Hoppa till huvudinnehåll
Av

Overallen

Kvinnlighetens ok läggs allt tidigare på unga flickors axlar.


I slutet av november kommer vintern till Göteborg. Efter ändlösa veckor av västkustens typiska höstregn sjunker äntligen temperaturen och himlen ljusnar. Med kylan kommer löften om vinterlek, om skridskoåkning och snöbollskrig. Sällsynta nöjen för oss som bor i södra Sverige.

Vi står i hallen den första vintermorgonen och jag har rotat fram tjocka ytterkläder och mössor ur klädkammaren. Sonen drar glatt på sig sin nya overall och tänker redan på hur kul det ska bli att åka stjärtlapp nerför den lilla kullen på förskolans gård.

Min dotter vägrar. Hon vill fortsätta med höstjackan och jag drar en lång harang om att den som är åtta år måste kunna vara ute och leka på rasten utan att frysa. Allt annat än overall är otänkbart när temperaturen ligger runt nollan.

Det är då hon formulerar orden som mammahjärtat har bävat för och hoppats in i det längsta på att slippa få höra.

”Jag ser tjock ut i overallen.”

Detta kvinnlighetens ok. Jag som har varit kvinna i snart fyra decennier känner det allt för väl. Att värderas för sitt yttre så ofta att omgivningens blick till slut blir internaliserad. Den patriarkala fixeringen vid kvinnokroppen blir en del av dig själv.

Inte sedan högstadiet har någon sagt något elakt till mig om mitt yttre, men det behövs inte. Vi kvinnor vet vad som förväntas av oss och vi böjer oss för makten för att passa in, för att bli accepterade. Ingen slipper undan.

Visst finns i dag den formella möjligheten att inte följa strömmen. Men den kvinna som gör valet att strunta i den manliga blicken måste också leva med konsekvenserna.

Ändå hade jag önskat att min dotter skulle få ytterliga några års respit. Att oket inte skulle läggas över hennes axlar riktigt än.

Här finns också en skillnad mellan henne och mig. När jag var åtta år var jag fortfarande ett barn, ganska obekymrad om de krav som ställs på vuxna kvinnor. Vi lekte tillsammans över könsgränserna och vi var fria i våra kroppar.

För att vara säker på att jag inte förskönar 80-talet så här i efterhand jämför jag fotot i dotterns skolkatalog med ett foto på min egen lågstadieklass. Och visst har jag rätt. På mitt eget foto är pojkar och flickor väldigt lika. Samma halvlånga frisyrer och samma praktiska lappade jeans och urtvättade collegetröjor. På dotterns foto finns det ingen tvekan om vilka som är tjejer och killar. Färgskalor, frisyrer, klädernas skärningar och tryck. Allt är strikt uppdelat efter kön.

Visst kan vi idag skratta åt min barndomstids likriktning och gråa toner. Visst kan vi skratta åt velour och unisex och nakenbad. Men just nu känner jag bara sorg över det som faktiskt har gått förlorat. En unik möjlighet i historien att låta flickor få vara barn på sina egna villkor.

Jag är förbannad också. Jag anklagar patriarkatet i sin oheliga allians med konsumtionssamhället för att beröva min dotter på en del av barndomen. Jag kräver att hon ska få slippa den manliga blicken på sin kropp till dess att hon bjuder in den. Om hon väljer att bjuda in den.