Hoppa till huvudinnehåll
Av

Finsk motborgare


Jag har blivit finne. Och hur sammanfattar man åren alltsedan dagen då jag lämnade Sverige? Tänk dig att du från en säker plats står och ser på när Titanic går under, för att efter ett tag märka att du står på ett smältande isberg. Ungefär så skulle jag kunna beskriva mina år i Finland, där Titanic får symbolisera Sverige, härjat av socialdemokrater och borgare, och där det smältande isberget är Finland, härjat av detsamma.

Att flytta till ett nytt land är en plågsam process. Kroppen flyttar direkt, tankarna dröjer kvar. I början följde jag Sveriges nyheter slaviskt. Jag märkte tom att det är möjligt att läsa Proletären en dag tidigare på nätet.

Samtidigt rasar klasskampen runt omkring en i ens nya hemland, och även om man rent viljemässigt är redo att ta tag i kampen mot kapitalet, så är man långt ifrån redo rent praktiskt.
Låt mig innan jag går vidare först få slå fast: Det är inte synd om mig. Min situation går på inget sätt att jämföra med de flesta andra som flyr/lämnar sitt hemland.

Min flytt var högst frivillig. Jag kan åka tillbaka när jag vill. Jag har inte flytt från krig, svält eller förföljelse (även om kommunister inte direkt är ögonstenar hos den svenska politiska och ekonomiska eliten).

Kulturskillnaden mellan Finland och Sverige är liten. Sist och slutligen, om sanningen ska fram, så flyttade jag av en så icke-revolutionär orsak som av kärlek.

Dessa förmildrande omständigheter till trots: Det är smärtsamt att börja ett nytt liv i ett nytt land. När jag sen försöker greppa situationen hos alla de som inte delar mina villkor, då inser jag vilken otrolig kraftansträngning det krävs för att kunna gå vidare.

Det görs inte i en handvändning, och beroende på situation och vad man bär med sig så kanske man aldrig lyckas. Lägger man sen på dagens cyniska högerpolitik och dess vapenbroder, högerextremismen, så inser man att situationen inte är lätt för dessa människor.

***


På min första arbetsplats på ett äldreboende var vi nästan bara invandrare som jobbade. Vården i Finland har svårt att rekrytera. Till min tjänst var jag tex den enda sökande.
Att man då rent logiskt borde tas emot med öppna armar visar sig inte i praktiken.

Mer än ofta fick jag höra att ”här jobbar då bara invandrare som inte kan nåt” och när ens kunskaper i det finska språket svek så ropades det efter ”nån som kan prata vettig finska”.

Att alla vi med utländsk bakgrund packas ihop till en diffus och klasslös ”invandrargrupp” är på inget sätt eftersträvansvärt. Likväl är det lätt att finna en trygghet i denna ”gemenskap”. Man tyr sig till de i samma situation.

På tidigare nämnda arbetsplats trivdes jag bäst med mina utländska arbetskamrater. När jag under min pappaledighet var på öppna förskolor umgicks jag mest med ryska mammor. Samma sak gäller på min nuvarande arbetsplats på sjukhuset i Esbo där vi är några med utländsk bakgrund.

***


Vi skiljer oss i åsikter, men likväl finns den där frimurarblicken där som gör att vi lätt förstår varandra. Detta är inget man själv strävar efter, men det är inte helt lätt att värja sig emot, och när den styrande eliten sanktionerar denna indelning, främst för att dölja samhällets verkliga motsättningar, klassmotsättningarna, så får vi en sådan här ordning med allt vad det innebär.

Min son är född i Finland och kommer med stor sannolikhet att heja på Finland i hockeylandskamper grannländerna emellan! Det är i såna stunder ens proletära internationalism prövas!

Skämt åsido, det är smärtsamt att få ett nytt hemland, dock inte sagt att det inte skulle kunna vara enklare. Med en politik som i handling bekämpar all form av diskriminering och en politik som tar vara på människans rikedomar, dvs det mänskliga arbetet. Med en politik för full sysselsättning så skulle integrationen underlättas, även om problem skulle kvarstå.

Slutligen så vill jag säga att jag aldrig har gillat ordet medborgare. Hellre använder jag mig av Ronny Erikssons vassa tunga och säger att jag numera är finsk och svensk motborgare.