Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kvinnofällan på jobbet

Deltidsarbetet är ett gigantiskt jämställdhetsproblem för LO-kvinnor.


Det finns en djupt rotad föreställning om att vi kvinnor frivilligt avstår lön och pension för att vi är så väldigt intresserade av att vara hemma med barnen och sköta om hushållet.

I LO:s senaste jämställdhetsbarometer, Tid, makt och pengar, som offentliggjordes för ett par veckor sedan ges delvis andra förklaringar. Rapporten slår fast att deltidsarbete är extremt könsbundet. Män, oavsett klasstillhörighet, arbetar sällan deltid, däremot hälften av LO-kvinnorna. Av dessa uppger bara en tiondel att de jobbar deltid för att ta hand om barn eller andra anhöriga.

Arbetarkvinnornas deltidsarbete är alltså inte kopplat till föräldraskap i den utsträckning många tror. Den absolut största gruppen arbetar deltid för att det helt enkelt inte finns några heltidsjobb att få.

På den hårt könssegregerade svenska arbetsmarknaden organiseras hela branscher kring kvinnors ofrivilliga deltidsarbete. Vård och omsorg, handel, hotell och restaurang. Alla dessa verksamheter bygger på det.

Deltidsarbetet är ett gigantiskt jämställdhetsproblem som i praktiken hindrar kvinnor från att bli ekonomiskt självförsörjande. När mäns och kvinnors löner jämförs omvandlas vanligtvis alla deltider till heltider. Vad skulle män och kvinnor tjäna om alla jobbade heltid? Men så ser ju inte verkligheten på lönekontot ut.

Den bistra sanningen är att arbetarkvinnor idag har en genomsnittslön på 17500 kronor i månaden. Det är ingen inkomst att skilja sig på, särskilt inte för den som har barn att försörja.

Snart hundra år efter att kvinnorna i Sverige fick rösträtt måste kvinnokampen fortfarande handla om den självklara rätten att skapa sig ett vettigt liv utan ekonomiskt stöd från en man.

Jämställdhetsbarometern avslöjar också viktiga klassaspekter av deltidsarbetet. Medan kvinnorna i LO-yrkena sällan erbjuds heltidstjänster arbetar de flesta kvinnor i tjänstemannayrken heltid fram till första barnet då många väljer att utnyttja den lagstadgade rätten att gå ner i arbetstid.

På så sätt är deltidsarbetet en kvinnofälla även för tjänstemännen. Men det är en himla skillnad att ha en fast heltidstjänst i botten att återgå till när barnen har blivit större. För LO-kvinnorna gäller hela livet en sämre förankring på arbetsmarknaden genom deltidsarbete och olika former av tidsbegränsade anställningar. Arbetarkvinnor drabbas hårdast av otyg som timanställningar och behovsanställningar. Vilket förutom sämre lön och pension ger mindre makt och inflytande över arbetet.

Jämställdhetsbarometern visar också att arbetarkvinnor har många av de tyngsta jobben, både fysiskt och psykiskt, samtidigt som de har sämst möjlighet att påverka sin egen arbetssituation. Den kombinationen är som ett recept på ohälsa.

Bland LO:s punkter för ökad jämställdhet på arbetsmarknaden finns en hel del klädsamt progressiva förslag: Rätt till heltid, mer jämn fördelning av föräldraledigheten mellan kvinnor och män, mer pengar till offentlig sektor, stärkt anställningstrygghet och ett ökat fackligt engagemang mot sexuella trakasserier.

Problemet är att hela rapporten skriker efter sex timmars arbetsdag mellan raderna. Den nödvändiga arbetstidsförkortningen är inom fackföreningsrörelsen elefanten i rummet som ingen nämner.

Men med det faktaunderlag som LO så förtjänstfullt lyfter fram i ljuset är det uppenbart att en normalarbetstid på 30 timmar i veckan skulle vara den enskilt viktigaste åtgärden för att frigöra kvinnorna ur deltidshelvetet. Först då kan vi tala om en rimlig fördelning av tiden, makten och pengarna.