Hoppa till huvudinnehåll
Av

"Samhället gör oss till monster"

• • Onsdagskväll på väg mot centrum i den stadsdel som är min, nästan hela mitt jävla fucking vuxna liv har jag bott i Vivalla. En förort i Sverrige, en del av miljonbygget, en sista skälvning av folkhemmet. I det numera inglasade centrumet möter mig ingen Per-Albinbyst, det är ungefär som det brukar, ett gäng ungdomar sitter och hänger, några ganska indragna i en högljudd batalj om vilket lag man skall satsa på oddset. Drömmar om det stora klippet, en möjlighet där borta.




*


”Ska du spela Kenth?” Det är Robel som ropar. ”Satsa på Ajax! Zlatan du
vet, han är i stöten.” För att udnerstryka det hela låtsas han en
överstegsfint. Jag ler lite, skyndar mig in i spelbutiken bara några
minuter kvar innan maskinen vägrar ta emot ytterligare spel. V-64 på
Solvalla ikväll, gör en dubbel för ett par tior, hinner få några
initierade tips av en annan ”sista minuten”-gubbe.



Vägg i vägg med spelbutiken ligger områdets pizzarestaurang och pub.
Besökarna känns igen, det är stamgästerna som med vanans handlag
svingar sina öl. Man kan inte undgå att ibland imponeras över vissas
förmåga och uthållighet, kvantiteterna är ju för vissa ganska
omfattande. Runt restaurangens spelmaskin Jac-Vegas, som är den moderna
varianten av enarmad bandit, står en nyfiken liten skara för att följa
hur maskinen girigt och utan samvetsförebråelder slukar spelarnas
slantar.



Slinker in till lågpriskedjans nära dig, ”handla hemma”-alternativ.
Bland frysta ärtor kvittrar det till. ”Hallå, tjena!” Det sprudlar om
henne, ögonen lyser, jag blir nästan på genast på gott humör. Jane är
en gammal arbetskamrat. ”Men vad gör du här?” Jag ska till Punkten och
träna. Jag sjunger i kör, det är skithärligt. Det ä Kommunal, facket,
som startat en kör. Vi är säkert tjugo personer som är med, sjunger
allt möjligt. Har varit på flera ställen och uppträdit, hur häftigt som
helst.”



Hur är det på jobbet ditt?



”Ja du,” säger Jane, nu ser man att hennes ansiktsdrag ändrar karaktär.
En blandning av vrede, förlöjligande och lite uppgivenhet kan man
utläsa. ”Du vet, ny organisation igen, och detta att det inte finns
pengar. Nu säger man att det är vakuum, pengarna är i något slags
vakuum. Sicka ordbajsare.”



Osökt kommer jag att tänka på Hasse Alfredsson, att ”livet är som en
påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”. I
Örebro kommun är det tvärtom, förrst suger man lufte ur personalen,
sedan vakuumterar man pengarna. Jag går fram och känner på ett halvt
kilo vakuumpateterat kaffe fö att försöka förstå, men det skapar ingen
klarhet.



Innan snuset har slunkit ned i min matkasse känner jag milt sagt en
kraftig dunk i ryggen, beredd till kamp tittar jag upp och avväpnas av
en tjugoårings vackraste leende. ”Fadi för helvete! Hallå det var inte
igår!”



*


Fadi har varit borta en tid, omhändertagen av samhället som det heter.

”Fadipojken” brukade jag kalla honom för när han var mindre. Vi har
känt varandra i tio år. Han började som back. ”Ligg nära”, ropade jag
till honom från kanten, och när han hade avväpnat motståndare kom jag
ihåg att han sökte min blick för at få en bekräftelse att han utfört
sin uppgift på ett bra sätt.



Han kom snart att bli en ledande gestalt i laget, både på och utanför
planen. Men till slut verkade det inte som om fotbollsarenan var
tillräcklig. För honom, som för så många andra i deras segregerade
tillvaro, började livet mer och mer strula till sig.



*


På väg ut ur lågprisalternativet säger han som svar på min fråga om hut det går för honom? ”Samhället gör oss till monster!”



Vad menar han? Simpelt försvar när man är på glid, hinner jag tänka.
Det här är inte likt Fadi och de andra gossrna. Här brukar det vara
machovarning. Man ska stå upp som en man, är klyschor som brukar vara
gängse i deras kretsar.



*


Det här kräver att vi sätter oss ned. ”Nu får du förklara Fadi?” Hans glada ansikte blir mer sammanbitet och han tar sats.



”Du vet Kenth, man kommer ingenstans i livet. Se på mig, jag
sitter  fortfarande här och hänger i centrum, snackar skit med
kompisar, vi drömmer, fantiserar, vid det här laget  vet vi ju att
vi inte kommer att bli någon Zlatan. När man är trött på allt snackande
och alla drömmar kan det lätt bli droger för att döva sig, för att
slippa oron, du vet. Jag har blivit slö, orkar inget längre. Jobbat på
Pizza en tid, fjorton timmar om dagen för 2-300 kronor.”



Nu lägger sig Jabbe i samtalet.



”Du”, säger han med eftertryck, ”där kan man inte önska sin värsta fiende att jobba”.



Båda säger, det har blivit sämre härute. ”Man satsar inget på oss här i
Vivalla känns det som, du vet, det börjar med att man är trött på
plugget, får dåliga betyg, sedan är det kört. Jag vill ha ett vanligt
Svennejobb, åtta timmar om dagen, en lön att leva på, en lägenhet. Det
är så jag känner det nu. Jag har verkligen försökt”, säger Fadi. ”Tro
mig!”



Jag tror honom! På väg hem till  in lägenhet snurrar många tankar
genom skallen. Jag tänker på vikten av att betyda något, känna
delaktighet, det kan inte kännas ljust om framtidstron minimerats till
att kränga pizza halva dygnet för några hundralappar.



Jag förstår folk som känner sig skeptiska till många av dessa gossar,
de flesta med invandrarbakgrund, från våra förorter. ibland är deras
beteende monsterlikt.



*


Men dom föds väl inte tioll monster?! För varje humant och allvarligt
syftande samhällssystem borde detta vara en utmaning och en i högsta
grad prioriterad fråga.

Lösningen ligger definitivt inte i allt småborgerligt tjafs om
bevarandet av det mångkulturella eller Lars Leijonborgs och
folkpartiets nyliberala förslag om arbetskraftsinvandring; allt detta
förstärker bara motsättningar och ökar segregationen.

Fadis linje låter mer tilltalande och genomtänkt. Ett vanligt kneg och någonstans att bo.


KENTH ANDERSSON, sjuksköterska

Proletären 7, 2003