Krönika: Tankar från förorten
Hösten är här, valet är över liksom semestrarna. All respekt och heder åt alla dem som nu åter börjat längta till nya lediga helger, jul och nya sommarsemestrar. Alla de som har ett arbete, men som sliter och inte hinner leva det liv som man önskar.
Det finns en grupp som det sällan talas om, alla vi som aldrig har semester. Som inte vet hur det känns att längta till helgen. Alla vi arbetslösa, sjukskrivna som lever livet mellan stolarna och bollas runt mellan aktiviteter, nystartsjobb och Fas-3.
Jag är en av dem som inte har någon semester och även om jag hade fått ledigt hade vi aldrig haft råd att åka någonstans. Somrarna firas hemma, på gårdarna mellan miljonprogrammets betonghus. Med grannar, vänner och familj.
För alla oss är det ingen större skillnad på sommar, vår, höst eller vinter. Alla dagar handlar om att få pengarna att räcka till det nödvändigaste. Hyra, el, mat och givetvis en hel del andra räkningar. När det aldrig blir något över så är semesterplaner långt borta.
Jag känner en arbetssökande mamma som just nu går någon slags kurs via Arbetsförmedlingen. Hon bor i mitt område och vi hejar på varandra när vi ses. För ett par veckor sedan när vi pratade sa hon ”Det är riktigt hårda tider nu, maten är slut, mina pengar är slut”. Hon hade tvingats gå till socialen och verkligen tigga om hjälp i 14 dagar. ”Jag kan klara mig på vatten och bröd, sa hon. Men inte barnen”.
Jag är själv arbetslös och har svårt att få pengarna att räcka hela månaden ut. Min första och enda tanke var förstås att hjälpa. Hon fick en femtiolapp av mig och 200 kronor av socialen. 250 kronor som ska räcka till en hel familj i många dagar. Det här är inget ovanligt. Det är vardagsmat för mig och väldigt många ute i förorten.
Tänker på valet och på Sverigedemokraternas framgångar. Har alla verkligen glömt hur de såg ut förr? Rakade skinnskallar, bomberjackor, brunskjortor, och kängor. Sieg heil på gatorna, järnrör och knogjärn.
Vardagsrasismen möter många i dag. I fikarummet på jobbet, på träningen, på stan, via dumburken. Jag stöter själv på en del kommentarer och påståenden som den klassiska ”Jag är inte rasist men…”
För ett tag sedan när jag stod och sålde Proletären och delade flygblad var det en man som kom fram till mig och sa att han uppskattade vårt arbete, men så kom kommentaren. ”Inget illa menat mot dig, jag är ingen rasist, men de där tiggarna som bara sitter vill inte ha några jobb.”
Det säger väl sig självt, att ingen frivilligt sitter på marken och tigger. Det blir så lätt för Sverigedemokraterna att skylla på flyktingar, invandrare. På oss som bor i förorten. I verkligheten är de med och höjer skatten för arbetare och låginkomsttagare, ordnar rut-bidrag för de rika, låter kapitalister tjäna pengar på vår skola, vård och omsorg.
Chefer och direktörer tillåts fiffla hur mycket som helst. Inte fan är det tiggarna eller arbetarklassen från förorten som snor pengarna.
I förorten finns det krafter att ta tillvara. Vi som är kommunister måste synas mer, visa att vi finns med flygblad, Proletären och bokbord. Vi måste ut på förortsskolorna där unga är förbannade och arga på samhället som bara sviker.
Kanske samarbeta med andra och finnas med på fler evenemang i förorten. Vi behöver skriva om vad som händer. För det händer saker även i förorten, men det är sällan det skrivs om oss. Bara när det händer något dåligt, som våld och kriminalitet.
Det är faktiskt i förorten som våra blivande medlemmar finns. Människor som vet vad vi pratar om, inte genom att de har läst en massa politiska böcker, utan för att de lever i det utanförskap och känner klasshatet in på bara skinnet. Människor som vet vad kamp är.
Kanske är det du, jag eller någon annan som lyckas fånga intresset hos någon. Vi behöver bli fler som vet vad det betyder att kämpa för människovärde, jämställdhet och solidaritet.