Populärkultur – made in USA
Jag vet hur New York ser ut. Art Deco-skraporna, Brooklyns tegelhus med brandtrappor på fasaderna, de pysande gatu-brunnarna, de gula taxibilarna.
Jag är mer bekant med det amerikanska juridiska systemet än det svenska. Jag vet hur rättegångssalarna ser ut, vilken ed man svär som vittne och hur juryn sitter.
Jag kan nog deras militära grader bättre än de svenska. Private first class, Corpral, Seargent, Staff Seargent och så vidare.
Men jag har aldrig varit i ”The Big Apple”, aldrig dragits inför domstol i USA och kan med stolthet säga att jag aldrig tjänstgjort i The United States Armed Forces.
Faktum är att jag aldrig ens har korsat Atlanten.
Anledningen till att jag är så förbannat ”förtrogen” med landet USA stavas kulturimperialism. Kulturimperialismen utgör tillsammans med den militära och ekonomiska övermakten grunden till USA:s herravälde.
Det kulturella inflytandet är ofta svårare att genomskåda och blir således ett mycket listigare redskap i händerna på den amerikanska borgarklassen.
En del av den amerikanska populärkulturen som har en alldeles särskild maktställning är filmproduktionen. En rapport från Svenska filminstitutet bekräftar bilden av Hollywoodmaskineriets hegemoni.
USA:s marknadsandel på de svenska biograferna ligger 2016 på ungefär 71 procent. Den näst största ”aktören” är Storbritannien med 14 procent.
Man kan således säga att ungefär 85 procent av all storfilm på svensk bio är engelskspråkig (i våras var fyra av fem filmer på biografernas ”topp fem-lista” producerade i USA och den femte i Storbritannien). Det krävs heller inte någon djupare granskning av tv-tablån en valfri veckodag för att se att utbudet i huvudsak följer samma mönster.
Svensk tv har till och med fått kritik från EU-håll för att inte klara direktiven om att minst hälften av programutbudet måste vara av europeisk produktion.
Vissa reklamkanaler, som TV3, har ett programutbud som består till 83 procent av USA-produktioner.
Populärmusiken är ett kapitel för sig. Listan över musikindustrins giganter toppas ständigt av US-amerikaner. Alla de mäktigaste aktörerna är av stjärnbanérsnitt; skivbolagsjättarna, producenterna, artisterna.
De svenskar som hittar sig in på listan, som Robyn eller låtskrivaren Max Martin, ”jobbar” enligt samma tradition och kunde lika gärna härstammat från Los Angeles (där de för övrigt numera bor).
Dessa kulturuttryck; filmerna och musiken, är i regel snabba, glatta och lättillgängliga produkter som särskilt lockar ungdomen. De bekräftar bilden av USA som världens skälvande epicentrum och gör sällan, trots formell uttrycksfrihet, någon ansats att tadla kapitalismen eller det militärindustriella komplexet.
Det närmsta de kommer är lite harmlös snabbmatskritik.
Kulturimperialismen tränger på samma sätt även in i nyhetsvärderingen. Varken borgerlig media eller public service skulle någonsin få för sig att gå emot Washingtons världsbild.
Ta bara made in USA-rapporteringen om Syrien eller Ukraina som exempel. Eller den eviga svartmålningen av progressiva rörelser i Latinamerika.
Konsekvenserna av kulturimperialismen är oöverskådliga, men det är till stor del tack vare den som USA:s politiska, ekonomiska och militära inflytande så sällan ifrågasätts.