Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kvinna och fattig


Ett av mina första jobb var som köksbiträde på Epa Stormarknad. Det var tidigt 70-tal. Vi serverade ärtsoppa med pannkakor på torsdagar och risgrynsgröt till frukost på fredagar. Fiskpinnar och köttbullar, kalops och falukorv. Enkel vardagsmat. Dyrast var entrecoten, då garnerades tallriken med ett salladsblad och en tomatklyfta. Annars var grönsaksutbudet en skål rivna morötter eller strimlad vitkål som stod i serveringsluckan. Om det var ris knorrade en del. ”Ris, det är för kineser. Har du ingen potatis?”

Vi var sju kvinnor i varierande åldrar och så barchefen som var en man. Han klagade över de dyra råvarorna och kontrollerade att handfatet var rengjort även på undersidan. Annars såg vi inte till honom så ofta.

Kokerskan och kallskänkan stod för matkunnandet. Jag fick lära mig tålamod med pannkakorna, inte vända för tidigt. I kallskänken lade vi samman smörgåstårtor, varv på varv med ost, skinka och mimosasallad. Med bara händerna och majonnäs upp till armbågarna blandade vi potatissalladen.

Sen tog vi en kopp kaffe och ett bloss.

I grovdisken regerade en äldre kvinna med kraftiga armar och galghumor. Det var alltid roligt att gå in där och slänga käft en stund. Inte lika roligt i glasdisken, hon var mer argsint.

Och så vi två köksbiträden som portionerade och langade ut mat, torkade bord, fyllde på läsk och Delicatokakor, svabbade golv, hackade lök och hjälpte till där det behövdes.

Kassan sköttes av en kvinna med finsk brytning. Hon var väldigt gammal. Antagligen i 40-årsåldern. Fattig var hon också. Ensamstående med en nästan vuxen son utan jobb. Trasiga nylonstrumpor och slitna träskor under den obligatoriska arbetsrocken. Utöver att röka – som var så självklart så det reflekterade man inte över varken som hälso eller ekonomisk risk – så unnade hon sig en enda lyx. Hon köpte penninglotter. Så höll hon drömmen om ekonomiskt oberoende vid liv. En dag i månaden väntade hon otåligt på att bilen med kvällstidningarna skulle komma. Då sprang hon ut till kiosken efter dragningslistan.

Stunden av förväntan och drömmar var över. Sedan var det en hel månad till nästa gång.

En morgon var hon inte där. Hennes skåp var tomt. Hon hade ertappats med stämpla in 40 öre för sonens mat, istället för 4 kronor. En varuhusdetektiv hade hållit span på henne en tid. Hon ska visst ha gett pojken gratis kaffe också. Så sades det i alla fall. Avskedet var omedelbart och oåterkalleligt.

Det blev sig inte riktigt likt efter det.

Hon fick jobb på Munksjö pappersfabrik sen. Och högre lön.

Jag tänker på henne ibland. På henne och alla som kämpar för att hålla näsan över vattenytan, som gör allt för sina barn.

Med fattigdomen följer utsatthet, beroende, rädsla, förnedring.

En lön att leva på. Det är väl ändå inte för mycket begärt?