Vi som inte bygger landet

På 1990-talet sjöng Ulf Lundell att det minsann var folket som bygger landet. Han sjöng att ”om folket vill så bygger folket landet” och så är det ju absolut.

Men idag är det många som inte får vara med i detta bygge, och under 2010 var jag själv en av dem.

Var fjärde ungdom stod utan arbete som åskådare, då andra fick jobba arslet av sig när de blev tvungna att ta över sina varslade kollegors arbetsupp- gifter, ofta helt utan en lön som gjorde möda för slitet.

Vi som inte fick vara med och bygga fick som en ny uppgift i livet att söka alla jobb som fanns. Man måste ha körkort, helst vara man i medelåldern och ha flera års arbetslivserfarenhet för det här jobbet står det i annonsen, konstaterade jag avvaktande hos min handläggare på Arbetsförmedlingen.

Ja men sök det i alla fall du, svarade arbetsförmedlaren håglöst, sittandes helt utan några verktyg för att hjälpa alla stackars satar som jag att få in en fot i arbetslivet.
Jag sökte. Ingen hörde av sig. I bästa fall fick jag ett brev två månader senare med texten ”vi har valt någon annan för tjänsten men tack för visat intresse”.

När man är så kallad ungdom så får man inga pengar från Försäkringskassan förrän efter tre månaders arbetslöshet, så att det blev knapert i början var ingen underdrift. Så värst fett blev det ju inte efter det heller när jag erhöll 3000 kronor i månaden, med hyror och el och allt det där man behöver betala när man faktiskt har flyttat hemifrån och på ett sätt räknas som vuxen.

Cv:n trycktes upp i massupplaga och spreds för vinden i det allt kallare Folkpartistyrda Örebro. Staffan Werme, ordförande i kommunfullmäktige i staden, tillika Folkpartist, log snett på valaffischer i diken överallt runt om i Örebro. Förutom i den invandrartäta stadsdelen Vivalla då, dit Allianspartierna inte vågade sig ut och befläcka med sina krampaktigt leende nunor.

Centerpartistkvinnan Sofia Larsen åkte runt i sin bil med en text, med det Amerikaosande, och för oss arbetslösa hånfulla budskapet att ”du kan bli vad du vill, följ dina drömmar”, klistrad på sidan av det glänsande fordonet. I den fantasivärlden kunde de gott leva i, de som tjänade mest och bidrog minst, men en annan verklighet var uppenbar för oss andra.

Under sommaren 2010 samlades ett antal personer i olika åldrar hos ett jobbcoachningsföretag vid namn Eductus i Örebro. Några medelålders män, som av deltagandet att döma inte heller varit goda nog för jobbet som jag tidigare läst upp kriterierna för min arbetsförmedlare, blandades med oss unga i det inredningsmässigt avskalade samlingsrummet.

De äldre deltagarna hade långt ifrån dåligt med erfarenhet. En av dem hade en meritförteckning tjock som en telefonkatalog – men fick ens han jobb? Nej. Det fanns alltid något som satte käppar i hjulen och det hade inte med vem man var som person att göra. Snarare handlade det om att efterfrågan på personal helt enkelt stagnerat på grund av alla nedskärningar i exempelvis offentlig sektor, som högersträvande höginkomsttagare hade lyckats verkställa under sina år i kommuntoppen.

Det åtstramade läget på arbetsmarknaden gjorde att vi som redan trampade vatten dagligen fick ännu svårare att försöka locka arbetsgivare med våra raffinerat ordnade färdigheter.

Det värsta med att vara arbetslös är känslan av att inte behövas. Att verka som en osalig ande som flyter omkring och suger ur Försäkringskassan småsummor ofrivilligt, samtidigt som en klump av ångest inför framtiden och ens ekonomi växer som cancer i ens innersta vrår.

”På andra sidan drömmarna”, som Ulf Lundells skriva från 1996 är betitlad, befinner man sig som arbetslös eftersom man tappar hopp.

Spår nummer 14 på albumet heter ”Du har ett jobb” och som ljusglimt i detta nu, är det faktiskt trots allt mörker nära sanningen för min del. Under sex månader ska jag få jobba heltid och det är fantastiskt skönt. Men inom mig finns samtidigt en tagg av oro kvar, för när sex månader har gått står jag kanske återigen utanför och tittar på när andra bygger landet.