Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vaccineras mot ondska?


Sedan jag fick barn för 2,5 år sedan har jag förstått att jag har ett väldigt ansvar för vilken typ av människa mitt barn blir. Jag ska genom mina val ge mitt barn så goda förutsättningar som möjligt.

När det var dags att välja dagis gick det att välja mellan dagis med kulturinriktning, naturinriktning och många fler. Vill jag att mitt barn ska vara ute leka på dagarna eller vill jag att det ska rita? Beslut som jag som förälder ska fatta så att mitt barn utvecklas på bästa sätt.

För så låter det faktiskt i samhällsdebatten, att det är mitt och min partners ensamma ansvar hur vårt barns liv blir. Vi ska tidigt välja mellan en rad alternativ av uppfostringsmetoder, är det Anna Wahlgren eller Jesper Juul som man ska lyssna på?

Och när det är dags för dagis gäller det att ta ställning till pedagogik, inriktningar, föräldrakooperativ eller kommunalt. Jag vågar knappt tänka på hur det ska bli när det är dags för skolstarten.

Det behöver så klart inte vara något dåligt att det finns några olika alternativ att välja emellan. Alla barn är inte lika och ska självklart inte stöpas i samma form.

Men den enormt stora valfriheten (om det nu kan kallas frihet…), kombinerat med en mentalitet där föräldrarna ges allt större ansvar för hur deras barn artar sig, skapar en väldig press på oss föräldrar.

Det är helt plötsligt vårt ensamma ansvar att ge våra barn de rätta förutsättningarna att klara sig genom livet. Går något snett för ditt barn är det ditt ansvar som förälder.

Jan Björklund vill gärna sträcka det här ansvaret ännu lite längre. Han vill att föräldrar till stökiga elever ska tvingas sitta med i klassrummet.

Har du inte lyckats uppfostra ditt barn innan det börjar skolan så ska du minsann inte tro att du ska dumpa över det problemet på samhället. Eller som Jan Björklund själv uttryckte det:
”Att uppfostra barn är ytterst inte skolans ansvar, det är föräldrarnas ansvar”.

Men hur ska det gå för de barn där det är föräldrarna som är själva orsaken till problemet?

***


När samhället avsäger sig mer och mer av ansvaret för barnen och lägger det på föräldrarna hamnar alla de barn i kläm där föräldrarna inte räcker till.

Det gäller inte bara de grövsta missförhållandena. Alla föräldrar har sina brister och jag är övertygad om att alla barn skulle må bra av att ha fler vuxna förebilder i sina liv. Om det så är inom skolan, idrottsföreningen, musikskolan eller på fritidsgården.

Men när det skärs ned i all denna verksamhet så står föräldern allt mer ensam kvar. Och dem som drabbas hårdast är barnen.

Man kan också fråga sig vilka föräldrar det är som ska ha tid att sätta sig in i alla val och göra det ”bästa” för sina barn? Knappast den ensamstående LO-föräldern som har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Men ändå finns stressen där, att man borde hinna mer och att man borde kunna vara en bättre förälder. Och det verkar inte finnas någon gräns vart ens ansvar som förälder slutar.

***


Senast idag kunde jag läsa i nyhetsbrevet från Allt för föräldrar att jag kan vaccinera mitt barn mot ondska.

Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi (som enligt journalisten vet vad han pratar om då han har tre barn – som vi får anta inte är onda…), uttryckte i intervjun att det går att vaccinera sina barn mot ondska genom att vara ett gott föredöme.

Det är man genom att lära sitt barn om vikten av att vara snällt och genom att inte skrika på sitt barn.

Inget ont i detta, men är det verkligen så enkelt?

När en förälder går arbetslös eller sjukskriven och känner sig stressad och ledsen, påverkar det då inte barnet?

Eller när man bor i ett bostadsområde där samhället tydligt visar att de skiter i de som bor där genom att inte satsa några resurser, är det då så enkelt? Och vad är ondska för något?

Alla barn växer inte upp med samma förutsättningar och det kan inte ens den snällaste föräldern i världen ändra på.