En svensk, en dansk och en riskkapitalist

Första april satt jag med ett antal chaufförskollegor på ”Interna dialogen”, den utbildning alla postanställda ska genomlida. Av många kallad ”Senila dialogen”, för det är en tröttsam upprepning av företagsekonomiskt blaha blaha om globalisering, marknadskonkurrens, vässa företaget osv.
 
De som gått något liknande känner igen tugget. Dialog är det inte tal om, för facit talar om ifall gruppen svarar rätt eller fel utifrån Postchefernas syn.

Men denna dag kunde vi på Postens hemsida läsa om att Posten Sverige och Danska Posten skulle gå ihop i ett gemensamt företag. De flesta trodde väl att det var ett aprilskämt särskilt när man kunde läsa att medarbetarna skulle ges inflytande i form av ett delägande. Kvällsnyheterna bekräftade och det blev en verklighet att fundera över.

För egen del så blir jag väldigt misstänksam när Maud Olofsson flinar nöjt med de högsta potentaterna i Posten. Hon har väl aldrig stått för något som gynnar löntagarna utan tvärtom drivit kapitalägarnas visioner om ett ”företagarvänligt klimat”.

Jag har jobbat som chaufför i Posten i över 30 år, sett ett antal generaldirektörer och vd:s komma och gå. Men också sett förändringen från ett statligt verk med samhällsservice som mål till dagens vinstinriktade postbolag.

En förändring som inte gynnat personalen då allt färre postanställda har producerat allt mer. Inte heller samhällsservicen har gynnats för postkontoren har försvunnit liksom möjligheten att utföra betalningsärenden på posten.

Vi som ifrågasatt utvecklingen har till leda fått höra att förändring är nödvändig, att Posten måste utvecklas i takt med det moderna samhället. Annars skulle ju posten fortsätta med häst och vagn och ni fattar väl att det inte går?!

Men den förändring vi måste delta i beror på de beslut som tagits och som sätter ramarna för Postens verksamhet. Redan 1993, innan vi ens blivit medlemmar i EU, avskaffades Brevmonopolet. Privata aktörer typ Citymail började plocka russinen ur kakan utan att omfattas av kravet på postservice över hela landet och för alla. Sverige var först i värden med detta och syftet sades vara krav från EU.

Andra beslut som genomförts är att inte ge Posten bankmöjligheter, till fromma för storbankerna. Och inte minst bolagiseringen 1994 som förändrade anställningsvillkoren drastiskt och satte vinstintresset främst.

*
Några dagar efter första april börjar polletterna trilla ner. Hela affären har varit på gång under ett års tid bland ett fåtal höjdare på ländernas näringsdepartement och bland postchefer.

Då fattar man varför ”Interna dialogen” fokuserat på att hjärntvätta oss om konkurrenthot, globalisering, den nya tekniken och nödvändigheten av anpassning till detta. Man kan undra vad det är för samhälle vi lever i när beslut som tas av tiotalet personer i hemlighet, ska råda över 50000 anställda och bestämma vilken typ av post- och samhällsservice vi ska ha. Demokrati? Eller djupt odemokratiskt, och ett exempel på kapitalismens diktatur?

Borde inte de anställda, de folkvalda och allmänheten delta i en diskussion om beslut som rör många av oss. Både som anställda och som postkunder. För Posten är genom statligt ägande vårt eget företag.
Att Maud Olofsson, andra högerpolitiker och höga chefer inom Posten gått på sina egna nyliberala ”sanningar” om privatiseringar och avregleringar är inte förvånande. Dom vill ju ha ett samhälle med ”företags-vänligt klimat” med höga vinster som självändamål.

Mer undrande och förbannad kan man bli över fackföreningen. I ett brev till medlemmarna i SEKO Posten upprepas nästan ordagrant regeringens och chefernas argument. ”Stenhård konkurrenssituation, möta starka aktörer, fusionen stärker möjligheterna till fortsatt framgång och ökad anställningstrygghet.”?
Som en brasklapp säger man att SEKO är emot privatisering och börsnotering av Posten. Förändringen framstår som naturlag och alternativet är att packa ihop Svenska Posten.

Så är det självklart inte. Man kan mycket väl bestämma att ha kvar ett nationellt postväsende och reglera marknaden. Det handlar om vilja och om att skapa opinion.

Många lokala fackligt valda och andra delar inte SEKO:s uppfattning. Hur vore det med en demokratisk debatt i vår fackförening och att lyssna på medlemmarna innan förbundet tar ställning? Man lurar sig själv när man förnekar vad som kan hända.

Som delägare i danska posten kommer riskkapitalbolaget CVC Capital äga runt 20 procent. En delprivatisering. I Postens pressmeddelande framgår klart att man vill ”bredda ägargruppen genom framtida börsnotering”. Att SEKO kan få detta till att det inte handlar om privatisering är en gåta.
Jag brukar se Fredrik Lindströms programserie ”vad är en människa” på Kunskapskanalen. Det filosofiska och långa samtalet är en bra motvikt till alla tramsprogram och ytligheter.

I ett avsnitt berättade en professor att en av orsakerna till att människan utvecklats är att vi lärde oss dra erfarenheter på en högre nivå än andra apdjur. Vi kunde utveckla nya metoder för att jaga och överleva. En intressant tanke som dock inte verkar ha slagit rot hos SEKO:s ledning.

För vi har ju erfarenhet av privatiseringar och bolagisering som av exempelvis Telia? Makthavarna struntar ju i de anställda, i samhällsservice eller långsiktiga investeringar utan vill enbart ha hög aktieavkastning. För några månader sen redovisade man en vinst på 10 miljarder och gav avsked för ytterligare ett tusental anställda.

Samma sak har hänt inom alla områden som avreglerats. Profiten sätts främst, de anställda blir färre och priserna högre. Hur vore det om SEKO:s ledning lärde av detta och drog slutsatser istället för att vika ner sig?

En fackförenings uppgift måste vara att slåss för medlemmarnas intressen och se till vad som gynnar dem. Ekon från företagsledningarna finns det många av ändå.

TOMAS DAHL
postchaufför
Proletären 16, 2008