Jag har varit på kurs
• • Ifyra veckor har jag tillsammans med andra arbetslösa lärt mig söka jobb i aktivitetsgarantins ( AGA:ns) regi. Det är en kurs som kan liknas vid hjärntvätt. I fyra veckor har vi fått reda på att vi måste vara optimistiska. Vi ska bara se framåt, inte bakåt. Vi ska bli vinnare. Är vi pessimistiska över möjligheten att få jobb, då är vi förlorare. Vi ska fyllas med positiv energi. Att kritisera eller vara förbannad, det är negativ energi, som tar kraft och tömmer oss på positiv energi. Det är illa.
Bara vi kan skriva ett bra och intresseväckande personligt brev när vi
söker jobb, där vi framhåller våra positiva sidor, då kommer vi att
göra succé och hamna i ”skarpt läge”, det vill säga plockas ut för en
personlig intervju. Då ska man berätta hur duktig man är. Man ska
framhålla att man är precis den person som företaget behöver. Sen blir
man anställd.
*
De fyra veckorna har alltså varit fylld av borgerligt dravel och ett
psykologiserande av situationen som arbetslös. Inte ett ord om att
arbetslösheten ökar, att vi idag har en massarbetslöshet. Inte ett ord
om att det ibland är flera hundra sökanden på varje tjänst. I stället
försöker man måla upp en bild av en framtida stor arbetskraftsbrist.
Inte ett ord om arbetslösheten som ett samhälleligt problem. I stället
för man ned det på individnivå och framställer det som ett individuellt
problem. ”Vad kan Du göra för att Du ska bli mer attraktiv på
arbetsmarknaden?”, var en av frågorna. Tyvärr finns det ju inga
föryngringspiller.
Vi var en grupp på åtta personer som gick denna kurs. Vi kom alla från
olika håll. Någon hade jobbat som försäljare och någon hade haft eget
företag, men de flesta kom från olika LO-förbund, Metall, Fastighets,
Handels och så vidare. Åldern var varierande, från dryga 20 till över
60. De flesta hade passerat 50-årsstrecket, och vi fick nu veta hur
otroligt eftertraktade vi är på arbetsmarknaden med våra erfarenheter.
Vi skulle bara göra oss synliga och tro på oss själva, då ordnar sig
allt. Sällan har ordspråket ”att inte se skogen för alla träden” varit
mer passande.
*
Visst gav kursen en del enstaka bra tips, men som helhet var den
fullständigt reaktionär och kränkande för oss arbetslösa. Vi fick en
lektion i hur vi skulle anpassa oss till ”marknadens krav” och att vi
måste”acceptera läget”. Att vara flexibel och förändringsbenägen
framhölls som positiva egenskaper. Motsatsen beskrevs som
bakåtsträveri. Slutsatsen var att vi ska göra allt för att komma in på
arbetsmarknaden och inte ställa några krav. Bara vi får in en fot så
ska arbetsmarknaden öppnas för oss. Vi ska acceptera praktikplatser,
deltider och att till och med att ha två eller tre olika jobb
samtidigt, där man jobbar någon timme här och någon timme där.
Det genomgående temat var att vi skulle lära oss att marknadsföra oss.
Och då måste vi kunna uppföra oss. Den sista veckan hade vi en inhyrd
konsult, som tidigare fungerat som personalrekryterare och han försökte
på olika sätt förklara för oss hur arbetsköparna tänker. (Fast nu
använde han ju ordet arbetsgivare, bevare oss väl för ett sådant ord
som arbetsköpare. Usch.) Kontentan av det han sa var dels att vi skulle
vara väl förberedda i samband med en eventuell anställningsintervju,
men det viktiga var att vi skulle anpassa oss till de önskemål som
arbetsköparen hade. Vi skulle kort sagt lära oss att stå där med mössan
i hand och bocka och buga föröverheten.
*
I samband med när vi ska marknadsföra oss ska vi även informera
arbetsköparna om de olika möjligheter till bidrag som finns i så fall
han eller hon anställer någon av oss. Arbetsförmedlingen informerade
oss om olika bokstavskombinationer: AAS, FAS, FAS(U), SAS (olika former
avanställningsstöd). GAR, APR, FUB, AUT och diverse andra obegripliga
stödformer med ett fantasifullt utnyttjande av alfabetet.
Det man kan slå fast är att när man är med i aktivtetsgarantin, då är
man billig att anställa. Dock leder det sällan fram till något fast
jobb. Ta till exempel SAS, särskilt anställningsstöd. Där gör man en
ändring från 1 juli 2003, som innebär att den gäller alla över 57 år
som varit inskrivna i aktivitetsgarantin i mer än tre månader och
övriga om man varit inskriven i mer än 18 månader. Den arbetsköpare som
anställer den personen blir ersatt med 85 procent av lönen, eller max
750 kronor per dag. Till det kan komma 150 kronor för särskilda
omkostnader, alltså totalt 900 kronor per dag.
Det bidraget kan arbetsköparen få i 24 månader. För den som anställs
enligt särskilt anställningsstöd finns dock ingen garanti om fast jobb,
inte ens en ny stämplingsperiod i A-kassan, utan efter 24 månader
riskerar man att återigen hamna i AGA:n.
Arbetsförmedlarna informerade oss även om ”starta eget-bidrag”, för att
starta ett eget företag framställdes som en lösning på arbetslösheten.
Och anställde man dessutom någon arbetslös, så kunde man kanske
utnyttja något av de andra bidragen.
Under kursen funderade man ofta över vad dessa arbetsförmedlare var för
personer. Arbetar man som arbetsförmedlare i Norrbotten borde man vara
medveten om den höga arbetslösheten. Men tydligen existerar inte den
verkligheten. Det ger väl negativ energi. I stället verkar de ha gått i
skola hos någon optimistkonsult, som tutat i dom att man ska skapa en
drömvärld med enbart positiva tankar.
*
Som inskriven i aktivitetsgarantin har jag fått en egen
verklighetsfrånvänd handledare. Till den personen ska jag med jämna
mellanrum rapportera av hur mitt jobbsökeri går. Jag kan också bli
anvisad till olika meningslösa och kränkande aktiviteter som inte leder
fram till något som helst jobb. Kanske blir det någon ny kurs, där jag
ska hjärntvättas ytterligare. Jag offrar ju alldeles för mycket energi
på att kritisera kapitalismen. Genom att var negativ tömmer jag min
kropp på positiv energi, och det är inte bra enligt dessa kvacksalvare.
JAN ENGLUND, arbetslös metallarbetare
Proletären 28, 2003