Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Män som hatar kvinnor

”Som V-75 med feta kossor istället för hästar”, ”Lesbiska horor”, ”vilka jävla nollor”. Under Sveriges gruppspelsmatch mot Danmark fylldes sociala medier med liknande kommentar från män som hatar kvinnor som spelar fotboll.


Jag blir förbannad men inte förvånad. Mitt i all entusiasm för fotbollslandslaget finns det också hat och förakt – för att det är kvinnor som spelar. Att det blir så förfärande tydligt just nu beror antagligen på just entusiasmen kring landslaget och den uppmärksamhet damfotbollen har fått och får i och med detta EM.

Men varför är det så provocerande att kvinnor spelar fotboll? Varför ska män och kvinnor jämföras just när det gäller fotboll? Jag har aldrig sett en twitterkommentar om att Charlotte Kalla är en lesbisk hora för att hon skulle vara hjälplöst efter Markus Hellner på 10 km fri stil.

Kanske har det att göra med att fotbollen och kulturen kring den i mångt och mycket är en manlighetens bastion. Samma män som bär upp den kulturen har uppenbarligen svårt med att kvinnor har börjat kräva samma rätt till ”deras” fotboll.

Men som alltid föder en reaktion en motreaktion. Stödet till landslaget, från män och kvinnor, har varit enormt. Visst, VM 2003 och 2011 har varit banbrytande, men jag undrar om inte EM 2013 har betytt och kommer att betyda ännu mer för damfotbollen. ”Man hör historiens vingslag”, sa Pia Sundhage inför premiärmatchen på ett fullsatt Gamla Ullevi i Göteborg.

Just Pia Sundhages roll går inte att underskatta. Hon har gjort fotbollen till sitt liv och har gett sig själv ett uppdrag som förkämpe för damfotbollen. Exponeringen av damfotbollens pionjär har varit stor och det är inte många intervjuer hon tackat nej till – för sportens skull. Och hon har lyckats. Med sin frispråkighet och sitt enkla sätt har hon gått rätt in i svenska folkets hjärtan. Men Pia Sundhage är inte ensam.

Bakom sig har hon en hel spelartrupp som vapendragare för damfotbollen. Aftonbladet frågar Lotta Schelin om hon tror att Pia Sundhage är avundsjuk på det publikstödet landslaget nu får.

”Nej, jag tror inte att hon är avundsjuk. Jag tror att hon är jävligt stolt bara. Om tjugo år, när det sitter 50000 från första början så kommer jag att vara jäkligt stolt över att jag var en del av det”, svarar hon.

Så, trots hat och förakt har den svenska damfotbollen kommit långt. Enligt landslagschefen Marika Domanski Lyfors har herr- och damlandslaget numera samma resurser att tillgå. Det är bra, men alla vet att ända upp till allsvenskan ser det inte ut så. Förhoppningsvis kan EM 2013 innebära en förändring. Förhoppningsvis inspireras tusentals unga tjejer att börja och fortsätta spela fotboll, förhoppningsvis spiller publikintresset för landslaget över på de allsvenska lagen, och förhoppningsvis ges ökade resurser till damlagen på alla nivåer.

När det här skrivs har Danmark precis skrällt mot ett favorittippat Frankrike. Oavsett om det var rättvist eller inte så är det charmen med fotboll – mycket lite är förutbestämt och allt kan hända. Därför kommer jag vara inte så lite nervös när jag beger mig till ett utsålt Gamla Ullevi för att se Sverige i semifinal mot Tyskland. När den här tidningen gått i tryck vet vi i vilken sinnesstämningen vi kommer lämna samma arena.