Vi som bygger landet – kampen fortsätter
Vi som bygger landet. Ja, den heter ju så. Baksidan. Sidan för alla som inte annars kommer till tals så ofta.
När ett år avslutas och ett nytt rings in fylls media av tillbaka- och framåtblickar, av summeringar och förhoppningar. I den andan reflekterar jag över mitt eget byggande. Privat, yrkesmässigt och politiskt. Ett antal år som mamma, mormor, farmor, förskollärare och kommunist. Till nytta? Ja, det vill man ju gärna tro. En sak kan jag i alla fall konstatera – det har gett upphov till oändliga mängder papper!
Om nyår är en tid för begrundan så brukar julen förberedas med mer eller mindre grundlig städning. Så även denna jul. Det blev ett nappatag med de fysiska spåren av mitt politiska liv. I kartonger och kuvert, plastfickor och pärmar, samsas tal och insändare med debattartiklar och urklipp, tidningar och broschyrer. En hel del begrundan blev det, och igenkännande leenden.
De första maskinskrivna talen vittnar om tejpens och Tippexets betydelse på 80-talet. Sedan kom de långa, hålade första skrivarpapperen.
EU-omröstningen, kommunval, mordet på Björn Söderberg, Irakkrig, kvinnokonferenser, Palestina, 8 mars - en historisk odyssé i pappershögarna.
I ett debattinlägg från januari 1990 ställer jag frågan Vilka blir 90-talets vinnare?
”Hur 90 talet kommer att bli får man en aning om när man läser de ’visioner’ som presenteras av lokala politiker. Lägger man ihop detta med ett och två, med skatteomläggningen, SAF-offensiven och EG-anpassningen är det inte svårt att räkna ut vilka som blir också 90-talets vinnare. Och förlorare.”
”Vi som bor, arbetar, betalar skatt, föder barn, blir sjuka, lånar böcker, åker buss, blir gamla och så vidare här i kommunen skulle behöva visioner av ett annat slag.”
Därefter presenteras Kommunistiska Partiets visioner om bostäder åt alla, om barnomsorgsplatser, om hela skolor med hela skolböcker, plats för flyktingar, hårda krav på dem som förstör miljön, färre byråkrater, levande kultur, gratis kollektivtrafik – i det stora hela frågor som vi fortfarande driver. Som kapitalismen inte lyckats lösa.
Man kan bli bekymrad över att 25 år gamla krav fortfarande är aktuella. Men man kan också tänka tvärtom. Vad hade vi varit för parti om vi anpassat oss till de nyliberala vindarna? Strukit vårt k och motståndarna medhårs? Ställt oss på vinnarnas sida och lämnat solidariteten därhän?
Våra krav och visioner står sig. Över millennie och sekelskiften, nu och i framtiden.
2014 var inte ett roligt år. SD slet åt sig taktpinnen och behåller den. Trots (eller tack vare) decemberöverenskommelsen som i praktiken gör Sverige till en enpartistat. Alla relaterar till SD, även de mest humanistiska antirasister låter dem skriva dagordningen.
Men vårt parti kan SD inte styra. Vi kommer att fortsätta tala om klass och kön, om kapitalismens omöjlighet och socialismens nödvändighet, om människovärde och solidaritet. I stort och smått.
Med Sven Wollters ord "Ett liv i kamp är ett gott liv" i åtanke önskar jag er alla Proletärens läsare ett gott nytt år!
Annica Albertsson
Förskollärare