Fackkurs i ja-sägande

Publicerad 6 oktober 2016

De negativa sidor som bemanningsföretag innebär för oss på golvet struntar den fackliga byråkratin i.

För en tid sen höll IF Metall i Skellefteå en klubbkonferens om bemanningsavtal för klubbar i Norra Västerbotten. Syftet var att ta loven ur det motstånd som idag finns mot bemanningsföretag på arbetsplatserna.

För att inpränta budskapet att det är jättefint med bemanningsföretag hade man bjudit in Anna Gustavsson från IF Metalls förbundskontor. Om vi förtroendevalda på klubbarna drillas till att bli ja-sägare till budskapet så är det väl tänkt att vi ska föra positivismen vidare till verkstadsgolvet.

Ombudsman Åsa Etelämäki började träffen med att uppmana oss alla skriva ner två positiva saker om bemanningsföretag, för att redovisa senare. Vi skulle inte få nämna negativa saker, trots mina protester. När det var dags för redovisning framkom bara två standardsvar.

1. Det skulle underlätta för företagen att beta av produktionstoppar.

2. Kanske någon skulle kunna få in en fot på företaget.

Egentligen är ju båda svaren enbart positiva för företagen. Svar 2 hjälper arbetsköparen att gallra ut de mest produktiva arbetarna. Ända till 1993 var bemanningsföretag förbjudna i Sverige och nog fick arbetarna ”in en fot” även innan dess.

De negativa sidor som bemanningsföretag innebär för oss på golvet struntar den fackliga byråkratin i. Den står på tå för att tillmötesgå företagarnas krav på maximal flexibilitet.

Faktum är att företeelsen innebär organiserad otrygghet, särskilt vad det gäller arbetstider och villkor. Arbetarna delas upp i ett A- och ett B-lag. Det stärker arbetsköparna och kapital-ägarnas inflytande på arbetskollektivets bekostnad.

Men hur kan det komma sig att en facklig organisation går emot sina medlemmars intressen? Visst grundades fackföreningarna som kamporganisationer mot de företagsägare som i makt av sitt ägande fritt kunde styra och ställa med arbetarnas levnadsförhållanden. Utan den fackliga organisationen och dess strejkberedskap hade vi arbetare fått fortsätta böja oss i underdånighet.

Under det daglönesystem som fanns innan vi fick fackföreningar, stod den arbetssökande med mössan i handen utanför fabriksgrindarna, i hopp om ett påhugg.

Allt eftersom socialdemokratin och fackföreningarna distanserade sig från de ursprungliga socialistiska idealen har ”förståelsen” för företagens vinstintresse ökat. Fackföreningsbyråkratin har urholkat Lagen om anställningsskydd och tänker försämra den ytterligare. Visstidsanställningar har satts i system. Nu finns det 700000 otrygga anställningar i Sverige.

Idag står den arbetssökande med mobilen i hand, istället för mössan, för att genast svara på något företags behov av handräckning. Nog är ilskan stor mot de ständiga försämringarna och folk är förbannade på de tandlösa fackföreningarna. Men ofta stannar allt vid att man önskar bättre företrädare som ska lösa problemen åt oss.

Det är en nederlagslinje, för då accepterar vi den passivitet som fackledningarna och arbetsköparna vill se hos oss. Allt för sällan tar vi steget över till att lita till egna krafter. Det är vi själva som ska prata ihop oss på arbetsplatserna och driva våra frågor.

På Norrlandsgjuteriet skickade vår fackklubb in fyra motioner till avdelningsstyrelsen för att få deras medhåll och att i vilket fall skickas vidare till IF Metalls kongress 2017.

En av motionerna var ”Förbud mot bemanningsföretag”. Då får ombudsman Åsa Etelämäki säga vad hon vill.

Östen Andersson

Klubbordförande på Norrlandsgjuteriet