Hoppa till huvudinnehåll
Av

Till förfogande

• • Som arbetslös gäller det att man ständigt är till förfogande. Råkar vi inte vara det så ska vi straffas. Men problemet är ju att arbetsmarknaden inte står till vårt förfogande.




Efter ett års arbetslöshet (med inslag av komvuxstudier) blev jag i
våras erbjuden arbetspraktik på ett storkök som lagar mat till
äldreboenden i Lysekil. Ett intressant och viktigt arbete. Efter
praktiken fick jag gå in på ett semestervikariat, som jag är mitt uppe
i just nu.



Förr var dessa sommarjobb öronmärkta för ungdomar. Det var en bra chans
att komma ut och pröva på arbetslivet och tjäna lite extra pengar när
de ordinarie fick sin välbehövliga semester. Nu är det de enda jobb som
erbjuds många av oss arbetslösa. Det finns inte många arbeten att söka
överhuvudtaget, och de som finns är osäkra jobb eller timvikariat.



*


Det är naturligtvis bättre än att gå arbetslös. Men idag utnyttjar
arbetsköparna situationen hänsynslöst. Både de privata och de
offentliga.



I kommunerna jagas det ständigt kostnader. Därför tillsätts inte
tjänster som blivit vakanta. Jag har jobbat med flera som gått som
timvikarier i många år utan att få fast tjänst. Nästan ingen får
fulltid. Detta gäller naturligtvis inte bara köket, utan har ju satts i
system över hela arbetsmarknaden, utan att fackföreningsrörelsen
nämnvärt har agerat.



Inte nog med att det är otrygga jobb, de är uselt betalda också.



Anledningen till att jag fick arbetspraktiken betald från
Försäkringskassan var att det gällde en kvinnodominerad bransch. Annars
tillhör 50-åriga gubbar knappast någon prioriterad grupp.



Att det var kvinnodominerat märktes tyvärr på lönen. ”Du vet att det
inte är så bra betalt”, blev jag varnad. Nu är jag inte så bortskämd
med hög lön efter tempoarbete i industrin, ändå blev det en sänkning.
Jag kommer knappt upp i A-kassebeloppet på grundlönen.



*


Nu är det naturligtvis inte A-kassan som är för hög som välbetalda
moderater och andra parasiter påstår när de vill bekämpa oss arbetslösa.



Det är inte heller så att vi behöver förvandlas från ”matade fågelungar
till ivriga bävrar” som Maud Olofsson så hurtigt uttrycker sig när hon
förvandlar oss till passiva bidragstagare.



Enligt en uppslagsbok jag tittat i så är bävern en ljusskygg individ, så liknelsen passar väl bra in på Maud Olofssons politik.



Men jag ska inte helt döma ut alla hennes påståenden. Naturligtvis ska
det löna sig att arbeta. Därför är det fullständigt oacceptabelt att
någon skall tjäna under 85 kronor i timmen på att utföra ett viktigt
och krävande arbete. Att få upp de låga lönerna måste därför vara en av
de viktigaste jämställdhetsfrågorna.



En annan är att vi får fler fasta arbeten, och kortare arbetstid så
folk orkar med de jobb som måste utföras och orkar ha ett bra liv. Så
många fler arbeten det skulle bli. Så många färre sjuka och arbetslösa
det skulle vara.



Det är väl en vision värd att kämpa för.



*


Men samtidigt måste vi ju hanka oss fram i denna verkligheten. Förra
veckan träffade jag en före detta arbetskamrat som fick komma tillbaka
till sitt gamla jobb. Ett jobb som han fick sparken ifrån på grund av
kompetensbrist.



Inte tillbaks till det på riktigt såklart. Utan en månad i taget som
reservarbetskraft. Nu stämplar han och står åter till arbetsmarknadens
förfogande. Redo att hoppa in.

Sådana vill dom ha oss, alltid till förfogande, som ivriga bävrar.


STIG BERLIN, arbetslös metallarbetare

Proletären 32, 2004