Hoppa till huvudinnehåll
Av

... och så blev han flexibel

• • Tisdag 17 augusti, jag har precis kommit hem från arbetet. Arbetsgivaren ringer, kan du jobba i morgon? Nej, jag jobbar i morgon…




Har ni hört talas om föreningen FU (Flexibel Ungdom)? Jaså, inte det.
Det är en inofficiell förening, som inte finns, men jag har ändå
bestämt mig för att beteckna mig som medlem i denna förening.



Nej, tro nu inte att jag vill vara med i denna förening, men det kan
lätt bli så nu för tiden för ungdomar som saknar fast anställning.



*

Jag började för över ett år sedan att sommarjobba inom äldrevården på
Opalen (re- habiliteringshem) i Kristianstad, ett jobb som jag
uppskattade, och som var en nyttig erfarenhet för en artonåring. Under
det sommarlovet hade jag inga funderingar om över vad jag skulle syssla
med under hösten. Jag hade ett helt år kvar i skolan och behövde inte
bry mig om något mer arbete under ett helt års tid.



Men så nu i somras var det dags. Jag fick ett vikariat på Lanternan
(demensboende). Mitt intresse för vården ökade avsevärt, och jag
funderar på att utbilda mig till undersköterska. Med en
undersköterskeutbildning skulle mina chanser att få fast jobb öka
avsevärt. Visst! Utbildningen finns både hos Komvux och
arbetsförmedlingen. Men vad är det som inte finns? Vad är det
egentligen som vill stoppa en nittonårig ung man från att utbilda sig
till undersköterska? Jag vet inte, fast jag letat efter svar.



På Komvux får jag studera, men så länge jag inte är 20 år får jag inget
studiebidrag eller studielån. På arbetsförmedlingen får jag inte gå
utbildningen över huvud taget så länge jag inte är mellan 20 och 25 år.
En sak vet jag, det är att jag inte kan få fast jobb. Men jag behövs
när ordinarie personal sjukanmäler sig eller går på semester. Jag vet
inte när de gör det, men jag vet att de gör det, och då ska jag vara
där, och det kan vara med kort varsel. Har jag lite tur kan jag få en
vecka i stöten.



*

När arbetsförmedlingen är oduglig är det tur att det finns kompisar som
redan är i anställning någonstans, som nu till exempel på
Skånemejerier. Jag blev uppringd en torsdagskväll och blev erbjuden det
oerhörda:



”Vill du jobba på mejeriet en vecka?” Som den ”flexibla” ungdom jag är,
kan jag inte annat än svara ja. Så länge jag inte har fast anställning
måste jag jobba, även om det så bara erbjuds en enda dag.



Jag kan inte få fast jobb, eftersom det står många i kö före mig. Men
jag vet att jag behövs. När folk sjukanmäler sig eller när det är
mycket att göra, då finns det jobb. Om jag vill ha det, ska jag vara
där, och det kan vara med kort varsel.



*

Drömmen och tryggheten blir svårt att pussla ihop för den flexibelt
arbetande ungdom jag är, speciellt när min dröm är en egen lägenhet. En
sådan kommer jag också att flytta till inom kort, men var finns
tryggheten så länge jag inte kan garanteras arbete och inkomst?



Augusti är en bra månad. Timmar motsvarande 24 arbetsdagar har jag fått
schemalagda på mejeriet och hemmet. Ibland blir det åtta dagar i
sträck, ibland blir det klockan 07.00-15.30 (förmiddag) på hemmet och
17.00-00.05 (eftermiddag) på mejeriet. Det är hårt och jävligt, men vad
har jag för val så länge jag inte har fast jobb?



Fullt jobb denna månaden. I september är det hittills bara tre dagar
lagda, jag undrar om det blir några fler? Jag finns, jag behövs – men
jag vet inte när, men då måste jag vara där, alltid flexibel och
arbetsvillig.



Fortfarande tisdag 17 augusti, jag har kommit hem från arbetet.
Arbetsgivaren har ringt, kunde jag jobba i morgon? – Nej, jag jobbar i
morgon.



Det är nästan så att man känner sig lite eftertraktad, när de båda vill åt mig samma dag.


ERIK TELL, mejeriarbetare och vårdbiträde

Proletären 34, 1999