Hoppa till huvudinnehåll
Av

Självhjälpshataren


En djävul och en ängel som sitter på ens axlar och agerar samvete. En bild de flesta av oss känner igen, som en symbol för människans sammansättning av både onda och goda sidor. Hos mig har dessa två figurer dock tagit sig helt andra skepnader den senaste tiden.

Min snälla och godtrogna ängel har gått in i väggen, köpt sig en sista-minutenbiljett till Kanarieöarna och lämnat ett rörigt skrivbord efter sig till sin vikarie. Bemanningsföretaget Bitterheten AB har varit snabb med att skicka in en ersättare.

Självhjälpshataren heter han och är en sådan där som fnyser åt Mia Törnbloms böcker, blir extremt provocerad av Kay Pollaks allvetarattityd och hans boktitel ”Att välja glädje”.
Han blir också vansinnig åt uttryck som ”bara du vill så kan du”, ”allt är möjligt” och ”fånga dagen”.

Det är nyliberalt skitsnack, som folk i större städer bygger företag omkring och tjänar pengar på. För att de kan. För att det är enkelt att säga åt folk att skärpa till sig och tänka positivt. För att folk ska tro att deras trasiga livsöden bara är deras eget fel och att de bär allt ansvar för att ändra sina liv eller sin hälsa. Har du inte förmågan att förändra ditt liv till det bättre? Nej, då vill du inte tillräckligt mycket.

– Coach. Vilket låtsasjobb, säger gestalten på min andra axel. Han kallas Cynikern och det visar sig snabbt att han och Självhälpshataren kommer mycket bra överens. Ingen saknar ängeln.

Jag kanske låter bittrare än Robert Gustafssons imitation av Tony Rickardsson på Idrottsgalan. Men det är svårt att kämpa emot i det här samhällsklimatet, där politikerna sålt all vår trygghet och välfärd i sådant rasande tempo.

Det jag stör mig på med självhjälp är primärt två saker. Det första är att det utgår från att alla har låtsasproblem och att författaren med självskriven coachlicens anser sig veta hur folk fungerar. Så kallad populärpsykologi.

Det andra jag stör mig på är att de flesta författarna menar att lycka skapas på egen hand. Det irriterar mig att ingen av dem nämner att man kanske kan försöka göra någon annan glad. Att allt kanske inte bara handlar om ens egen jakt på lycka.

Folk har alltid varit utsatta för vansinne, våld och maktutövning på olika sätt. Förr var det mer direkta metoder man hängav sig åt. Man slog barn över fingrarna eller rumpan med en käpp i klassrummet.

Nu coachar man istället ungarna så till den milda grad att det blivit fult med ”vanliga” jobb. Gör du inte karriär inom media eller mode och istället jobbar med att ta hand om äldre eller inom skolan så är du inte lyckad. För du hade ju kunnat göra vad du ville. Du hade kunnat tjäna mer. Byggt en karriär. Startat företag.

Är du deprimerad, har dåligt självförtroende eller får en ätstörning av all press. Ja, då får du ju tänka positivt. Så ordnar det sig säkert.

Har du cancer kan du jobba. Så säger de verkliga cynikerna, de som själva är 30 år med löner på 151 666 kr i månaden...

Det är oundvikligt att vara skeptisk, kritisk och ironisera över samhället vi lever i idag. Man kanske själv skulle skriva en bok?

Cynikern och självhjälpshataren – vilken bra titel på en barnbok det skulle kunna bli, tänker jag med ett snett ironiskt leende.

Jag tror dock inte att någon förläggare skulle vara intresserad...