Hoppa till huvudinnehåll

”Jag ville skildra stoltheten i arbetet”

– Trovärdigheten var viktigast, att man känner att dessa människor finns och att deras vardag och problem inte kan förnekas, säger Gabriela Pichler om sin film ”Äta sova dö” som nu hyllas runt om i världen.


Debuterande långfilmsregissören Gabriela Pichler har gjort succé med sin ”Äta sova dö” om en ung kvinna på den skånska landsbygden som blir av med jobbet när den lokala salladsfabriken säger upp arbetare.

”Äta sova dö” har sedan sin internationella premiär i september i år bjudits in till och prisats vid flera av höstens viktigaste filmfestivaler. I Venedig vann filmen kritikerveckans stora pris samt publikpriset. Huvudrollsinnehavaren Nermina Lukač har utsetts till Shooting Star av European Film Promotion.

– Det är oväntat men såklart roligt, säger Gabriela Pichler om framgångarna för filmen som även blir uppskattad i så vitt skilda länder som USA, Georgien och Sydkorea.

Temat i ”Äta sova dö” är med krisen i ekonomin högaktuellt och erfarenheten av arbetslöshet och fattigdom verkar på många sätt vara universell.

– I ”Äta sova dö” ville jag beskriva stoltheten i arbetet och identiteten man skapar utifrån sitt arbete som löses upp när man förlorar sitt jobb, berättar Gabriela Pichler. Jag ville visa hur samhället skyller på individen och att det i sin tur rör upp främlingsfientlighet och konkurrens människor emellan istället för solidaritet.

Trots det djupt allmänmänskliga temat om arbetets värde för samhälle och individ är ”Äta sova dö” ändå en mycket personlig berättelse där dialog och scenval inte liknar något annat i svensk samtida film. Helt utan klichéer berättar Gabriela Pichler om en människa som tappar fotfästet när hon plötsligt står utan sysselsättning och säger samtidigt något mycket angeläget om Sverige idag. Här finns inga onda eller goda karaktärer, ingen påklistrad dramatik och inget givet slut. Bara effekterna av ett samhällssystem som inte kan ge människor mening och trygghet. Ett samhälle där de som står längst ner blir överkörda och misstrodda.

Gabriela Pichler själv är uppväxt i ett arbetarhem med föräldrar från Bosnien och Österrike. Hon jobbade på kakfabrik men läste sedan på komvux och utbildade sig till filmvetare och regissör.

• Hur uppstod ditt intresse för film?
– Jag är tv-barn, uppväxt på kabel-tv och parabol, VHS och tv-spel. Berättandet med rörlig bild blev naturligt för mig.

• Finns det andra filmare som har inspirerat dig?
– Massor! Clarie Denis, Milos Forman, Wong Kar-wai, Agneta Fagerström-Olsson bland andra.

”Äta sova dö” placerar sig i en tradition av realism, utan bakgrundsmusik och kända skådespelare och med autentiska miljöer.

– För just den här berättelsen var realismen en viktig form för mig, berättar Gabriela Pichler. Det var viktigt att karaktärerna skulle kännas äkta och genuina. Det är ganska sällan man får höra ”trovärdig” dialog i svensk film, så jag ville köra det fullt ut. Det handlar i grund och botten om att jag ville att trovärdigheten skulle vara viktigast, att man känner att dessa människor finns och att deras vardag och problem inte kan förnekas.

För att skapa trovärdighet valde Gabriela Pichler att inte skriva ett färdigt manus innan hon letade miljöer och skådespelare.

– Jag gjorde tvärt om. Vi började letade efter människor som vi kände oss intresserade av och de jag fastnade för skrev jag in i manus. Det är ett omständligt, ibland jobbigt sätt att arbeta på, men det var en metod jag ville utveckla sedan min kortfilm ”Skrapsår”, och ett sätt att undvika klichéer.

Gabriela Pichler hyllar castaren Lotta Forsblad som vågade tänka annorlunda och åkte ut på udda platser för att träffa folk. 

– Att hitta huvudrollsinnehavaren Nermina Lukač var den största utmaningen, men Lotta fann henne till slut! Vissa skådisar tog jag från min närhet. Min mamma Ruzica spelar en av de större rollerna, liksom hennes gamla kollega Peter som spelar fackrepresentanten. Honom träffade jag första gången när jag var 17 år och sommarjobbade på den fabrik där de var anställda.

– Ibland castade vi efter vad folk jobbade med. Brandskyddschefen Torbjörn är brandskyddschef på riktigt, läkaren heter Stefan och har jobbat som läkare. Eugen är på riktigt handläggare på Arbetsförmedlingen. Christer som spelar personalchefen som håller varseltalet utgår från det tal han höll för sina egna anställda. Det var otroligt roligt att jobba så, och alla var så sjukt duktiga.

I kulturprogrammet Kobra på SVT reagerar Gabriela Pichler ganska starkt när reportern kallar ”Äta sova dö” för en klasskildring. 

– Jag reagerar på att det bara kallas klasskildring när folk ser och lyfter klassfrågan, när handlingen utspelar sig i arbetarmiljö. Men aldrig i annan typ av film som utspelar sig i medelklassmiljöer, vilket de flesta filmer i Sverige gör. Men då är liksom klass ”osynligt” eftersom det är normen. Jag däremot som har arbetarbakgrund lägger märke till klass hela tiden i de filmerna. 

• Tycker du att arbetarklassen är osynliggjord i svensk filmproduktion?
– Ja, det är just det jag känner. Filmbranschen består av en väldigt homogen grupp av människor i Sverige, när det kommer till kön, etnicitet och social klass. Och när dessa gör film så gör man den utifrån sina egna erfarenheter och miljöer, vilket så klart är naturligt. Men det blir oerhört tjatigt och odemokratiskt. Därför är det extremt viktigt att ha en bred filmkår.