Hoppa till huvudinnehåll
Av

Hiphop med inspiration från vänster

– Jag har sett konsekvenserna av asylpolitiken, utförsäkringarna och bostadspolitiken, säger Max Peezay i en intervju om sin nya skiva, grime och socialrealism.


I slutet av december 2012 släppte den svenske hiphopartisten Max Peezay sitt tredje album, med namnet F.A.S 3. I tio spår får vi bekanta oss med melankoliska och socialrealistiska textrader till hård, energifylld, elektronisk hiphop. Proletären har pratat med Max Peezay om sin hans skiva, grime och politisk musik.

”Det okonventionella förhållningssättet och det rörliga intellektet gör att Tom kan ha nära till att ifrågasätta auktoriteter, rådande omständigheter, värderingar och politiska beslut.”

Så står det om Max Peezay, som egentligen heter Tom Piha, på hans hemsida. Det är varken skryt eller självsmicker, utan ett utlåtande han fått av en psykolog. Som artist har Max Peezay gjort sig känd för att ha gått sin egen väg, både musikaliskt och politiskt.

När vi ringer upp är Max Peezay på sitt jobb som fritidsledare men han hittar tid för en pratstund. Vi pratar förstås om senaste skivan, som släpptes precis innan jul. Andra låten på plattan, ”Telefonklotter”, har också släppts som singel, och lägger ribban för helheten.

I texten berättas bland annat historien om hur han förut skrev sina texter på mobilen. Som sen tvättades i tvättmaskinen. Numera ser han till att lägga upp allt på Dropbox. Överhuvudtaget är det en argare och kaxigare attityd än förut, men också mer elektroniskt och mer tung bas.

– På mina tidigare skivor har jag velat ha ett mer eget sound, men nu känner jag en större tillhörighet i grime-scenen. Jag vill att det ska låta engelskt och jag har haft med engelska producenter, berättar Tom Piha på frågan hur han utvecklats i och med tredje skivan.

I England är ”grime” utbredd i storstädernas förorter och utgör till skillnad från mer konventionell hiphop en mer fri musikform, bortom den typiska hiphop som spelas i kommersiell tv och radio.

– Grime är annorlunda, det handlar inte om låtar på samma sätt, utan det är mer ett fritt format, förklarar Max Peezay.

Om grime är en relativt smal genre inom hiphopen har hiphop i bredare bemärkelse växt till en av de absolut största ungdomskulturerna och musikstilarna. Det är knappast en slump. Även om de olika stilarna inom genren kan skilja sig mycket åt är hiphop en folklig kultur, med texter förankrade i den sociala verklighet som präglar framförallt storstädernas förorter.

Precis som all kultur med stor spridning har stora delar av hiphopen, inte minst i USA, inlemmats i en mer kommersiell musikindustri. Men underifrånperspektivet finns ändå ofta kvar hos många artister. Vi frågar Max Peezay hur han ser på sin egen politiska utveckling.

– Jag har alltid varit politisk. Men nu är jag mer arg än tidigare, det är inte lika mycket argumentation, utan mer en reaktion. Jag har blivit bättre på att sammanfatta och fånga känslan.

Max Peezay berättar att han hämtar inspiration från sitt eget liv, med familj, vänner och grannar.

– Jag har sett konsekvenserna av asylpolitiken, utförsäkringar och bostadspolitiken och de ökade klyftorna, men jag inspireras också av de som faktiskt gör något.

Han tar som exempel organisationerna Megafonen i Stockholm och Pantrarna i Göteborg och Malmö som båda organiserar förortsungdomar för social rättvisa och upprustning i förorten.

Han har uppträtt på många politiska tillställningar, som till exempel Festival Radikal i Göteborg, arrangerad av RKU-Göteborg.

– Den utomparlamentariska vänstern överhuvudtaget inspirerar mig, förklarar han.

Vi kommer in på ämnet politisk hiphop. Max Peezay menar att själva begreppet är något av en myt, att den kan vara samhällskritisk och socialrealistisk men sällan direkt politisk.

– Hiphop är unikt eftersom det skildrar områden som journalister och politiker inte kommer ifrån, men det kallas ju inte politiskt om till exempel Orup beskriver sin vardag.

Som fritidsledare ser han tydligt hur ungdomar stärks av musiken.

– Hiphopen är stor överallt i förorten. Den visar upp ett Sverige som inte syns.

I media har vissa hiphopartister ibland anklagats för att förhärliga droger och kriminalitet. Häromåret gjorde gruppen Kartellen sig till ett hett ämne på debattsidorna, med texter om gängkriminalitet och frontfigurer som dömts för grova brott. Men Max Peezay menar att även de fångar en känsla och sätter fingret på en frustration hos ungdomar.

Skivan F.A.S 3 är dock inte bara frustration och känslor, utan en avslöjande verklighetsbeskrivning som knyter ihop hiphopens socialrealism med en politisk medvetenhet. Liksom tidigare har Max Peezay också valt att släppa skivan fri för nedladdning. Anledningarna är flera.

– Det är ingen rättighet att tjäna pengar på musik, för mig handlar det om att alla ska kunna lyssna på min musik, förklarar han.

– Musikens och kulturens tillgänglighet är A och O i ett samhälle, man kan inte stänga in kultur. Men det måste vara upp till varje utövare, inte marknaden eller skivbolagen.

– Musiken är det viktigaste jag har, och då spelar det ingen roll om jag tjänar pengar eller inte.

Att stå utanför skivbolagen medför också andra fördelar.

– Jag är inte beroende av den karusell, och den begränsning som musikindustrin innebär. Det ger mig fria tyglar på ett helt annat sätt.

– Jag är sjukt nöjd med mitt musikliv, det är skönt att veta att jag själv kan styra min kreativitet, säger han innan vi avslutar intervjun.

Max Peezay och skivan F.A.S 3 sticker ut, såväl musikaliskt som politiskt. Sista spåret på skivan heter ”Samhällsomstörtande verksamhet”, en värdig sammanfattning och avslutning på skivan.
August Eliasson
Fakta

Hiphop med inspiration från vänster

Grime
  • Stilen härstammar från London, England, med influenser från såväl Drum’n’Bass och Techno som mer klassisk hiphop.
  • Grime låter ofta hårdare och mörkare än hiphop och ”beats” och ljudslingor skapade av DJ:s tar en stor plats.
  • Några egentliga låtar finns inte, istället samarbetar DJ:s och rappare fritt för att skapa och utveckla musiken och texterna.
  • Man lånar från varandra, och tävlar i att bräcka varandras alster, såväl textmässigt som musikaliskt.