Hoppa till huvudinnehåll
Av

Gudlös predikant från Hakkas

Om du lyssnar på årets vinnare av Kommunistiska Partiets kulturstipendum­ Väärts senaste skiva, Det kommer ett skalv, så märker du snart att skivan inleds med en dikt. Dikten i fråga heter Gudlös predikan och är skriven och framförs av Hakkassonen David Väyrynen som faktiskt skulle kunna beskrivas som just en gudlös predikant.

– Min dikt handlar om mina hemtrakter och om människorna här. Jag omarbetar gärna äldre religiösa texter till att handla om annat än det religiösa. Jag tycker om övertygelsen. Jag tycker om stereotyper. De porträtteras inte sällan som negativa, men det finns mängder av stereotyper som alltid varit, och förhoppningsvis kommer att vara, av godo. Det är ett av skälen till att jag skriver om oss. Här finns fortfarande mängder av gamla värden som håller stånd mot konsumtionssamhället. Vi borde värna dem, istället för att låta moderniteten helt ta över. Varför köpa nytt när det gamla fortfarande (nästan) fungerar? Låt vara att det bara är nästan. Alternativet är fortfarande sämre. Om det handlar min dikt.

David Väyrynen är uppväxt i byn Hakkas som ligger ca 50 km sydost om Gällivare/Malmberget. Efter gymnasietiden i Malmberget bodde han i Umeå i två omgångar, där han bl.a. studerade på kulturjournalistikprogrammet, samt i Skåne där han läste vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje. 2011 gick flyttlasset tillbaka norrut igen, och sen dess bor David delvis i Hakkas, delvis i Gällivare, där han diversearbetar som badvakt, affärsbiträde, gruv-arbetare, cirkelledare, trubadur, diktuppläsare, ljudtekniker och journalist.

– Det här fordrar en hel del planering, men så länge jag är utan bil, barn och hus har jag inga större problem att klara det ekonomiska läget. Jag har istället möjlighet att i större utsträckning arbeta ideellt i föreningar, ägna mig åt skrivande, musicerande i tre bandkonstellationer, läsa, laga god och näringsrik vegetarisk kost, idrotta och umgås med nära och kära. Det mesta som är riktigt fint i livet kostar inga större summor pengar.

Att det är svårt att leva på att skriva dikt idag, det har David Väyrynen accepterat för länge sedan. Han går hårt åt den föregående borgarregeringen som arbetade för att marknadsanpassa hela kultursektorn och på så sätt tvinga många kulturarbetare att sadla om till kulturentreprenörer.

– F-skattsedeln har säkert i någras fall varit en biljett till de finare salongerna. Momsbefriad underhållning utan ”krångel med arbetsgivaravgifter” verkar ju ha stimulerat många företag att ropa på en trubadur här och på en jazztrio där, men alla konstarter är inte lika efterfrågade. Och så följer en omstöpning av kulturens roll i samhället. Det som gynnar marknaden får stanna, resten skall tydligen bort! För egen del vill jag inte vara någon företagare. Jag vill ha skäligt betalt för det jag gjort och sedan slippa allt pappersvändande och varumärkesförbättrande och kulturnätverkande och nyföretagande. Jag skriver dikt och spelar musik. Måste det verkligen behandlas som vore det symaskiner jag säljer?

Att hembygden är David kär går inte att ta miste på, och han tar aktiv del i det som händer omkring honom. Kärnfrågorna i Hakkas just nu anser han vara att det fortsatt finns arbete, att byaskolan får stå kvar, att byns badhus får vara kvar och att det finns bostäder.

– Jag tror att framtiden hänger mycket på att föreningslivet lyckas omdana sig. Om samhället blir mindre igen, utan att tappa de globala kommunikationsmöjligheterna, har glesbygden en stor fördel i och med sina outnyttjade ytor, som kanske framför allt kunde användas för att säkra delar av matproduktionen. Det här kräver naturligtvis att vi frångår vårt nuvarande sätt att se på arbete. Här tror jag att byakollektivet kommer att spela en större roll än det gör i dag. Kanske kommer vi att skönja en sammansmältning av byakollektiv, föreningar och småföretag.

– I Gällivare/Malmberget är det samhällsomvandlingen som är den viktigaste frågan, tillsammans med bostadsbristen. Arbetssituationen har sett så pass bra ut att den inte bekymrat folk i någon större utsträckning. Med tanke på de bostadsrivningar som gjordes under nittiotalet, då det gick sämre för de två stora gruvbolagen LKAB och Boliden, befinner sig kommunen i dag i en situation där det finns ett stort underskott av bostäder. Eftersom gruvorna varit på framfart de senaste åren har bostadsbristen inneburit förlorade skatteintäkter, då människor kan tänkas ha tvingats till fortsatt arbetspendling och på sådant sätt inte skrivit sig i Gällivare kommun.

David Väyrynen har hittills publicerat sina dikter i tidskrifter och tidningar, men planer finns på att publicera en egen diktsamling. Som det verkar är det inte bristen på material som är Davids problem, det är snarare arbetet med att sålla och samla ihop som han gruvar sig för. Vännen och sångaren i Väärt, Pär Isling Poromaa, tröttnade nyligen på att kompisen inte ”fick tummen ur” med sin diktsamling och i november i år skrev vännerna ett kontrakt där David Väyrynen lovade att inom om ett år, dvs senast i december 2015, kunna visa upp färdigt manuskript för en diktsamling. Uppfylls inte löftet blir David Väyrynen skyldig sin vän 3000 kronor.

– Förr i tiden skrev jag poesi för poesins skull. Jag tror inte att jag skulle kunna klara av det idag. Därmed inte sagt att all dikt jag skriver nödvändigtvis måste innehålla ett progressivt budskap och en tydlig handlingslinje. Nej, men jag hoppas att man använder mina texter, istället för att uteslutande låta sig underhållas av dem. Dikten är inte central för samhället. Inte ens konsten är det, men kanske kan min dikt få någon att flytta ut till skogen, en annan att ordna en badmintonturnering eller en tredje att säga upp sig. Kanske kan den därigenom vara en del i att bereda väg för ett friare samhälle. För friheten att tjäna pengar, som är den enda stora frihet det här samhället känner; det är inte vår typ av frihet.
Oskar Wigren