Gratis kaffe?

 

Det ger kanske inte så mycket tydliga resultat i verkligheten att de
hela tiden talar om att vi ska utveckla en arbetsplats som är ”det
självklara valet” för oss ”medarbetare”. Vi ska dessutom vara ”det
självklara valet” för våra kunder, våra leverantörer och våra ägare på
en och samma gång. Ingen liten ambition kan tyckas, Men ett resultat
har ändå nåtts, vi har fått automater med gratiskaffe.



De kanske tror att det är allt som krävs för att vi arbetare ska vara
nöjda? Vi har dessutom gjort rekordvinster flera år i rad nu, det borde
ju räcka för att ägarna ska vara nöjda skulle man ju kunna tycka.

 Men så är det inte. Det krävs hela tiden mer.



*


Jag jobbar ett så kallat fyrskift. I min produktionskanal är det full produktion 140 timmar i veckan.

 Maskinerna är i gång från åtta på söndag kväll till fyra på lördag eftermiddag. Det är vad vi kallar maxtid.

När facket förhandlade fram den här skiftformen var det meningen att
man skulle ha produktion i snitt 128 timmar i veckan med möjlighet att
flexa 114-140 timmar i veckan. Skifttillägget är räknat på 128 timmar
med lite extra för maxtid. Men som kompensation sänks inte lönen om det
blir minustid. Det var så de sa i alla fall.



Fyra år senare har vi fortfarande aldrig haft annat än maxtid. Men nu
räcker det inte längre, vi ska jobba 144 timmar i veckan. Det innebär
att vi måste byta från det nya flexibla fyrskiftet som skulle vara
våran trygghet och frälsning till det gamla hemska otrygga och stela
fyrskiftet. Med detta fyrskift kan man också flexa, ganska mycket till
och med. Om de vill kan de flexa det ända upp till 160 timmar i veckan.
Det är ett ganska smart system de har kommit på.



Nu kan de ha marknadsanpassad produktion i 114-160 timmar i veckan med
samma personal och flexibla lönekostnader. Det tycker facket är
jättebra. Jag har inte frågat dem personligen, men jag tror nog att
ägarna också är ganska nöjda med det.



*


Här kan det ju nästan verka som om den fina visionen om ”det självklara
valet” för både ägare och anställda skulle vara uppfylld eftersom både
facket och företaget är alldeles lyriska.



Men det räcker inte riktigt med gratis kaffe för att göra oss nöjda.
Nog för att fackgubbarna är nöjda, de har ju fått sitt kaffe (och lite
till som avslöjas med jämna mellanrum) betalt av oss arbetare hela
tiden. Men de slipper ju också att jobba sina underbara flexibla skift
som de förhandlar fram åt oss.



För det tror jag inte att de skulle tycka var riktigt lika roligt. Det
sliter nämligen på en att inte veta hur man ska jobba om ett år, ett
halvår eller ens en månad.



Vi blev inte maskinoperatörer, truckförare eller reparatörer för att vi
brinner så otroligt för just kullager eller stål i största allmänhet.
Vi vill ha trygga jobb och en vettig fritid. Tyvärr blir det lite svårt
när man hela tiden måste stå till företagets förfogande.



*


Det blev ganska varierande kommentarer i fikarummet när vi fick se de
förändringar som ska tvingas på Saab-arbetarna i Trollhättan.



En del skrattade till även om jag tror att skrattet snart satte sig i
halsen, andra blev bara ännu mer förbannade på vår egen verkstadsklubb.
Mycket av det som ska införas på Saab har vi nämligen haft på SKF i
flera år, och det har inte varit riktigt så positivt som facket anser.



Så det enda jag kan hälsa till er Saab-arbetare i Trollhättan är att sluta inte kämpa. Flextid suger.


MIKAEL BLOMGREN, metallarbetare

Proletären 51, 2004