna med.

En av Målareförbundets största utmaningar borde därför vara att bevara ackordssystemet och förbättra det.

Mycket behöver göras. Många behandlingar vi har är underbetalda och det leder till onödig stress. Stress som leder till sämre hälsa, mer värk i rygg och nacke och i det långa loppet fler sjukskrivningar. Fler kostnader för samhället.

Vi målare pratar ofta om det, vi vet vilka av behandlingarna som priset måste upp på. Får vi upp dem kommer mycket gott komma med det.

Några som redan har det gott och vill ha det ännu bättre är måleriföretagen.

Lyckas de förgöra ackordssystemet kommer dessa tjuvars högsta dröm gå i uppfyllelse, dvs att de själva kan sätta priset på de olika behandlingarna och det kan vi såklart inte tillåta.

Alldeles för länge har dessa lönesänkare haft alldeles för mycket att säga till om vad gäller våra löner och vår arbetsmiljö. Det är hög tid att sätta stopp för lönesänkarnas inflytande en gång för alla.

Hur gör vi det? Det självklara borde vara att fackförbunden styrs och organiseras av arbetarna själva. När det görs kommer våra krav gentemot arbetsköparna med tiden bli allt mer radikala, vårt självförtroende kommer förstärkas och vi blir mer handlingskraftiga.

Kanske det kan så fröet till att vi arbetare börjar fundera på tanken att själva ta makten över arbetet, på arbetsplatser där vi är våra egna chefer, där vinsten av det arbetet vi utför delas ut till alla och inte till några få.

Kanske det kan få Sveriges arbetarklass att se fördelarna med ett solidariskt tänkande och agerande. För att sen i det långa loppet få insikten om att socialismen är den enda vägen framåt.

Sacharias Klingstedt

Målare