På väg mot framtiden

Kära gravt medelålders! Det är dags att tänka på framtiden. Jag ska försöka ge en vägledning in i den epok som först och främst kännetecknas av folkpensionen. Ja, numera säger man inte folkpension, utan ålderspension. ”Folk” är inte längre ett rumsrent begrepp. Folkrätt är alldeles fel. Folkskolan har sedan länge varit stängd och nu är det mera fråga om friskola. Folkvett ska vi väl bara inte tala om. Folköl är inget man gör så stort väsen av heller. ”Folköl och dunka dunka”, ha-ha. Folkpartiet hänger kvar. Men hur länge?

Och pensionen är stulen av förra regeringen som agerat hälare åt näringslivet. Vi är omgivna av skurkar.

Min vandring in i pensioneringen skedde via en allé i eftermiddagssol som strilade genom lövverket. Sista året på Fixfabriken i Göteborg kände jag hur skruvar och muttrar inombords lossnade. Fogar sprack upp i limningen. Sättningar med sprickor i väggarna uppstod, och jag var inte i lika hög grad som förut tillhörig verkstaden och dess sociala system. Jag gick sista maj förra året. Redan en dag i februari sa en kvinnlig arbetskamrat: ”Jaså här går du och myser.” ”Syns det?” sa jag. ”Ja”, sa hon. Det var en rutschbana i slowmotion. Dagen som jag avtackades var sällsam. Vi såg varandra som människor bakom arbetsrollen, och det var blommor och tårtor och allt det där. Allt det där som kallas kärlek. Nu var jag fri.

Jag har inga fallskärmsavtal eller tillgångar på utländska konton. Mina dryga trettio år på Fix har lärt mig att leva sparsamt. Och frihet kan aldrig värderas i pengar. Erfarenhetens rikedomar får inte rum i kassavalv eller plånböcker. Framtiden är ljus, så länge den varar. Jag har inga planer på att luffa runt jorden eller starta en kycklingfarm i Australien. Som fri man gör jag vad jag alltid gjort, minus Fix. Jag har inga fritidsproblem. Det är ungefär som det var på jobbet, fast tvärtom. Det är bara att ta tag i nästa grej. Jag har skrivbord, en liten dator, piano (tar lektioner för en helt underbar lärare i Majorna), en del LP- och CD-skivor, böcker, cykel och årsarmband på Valhallabadet. Jag är medlem i Kommunistiska Partiet. Jag går på teater, nåja, inte så vansinnigt ofta – i perioder, kan man säga. Bio sällan, faktiskt. Och mitt förhållande till TV-tittande är förstrött. Jag har vänner. Ja, det är fullt upp. I höstas sa jag till mig själv: jag måste nog ta och varva ner litegrann. För det var en sak som jag inte hade hunnit lära mig – att sluta jaga mig själv. När arbetsköparen inte längre kopplar greppet om tillvaron, fortsätter den där lilla timern att ticka inuti, den lilla äggklockan som varit självgående under hela ens arbetsföra levnad. Stäng av den. Det är mitt viktigaste råd till er alla, som också en gång skall gå över tröskeln.

*
Ett annat viktigt råd: se över disciplinen! Kom ihåg att det då är fråga om självdisciplin! Låter det trist? Fel. Att tro att pensionering är detsamma som semester ombord på en flygande matta är ett katastrofalt misstag som bokstavligen leder till depressioner. En pensionär som strular blir fort ensam. Knäckfrågan är hur man upprätthåller ett aktivt liv i kraft av egna beslut. Det är inte längre andra som säger till vad man ska göra. Enskilda initiativ har visserligen under senare år uppmuntrats inom arbetslivet, men endast inom de områden som ökar företagens effektivitet, konkurrenskraft och vinster.

När det gäller andlig mognad, har ni någonting att se fram emot. För när man kommer upp i min ålder (fyller 66 i år), ser man allting klart. Man vet allting. Det vill säga, man vet allting om det man vet. Man lever i en bubbla av klarsyn, som sträcker sig mellan medelålderns mognad och åldrandets förfall. Bubblan liknar simblåsan hos en fisk. Man håller sig flytande genom att vara pensionärsmedveten.

Veckoerbjudande av västerbottenost på Hemköp, åka gratis på spårvägen, glädjas åt vackert väder. Inte bli förvånad över att livet fortfarande är vardag. När jag var kvar i arbetslivet, sa jag alltid om pensionärer, att dom har glömt hur det är att jobba. Och det är sant. Jag har glömt allt om sömniga morgnar på väg till Fix, trötta kvällar efter jobbet på Fix, själva jobbet på Fix, alla dom olika numren på flerpunktslåsen, i vilken skrotbinge man skulle lägga rostfritt, oljepåfyllning, alla stämplingar med kortet, all denna byråkrati mitt i alltsammans, hela denna sinnessjuka tillvaro, där varje minut var öronmärkt och man på fullt allvar talade om plus- och minustid. Sett på avstånd är den fängelseinspirerade sidan av arbetet en fars som i Chaplins ”Moderna tider”, men det glömmer man. Det man kommer ihåg är den glada goda stämningen, den råa och hjärtliga tonen. Man säger till någon: ”Nej nu kommer den! Vad fan gör du här?” vilket i klartext betyder: ”Vad roligt att se dig! Hur mår du!” Man minns solidariteten, då man fick en massa namn på namnlistor, för att inte tala om strejken för tio år sen. Man minns ljud, röster, ansikten, synintryck, gestalter, arbetsbänkar, olika perioder under de trettio åren. Och nu ertappar jag mig ibland med att känna saknad.

Fällan som ligger gillrad är att man kan slukas upp av småsaker. Meningslösa telefonsamtal. Då är det bättre att vara tyst. Ondgöra sig över ungdomens vilda framfart. Då ska man i stället tänka efter varför unga människor inte har någonstans att ta vägen och bli kreativa. Gnälla och klaga – varför är allting så dyrt? Då är det dags att ta fram Karl Marx. Han kan nämligen svara på den frågan. Avundsjukan gentemot dom som har det bättre, är yngre, lever ett glansfullare liv. Då ska man beakta att avund är helt OK. Men plocka väck missunnsamheten. Det är den som man blir inskränkt av.

*
Som pensionerad arbetare kan man i alla fall aldrig bli girig. Man kan bara bli snål. Att man snålar på sina kronor och ören är begripligt, kanske till och med förnuftigt. Men man riskerar att snåla på allt. ”Nej hör du du, jag har inte tid.” Men tid har man ju i överflöd. Man snålar på stegen man går, även om man inte har ont i benen. Man snålar på sitt engagemang, fast man egentligen inget hellre skulle vilja än att få leva och känna. Man håller sig borta från de starka upplevelserna. ”Jag tror inte det där är någonting för mig.”

Vet jag något om åldern och livets sena fas? Sanningen är att jag vet lite mer än vad jag gjorde förut.

Alltså, oh sena tiders barn, om vi sammanfattar. När pensioneringen kommer, ska man tänka på att leva som vanligt, vara aktiv, behålla vännerna, inte ha överdrivna förväntningar, inte absorberas av småsaker, sätta värde på hälsan, vara generös, tänka socialistiskt.

Så går det väl bra. Det vill säga om ni som jag har lite ATP kvar. Och innan det blir politiskt möjligt att sänka det som är kvar av pensionerna sedan marknadshyrorna slagit ut i full blom.

Då behöver man å andra sidan inte fundera så mycket på framtiden.

BRUNO BRAN
Proletären 24, 2008