Hijabuppropet och kvinnokroppen

Förra veckans mediesnackis på hemmaplan var tveklöst det så kallade hijabuppropet där kvinnor med olika bakgrund la ut bilder på sig själva iförda slöja på sociala medier. Uppropet var en solidaritetshandling med de muslimska kvinnor som dagligen drabbas av rasistiska trakasserier och rasistiskt våld på grund av sin klädsel och startade efter att en beslöjad kvinna misshandlades i Farsta förra helgen.

Uppropet fick snabbt både varma anhängare och övertygade motståndare. Flera feminister med erfarenheter från religiöst styrda länder gick helt förståeligt i taket. Här har de riskerat sina liv för rätten att slippa slöjan och så väljer systrar med svensk bakgrund att frivilligt ikläda sig detta förtryckande plagg.

För visst är slöjan i sina många olika skepnader ett förtryckande plagg, uppfunnet av män för att kontrollera kvinnors sexualitet. På vissa håll i världen och i vissa familjer riskerar kvinnan fysisk bestraffning om hon vägrar att skyla sig. För vissa kvinnor är slöjan en del av en religiös övertygelse. För många kvinnor är slöjan en vana och en tradition, något de skulle känna sig nakna utan. På samma sätt som att kvinnor i Sverige för hundra år sedan aldrig skulle drömma om att gå ut utan att skyla sitt hår.

Det intressanta i diskussionen om slöjan är hur kvinnokroppen alltid blir det slagfält där striden mellan olika patriarkala uttryck står. Det är på kvinnokroppen vi projicerar våra föreställningar om sexualitet och moral och det är alltid kvinnan som har ansvaret för eventuella överträdelser.

Gemensamt för alla samhällen är att kvinnan måste hålla sig inom vissa givna gränser för att känna sig och betraktas som respektabla. I Sverige finns inga lagar som förbjuder oss att klä oss på ett visst sätt. Men det betyder naturligtvis inte att vi är fria att se ut hur vi vill. Den kvinna som vill vara en del av offentligheten har en lång rad oskrivna regler att förhålla sig till. Regler som bestäms av den manliga blicken, modeindustrin och porrindustrin och ramarna är ganska snäva. Som kvinna ska du vara mån om ditt utseende, du ska signalera att du är sexuellt tillgänglig, men inte för tillgänglig för då är du en hora och får skylla dig själv om du utsätts för våld. Den som väljer att strunta i idealen får betala ett högt pris i det sociala livet.

I hijabuppropet fanns en god tanke om att vi kvinnor borde solidarisera oss med varandra och kräva vår rätt att gå trygga i offentligheten oavsett hur vi ser ut. Hijab eller stringtrosor, det spelar ingen roll. Folk ska fullständigt skita i vad vi tar på oss. Att hijab och stringtrosor är klädesplagg som ursprungligen har påtvingats oss av religiösa ledare respektive porrindustrin kan självklart diskuteras. Men för att vi aktivt ska kunna välja bort kvinnoförtryckande plagg måste vi först erövra rätten att själva bestämma vad vi ska ha på oss.

Hatbrotten mot kvinnor i slöja måste också ses i ljuset av den växande rasismen och hatet mot muslimer i Sverige och västvärlden. Oavsett om kvinnan i Farsta själv hade valt att bära sin slöja eller inte så blir hon misshandlad just på grund av sin religiösa och etniska bakgrund. I ett sådant samhällsklimat blir en kampanj för att alla kvinnor ska kasta sina slöjor missriktad, även om den har goda feministiska intentioner.

Hijabuppropet var ett verktyg för att avdramatisera slöjan. När kända och okända personer med svensk bakgrund fotograferar sig i hijab ser vi människan bakom klädesplagget och tvingas konfrontera våra fördomar om de beslöjade kvinnor vi möter i vardagen. Gränserna mellan vi och dem suddas ut. Diskussionerna som följde på uppropet visar bara hur mycket rasism och kvinnohat som återstår att bekämpa.