Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vikten av ett jobb

• • Jag fick ett brev från arbetsförmedlingen, jag var inbokad på en kurs. Då tänkte jag direkt, vad leder det här till då? Ibland känns det som om jag bara är en siffra i statistiken på arbetsförmedlingen. ”Titta här, hon är på kurs, det var väl bra.” Det är ingen som frågar vad jag vill. Om de skulle fråga skulle jag svara: Jag vill ha ett jobb!


 

Brevet upplyste mig om att det kanske vore bra för mig att få lite nya
infallsvinklar, kanske få pröva på ett arbete som jag inte haft förut.
Visst, den tanken är inte helt fel.



För något år sedan fick jag en infallsvinkel och tänkte att jag skulle
söka till undersköterskekursen, eftersom jag arbetat inom äldrevården
och är sjukvårdsbiträde i botten. Då sa arbetsförmedlingen: ”Är inte du
lite för gammal?” och ”Tänk om du inte orkar?”.



När jag hade peppat mig själv kommer de som ska uppmuntra och trycker till. Jag blir så trött och så arg.



*


Kursens första veckor gick ut på att lära känna sig själv och de andra
på kursen. Ett moment var att de andra kursdeltagarna skulle säga vad
de tyckte om mig och hur jag var som person. Genom att lägga ihop plus
och minus skulle jag bli liknad vid ett djur. Jag blev en krokodil. Det
låter väl respektingivande.



Denna analys gjorde mig varken ont eller gott, men för vissa blev det
mycket jobbigt. Jag vet vad jag vill och vem jag är. Jag har arbetat
inom restaurang, äldrevård och lokalvård. Jag är 51 år gammal, har en
arbetsskada, fibromyalgi och får bara jobba i sex timmar, men vill ha
ett jobb, punkt slut.



Så när det blev tid för praktik på kursen och jag talade om att jag
ville ha ett jobb som lokalvårdare kan jag inte påstå att någon sa:
”Vad bra att du vet vad du vill, hoppas att du hittar något”. Jag sökte
till lasarettet i Motala och fick en visstidsanställning på sex
månader. Det är inte något fast jobb men det är ett jobb.



*


Härligt! Jag är en kugge i det hjul som håller Motala lasarett rent
från smuts och damm. Jag är stolt över mitt jobb och det jag gör. Så är
det. Jag har fått arbetskamrater och gemenskap. Och vet ni, det kommer
ett brev varje månad där det står att lön är insatt.



Förra veckan fick jag min anställning förlängd, så länge det finns jobb
vill säga. Så nu kan arbetsförmedlingen knappa in på sin dator: ”Hon är
ute i jobb”.



Jag är glad, visst är jag det. Jobb, lön och beröm – vem behöver inte det. Helt plötsligt är man någon, man räknas liksom.



*


Som kanske många vet har lasarettet i Motala drabbats av besparingar
och nedläggningar. Bland annat försvinner förlossningen, en avdelning
som går med vinst. Kompetent och väl inarbetad personal försvinner.
Detta kommer även att drabba andra områden på lasarettet, som mitt. Så
nu när jag är glad över mitt jobb så mår andra så dåligt. Alla,
verkligen alla, pratar om detta, hur ska det bli, vart ska jag ta
vägen? Ingen tror väl att just hon eller han ska bli arbetslös.



*


Jag bara undrar vart vi är på väg någonstans? Hur ska människor orka
med att utföra samma jobb fast på kortare tid och med mindre personal?
Snaran dras verkligen åt. Det blir stress och ingen mår bra.



Att ha ett jobb och ändå må dåligt, är inte det lite sjukt? Alla borde
få känna sig nöjda och tillfreds med det man gjort under en arbetsdag,
har det också blivit en besparing? Och hur reagerar man över alla
besparingar? Jo man protesterar, skriver på namnlistor, engagerar sig
så att man känner att man i alla fall har gjort något.



Det borde vara en självklarhet att alla ska ha ett arbete. Att kunna
försörja sig och leva ett drägligt liv, känna arbetsglädje och vara
stolt över den man är och det man gör. Alla arbeten är viktiga och alla
är vi en kugge som ska hålla samhället igång.

Jag är glad över mitt jobb, men jag kan inte låta bli att undra hur det
kommer att se ut om en månad. Men det finns säkert någon ny kurs som
jag kan få gå på.

Den här gången kanske jag är en fisk?


MINETTE ADOLFSSON, lokalvårdare

Proletären 47, 2003