Erfarenheter

Jag blir sittande på en lång, bred stenmur som en av Karl Oscars
kompisar staplat ihop i slutet av 1800-talet. Varje sten är stum. Muren
själv bär en berättelse om arbetet, glädjen och sorgen från den tiden.
Känslan gör sig påmind att alltid vara besläktad med dem som har jobbat
eller jobbar i sitt anletes svett.



Sänder en tacksamhetens tanke till alla arbetarförfattare genom
tiderna. Det känns tryggt på något sätt, att alltid ha kompisar i
fantasin såväl som i verkliga livet. Morgondimman lättar litet på ängen
nedanför och en blek höstsol tittar förvånat på figuren på stenröset.
Undrar vad Carl Bildt hade tänkt om han suttit på stenmuren.



*


Det börjar bli litet kyligt, det är dags att fortsätta färden.
Stenmurarna blir allt större och mäktigare, spåren av nedlagt arbete,
som i dag blivit pittoreska inslag i naturen, men som då blev ett
resultat av kampen mot naturen för uppehället.



Nyhetsuppläsaren fortsätter sin mässa och jag översätter för mig själv:
”Huvudnyheten för världens folk idag är att, Bush har vunnit valet. Bly
och stål kommer att fortsätta att vina över dem som trilskas och vägrar
underkasta sig supermakten. Bomber kommer att fortsätta att falla över
kontinenterna från deras hangarfartyg.  De fattiga i USA får
betala och huka sig ännu mer. Något alternativ fanns inte. Alternativet
Kerry, som stolt hänvisat till sin tid som befälhavare i Vietnam, var
för kort i rocken.”



Mina tankar bryts av Ekonominyheterna, där meddelas att läkemedels- och
försvarsaktierna stigit märkbart i USA. Var är ni nu alla analytiker
och humanister? Finns det ett samband mellan läkemedel och krig? Varför
är det så tyst? Stämmer det att man kan tjäna grova pengar genom att
satsa på stål, bly och morfin i USA?  Tystnaden bäddar för
fortsatta krig. Idag Irak i morgon Kuba. 



Vår statsminister gör som vanligt en annorlunda analys, beträffande
situationen i världen, än sitt folk. Han tycker, som sina föregångare,
att USA är världens största demokrati. Han ser en broder i sin kollega
over there.



*


Plötsligt dyker det upp en skylt, Gislaved. Tiden går tydligen fort när
man är lycklig. Den nyligen nedlagda däckfabriken Continentals enorma
fabriksbyggnad står där som ett monument över kapitalismens oförmåga
att tillgodose medborgarnas behov till försörjning. Fabriken var större
än jag trodde. Nu ligger den lika öde som stenmuren jag satt på för en
stund sedan. Förr utvandrade man från dessa trakter till Amerika när
man inte kunde försörja sig eller när stenarna blev för tunga. Men vad
gör man idag med nybyggt hus och gräsklippare på avbetalning? Vad säger
man till sina barn? Vad ska de ha för jobb? Konkurrera med barnarbetare
i Kambodja. Det är inte mycket till framtid detta tjuvsamhälle har att
erbjuda de framtida släktena.



*


Egentligen ska jag inte bekymra mig. Om en månad får jag pension och
saken är biff när det gäller min försörjning. Sedan är det inte många
steg fram till gropen. Men kommunister är skurna i ett speciellt virke.
Vi ger oss aldrig! Det är klasshatet som driver oss vidare. Vetskapen
om överklassens oförmåga att tillgodose grundläggande samhälleliga
behov. En liten klick av ägare som endast styrs av sina behov att göra
maximalt med pengar på andras arbete. Större industrier kan idag drivas
av arbetarna i produktionen utan inblandning av
företagsledningen.  Effektiviseringar och rationaliseringar har
lett till att idag arbetarna ensamma sköter fabrikerna. Ägarna skymtar
till ibland på TV då de ska tillkännage rekordvinster eller nedläggning
av fabriken. Dessa herrar har historiskt spelat ut sin roll. De behövs
inte längre som klass. De står helt enkelt i vägen för en fortsatt
samhällelig utveckling. En framtid där alla behövs och alla får plats.
Inte som nu, där ingen går säker att åka ut på gatan som arbetslös
eller bostadslös. En planhushållning där det produceras efter folkets
behov. Inte för att berika ett fåtal. Att hushålla med vår natur och
inte som nu skövla allt. Historiens gång är obeveklig. Det kommer att
gå som det står i visan – en dag kommer de att få sopa i våra fabriker.
Vi får inget gratis vi måste kämpa och organisera oss här och nu.



*


Nu är det inte långt till mitt resmål. Det har börjat regna. I diset
ser jag en skylt där det står Älmhult. Det var där jag gifte mig för
fyrtio år sedan. Fan vad tiden går.



Som då utlokaliserad norrlänning blev jag skickad från
arbetsförmedlingen hemma, ned till Småland, för att bygga en möbellada
till Ingvar Kamprad. Jag minns den gången när jag och en senig
smålänning höll på att lägga ned dränrör runt bygget. Kamraten var i
55-årsåldern och betraktades som litet stökig rebell av dom andra.
Kubakrisen hade då nått sin kulmen. Alla väntade med bävan på domedagen
i form av ett kärnvapenkrig. En gubbe hade dragit in en radio i
matsalen för att vi skulle kunna följa utvecklingen. En mycket ovanlig
åtgärd på den tiden. I denna stund av oro går vår kamrat runt bland
borden med en insamlingslista till Fidel Castro. Den kamratens orädda
uppträdande glömmer jag aldrig. Varje dag fick jag en lektion av honom
under arbetets gång om vikten att protestera och göra revolt. Det blev
inget världskrig och Castro fick säkert sina pengar.



 Nu har det runnit mycket vatten i bäckarna sen dess. I dag sköts
företaget IKEA av dess personal, Kamprad, som drivkraft och person, är
överspelad för länge sen. Nu sitter han i Schweiz bakom tjocka murar,
livrädd att någon terrorist ska komma och kidnappa honom. Man blir inte
en av världens rikaste om inte andra får satsa blod svett och tårar.



*


Rik har jag också blivit, på erfarenheter, som jag i bland försökt dela
med mig till er läsare, men nu är det tyvärr slut. Rubriken på denna
spalt lyder. ”Vi som bygger landet”. För min personliga del är det
färdigbyggt. Jag vet att det står på tur tusen och åter tusen nybyggare
som kan och kommer att skriva i vår tidning. Unga tjejer och killar som
redan skriver har visat vägen. Kom igen, kunde jag så kan ni.



JOHN OWE JOHANSSON, byggnadsarbetare

Proletären 48, 2004