Hoppa till huvudinnehåll
Av

Klasskamp och feminism


Kassayrket är inte ett lättsamt jobb, även om det kan verka så i kundens ögon. Många kassörer har en långsam och monoton vardag med ett intensivt servicearbete som tär på tålamodet och kroppen.

Ändå trivs jag i kassan. Det är ett tätt samarbete mellan oss kassörer. Vi är beroende av varandra för att gå på rast, bemöta besvärliga kunder, få gå på kisspauser, få komma ifrån när det värker i rygg eller när migränen sätter i. Vi känner till varandras ”olika sätt”. Vi är ett kollektiv som måste fungera. I kassan kan ingen maska, utan att det märks och påverkar alla.

Jag hade jobbat på just den här butiken i ca 6 månader när kassörerna fick nya scheman.

Nya scheman inom detaljhandeln innebär i regel en smärtsam lönesänkning. Även den här gången flyttades pass bort från OB-timmar. Flera förlorade helt sina söndagar. Det handlar om tusentals kronor per månad.

Blanka ögon, knutna nävar i fickorna. ”Man är inget värd”, fick jag höra av mina arbetskamrater, flera av dem kvinnor i 50-årsåldern.

De som orkade klaga till chefen fick veta att de skulle hålla till godo, nya scheman kommer nämligen från och med nu förhandlas fram varje år.

Kanske skulle nästa schema bli bättre? Ett svar som skapade om möjligt ännu mer otrygghet.

Att behandlas illa av sin arbetsgivare är ett svek som svärtar ner hela världsbilden. Jag har genom åren haft två arbetskamrater som blivit deprimerade som direkt följd av schemaförändring.

Jag själv fick veta att min behovsanställning var över. Jag pustade ut. Min smärtande arm klarar ändå inte kassan längre.

Men samma vecka fick jag ett nytt bud. De uttryckte det inte så, men för mig var det tydligt att det var jag och de nya (dvs mindre kostsamma) tjejerna från i somras som – på behov – skulle täcka upp de ”förlorade” OB-timmarna.

Jag, som hittills hade haft 0 timmar i schema, fick veta att jag antingen kunde acceptera det schema som presenterades på 12 timmar i veckan eller säga upp mig, dvs bli utan a-kassa under 2,5 månader.

När min arbetsgivare ställer hårt mot hårt så känner jag mig som ett barn igen. Tillrättavisad utan möjlighet till upprättelse.

Inombords kokar en ilsken frustration. Jag vill trotsa och protestera på alla möjliga sätt! Och jag ser på mina arbetskamrater att de vill det också.

Men istället följdes det nya schemat av en kompakt tystnad. Vi är låsta i den här hopplösa situationen skapad av mötet mellan kapital och (ett viljelöst) fack.

Nedtryckta i skorna så fortsatte vi därför stämpla in och traska ner till kassalinjen. I kassan finns inget utrymme för att maska. Men arbetsstoltheten har fått sig en törn.

Två veckor senare så kunde jag lämna in stämpelkortet (för den här gången). Jag hann jobba två pass på mitt nya schema. Varje minut av de passen gjorde ont i själen.

Och jag tänker på mina arbetskamrater som fortsätter att jobba på sina nya scheman. Hur ont i själen har inte de? Som efter ett långt arbetsliv går ner i lön, men inte timmar.

Jag vet att kassaavdelningen tillåts att nedvärderas som den gör, av arbetsgivare, arbetskamrater på andra avdelningar och av kunder, för att det är en kvinnodominerad avdelning. Vi har lägst status på butiken.

Männen arbetar på andra avdelningar, där heltiden är mer utbredd, där de har större möjlighet att lägga upp sin egen arbetsdag, där de har större möjlighet till avancemang.

Könsuppdelningen är en viktig mekanism för att bibehålla kvinnors sämre arbetsvillkor och inte minst hålla nere våra lägre löner.

Kampen för ekonomisk självständighet är lika viktig idag som den alltid varit. Viktigt är också att skapa solidaritet mellan kvinnliga och manliga arbetaryrken.

Om det så innebär att männen får sätta sig i kassan.

Få saker blir så tydliga i mitt yrke som hur det patriarkala och rasistiska kapitalet står i direkt motsättning till mig och mina arbetskamraters ekonomiska, fysiska och psykiska välmående. Som mina arbetskamrater säger: ”De ska bara tjäna pengar, det är det enda som betyder något för dem”.