Solidariteten som motkraft

Publicerad 15 juni 2017

”Ofta återstår bara att försöka få våra ungar att för vår skull inte ta livet av sig tills vi ses på nästa återbesök…”

Att föräldrar i desperata situationer försöker rädda livet på sina barn är inget nytt i historien. Elisabeth Åsbrink beskriver i sin bok Och i Wienerwald står träden kvar om den 12-årige Otto som skickas från Wien till Skåne. Genom Kindertransport, en räddningsaktion av judiska barn från Tyskland och Österrike som pågick under nio månader från Kristallnatten i november 1938 till andra världskrigets utbrott, räddades 15.000-20.000 barn. De flesta kom till England men cirka 500 kom till Sverige.

2015 kom det 35.000 ensamkommande barn på flykt till Sverige. Det var många. Men under andra världskriget tog Sverige faktiskt emot mer än dubbelt så många ensamkommande barn från Finland, 72.000. Sverige hade vid den tiden 3,5 miljoner färre invånare och fattigdomen var större. Men det gick.

Idag finns det forskning som visar vad som är viktigt för att stötta barn som upplevt krig och våld och tvingats på flykt. Resultaten är ganska samstämmiga: oavsett vilka erfarenheter barn och unga har med sig så är det vad som händer i det nya landet som är avgörande.

Enkelt uttryckt handlar det om att återskapa säkerhet, trygghet och tillit, göra tillvaron förutsägbar och ge möjligheter till framtidshopp. Det handlar om små och enkla åtgärder: en trygg och fungerande vardagsmiljö med skola, boende, fritid. Varma vuxna som ser, bekräftar och uppmuntrar. Och som går att lita på. Möjligheten att skapa nya sociala nätverk. Och få behålla dem. Omsorg och kärlek, tillsyn och socialt stöd.

Ensamkommande barn är i många avseenden precis som svenskfödda tonårsbarn. De befinner sig i en övergångsfas mellan barndom och vuxenhet. Men dessutom befinner de sig i en övergång mellan olika länder och sammanhang. Väldigt många bär svåra traumatiska erfarenheter av krig, våld och övergrepp. Och de saknar den viktigaste faktorn för läkning och skydd: föräldrarna. Forskning visar att ensamkommande barn på flykt har ett stort behov av stöd från boende och skola.

Sveriges regering fattade 2016 en rad beslut om ändrade lagar och regler som går helt på tvärs mot all samlad forskning och evidens. Permanenta uppehållstillstånd har ersatts med tillfälliga, många fler får avslag och familjeåterförening är näst intill omöjligt. Godtyckliga åldersbedömningar har lett till att unga över en natt behandlas som vuxna, blir av med god man, socialassistent och boende trots att beslutet överklagats och inte vunnit laga kraft och hotas med deportation till några av världens farligaste länder. Kommunerna gör om HVB-hem till ”stödboenden” med mindre personal, stöd och omsorg.

Under många år har jag i mitt arbete ständigt mött unga kämpar. På nätterna sliter de med mardrömmar och fruktansvärda minnen från kriget och flykten. På dagarna är de otroligt ambitiösa och kämpar i skolan. De vill lära, utbilda sig, göra något gott för Sverige, sin familj i den mån den finns och för andra i svåra situationer.

I höstas skedde en dramatisk förändring. Blickar slocknade och dog. Orken tog slut. Ungarna är som nedbrutna och utslitna åldringar. Idag funkar inte längre vårt tidigare framgångsrika arbete på Flyktingbarnteamet. Ofta återstår bara att försöka få våra ungar att för vår skull inte ta livet av sig tills vi ses på nästa återbesök…

Lärare, socialarbetare, familjehem, medmänniskor, många vittnar om precis detta. Det är fruktansvärt tufft. I första hand för våra unga. Men också för alla oss som står bredvid, som ser ungarna brytas ned. Och som bevittnar samhällets sönderfall.

Det är lätt att också vi som ska stötta bryts ned. Men istället växer en ilska. Nya rörelser och upprop organiseras: Vi står inte ut, Agape, Stoppa avvisningarna, amnestikrav. Mot högerpopulismen växer sig solidariteten som en allt starkare motkraft. I denna tunga tid ger det kraft och väcker hopp.

Henry Ascher

Läkare