Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kritiska visionärer på reggaescenen

Det är två matta men pratglada medlemmar från det jönköpingsbaserade bandet Partiet som möter upp mig tre timmar efter sin spelning på Öland Roots. Fredrik Bolthes, sång, och Erik Stoltz, bas, är två av bandets åtta ”partimedlemmar”.


– Vi är Sveriges flitigaste reggaeband. Förra året gjorde vi 120 spelningar, mestadels i Sverige men även i andra länder, svarar Fredrik Bolthes ödmjukt när jag ber dem beskriva sitt ”parti”. Att Partiets musik är ”politisk rootsreggae på svenska” är en beskrivning de tycker är passande.

Jämfört med många andra akter på årets upplaga av Öland Roots är bandet relativt ungt. Deras första officiella låt, ”Ensamkommande flyktingbanan”, släpptes i februari förra året och fullängdsalbumet ”Kulturpolitik” släpptes i slutet av januari i år.

Att resan har gått snabbt vittnar både Erik Stoltz och Fredrik Bolthes om. Bandets smått explosiva utveckling är också någonting som syns i festivalens spelschema. Förra året stod de på en mindre scen med betydligt mindre publik än i år.

– Det har varit en dröm för mig att spela på rootsscenen vilket vi gjorde i år, förklarar Fredrik Bolthes.

Den 12-spåriga debutplattan ”Kulturpolitik” tar upp och problematiserar många olika teman. Någonting som ändå kan sägas löpa som en röd tråd genom plattan är den kritik som riktas mot mycket av det vi ser omkring oss i samhället. Allt ifrån Idol-tävlingar till monarkin.

Just Idolföreteelsen är inget som Erik Stoltz och Fredrik Bolthes har mycket till övers för:

– Den förstör det fina med musiken, den ”produktifierar” konsten, säger Fredrik Bolthes. Han börjar skratta och konstaterar att han själv inte hade gått långt i en tävling som Idol och att han samtidigt är ett levande bevis på att det går att göra bra musik utanför den mallen.

Ett exempel, hämtat från i våras, på hur Partiets kritik mot den allt mer kommersialiserade musikbranschen yttrar sig var när de gav sig ut på en miniturné samtidigt som schlagerfestivalen höll på. Detta för att erbjuda ett alternativ till det stora maskineri som den svenska schlagernfestivalen är.

Just turnerandet är som sagt ingenting som är Partiet främmande. Intressant att notera är hur de, likt många gatumusikanter, har brutit mark på kontinentens gator och torg och framfört sin musik; helt på svenska. Språkförbistringen var dock inget problem enligt Erik Stoltz och Fredrik Bolthes, tvärtom var det extra roligt att se hur musiken uppskattades.

– Gatumusik är nice! Jag älskar det, kommenterar Fredrik Bolthes när jag citerar en rad ur låten ”Bra vibe”; ”Trottoaren är min bästa scen, ingen fylla och gratis entré”.

Fredrik Bolthes beskriver, med en nickande instämmande Erik Stoltz vid sin sida, hur han upplever att hierarkin mellan bandet och publiken försvinner vid en spelning på gatan. Han liknar det rent fysiska förehållandet mellan bandet och publiken med hur apotekaren förr i tiden stod på en stege, höjd över kunden, vid betjäning.

Bortsett från de mynt som skänks till Partiet vid dessa spelningar säljer de även sin skiva. Att just sälja, såväl skivor som biljetter till en spelning, är enligt Fredrik Bolthes inte alltid det enklaste.

– Det är alltid tråkigt att kräva folk på pengar.

Vi går vidare och talar lite om just förutsättningarna för kulturutövare idag. Trots att skivan heter just ”Kulturpolitik” säger både Erik Stoltz och Fredrik Bolthes att frågan om kulturstöd är mycket komplex. Frågan tillhör inte den som ligger de båda närmst om hjärtat och de tycker det är väldigt svårt att komma med ett svar på hur det ska se ut.

Så som det är utformat idag, att det satsas på det som genererar mest pengar, är dock någonting de tycker är fel. Att kunna leva på sin musik måste inte heller nödvändigtvis handla om att leva på exempelvis 20.000 kronor i månaden. Fredrik Bolthes beskriver hur han tillåts leva på det han skapar, trots att det inte inbringar så mycket pengar varje månad.

Konsumtionssamhället får sig inte bara en rejäl känga på skivan utan både Erik och Fredrik uttrycker under intervjun en konsekvent avsky över hur vi tvingas leva idag.

– Det är en bluff de flesta borde syna. Det krävs inte mycket för att se att det inte funkar, säger Fredrik Bolthes.

– Vi ser ett system som är absurt. Jag gör det jag gör bäst för att uppmärksamma det: musik, fyller Erik Stoltz i.

”Partimedlemmarna” jag har framför mig är båda överens om att det är dags att byta samhällssystem. I den processen ser de på sig själva som en bidragande kraft. De menar att det är viktigt att ta den möjligheten som de nu har i och med att de blivit ett relativt populärt band.

– Det är viktigt att kritisera och samtidigt visionera. Jag hatar orättvisor och jag ser dem överallt, därför är det viktigt att tala om dem, säger Fredrik Bolthes.

Han berättar vidare hur han för några år sen nästan inte tillät sig själv att ha roligt, just på grund av att han la mycket kraft på att exempelvis gå runt och tänka på hur felfördelade världens resurser var. Detta ledde till att han kunde komma på sig själv med att stå på en klubb och bara blänga ilsket på människorna som var där för att roa sig.

Det tog ett tag, mer än ett år, innan denna inställning sakta men säkert ebbade ut. Någonting som han idag ser som väldigt positivt. Han har idag en annan syn på hur påverkan bör ske.

– All förändring föranleds av en diskussion. Om du är en del av den är det viktigt att vara stolt över det, säger Fredrik Bolthes som nu menar att han kan se hur han kan dra sitt strå till stacken just genom sin musik.

En kvarleva från hans mindre ”öppna” tid återfinns dock på skivan. Det är spåret ”95%”, som är lite av en outsider då det inte är en låt utan hans gamla telefonsvar som han hade på sin mobil. ”95%” säger inte ”Hej, jag kan tyvärr inte svara just nu…” som de flesta telefonsvar gör, utan upplyser snarare den som ringt att vi inte blir ett dugg lyckligare av allt vi producerar och köper; 95 % av allt det är ”…helt jävla onödigt”.

Efter ett tag, och en utskällning från sin mamma, bytte han.

Partiet gjorde i våras någonting som aldrig förut gjorts av ett svenskt reggaeband (inte utländskt heller, mig veterligen), de gjorde den officiella låten till Jönköpings pridefestival Qom ut. Låten, med samma namn som festivalen, handlar dels om hur en kärlek inte skulle vara mer ”rätt” än någon annan men den kritiserar också många hämmande element i denna fråga. Ett sådant anser många vara just reggaen som musikgenre.

– Vi fick frågan från festivalarrangörerna om vi var intresserade. Det var den enklaste frågan jag någonsin fått, säger Fredrik Bolthes. Han understryker hur modiga arrangörerna var som dels anordnade Jönköpings första egna pridefirande, dels sträckte ut en hand till reggaen.

Partiet såg sin chans att göra detta till en positiv sak och försökte därför få med så många andra reggaeartister som möjligt i musikvideon, något de lyckades bra med. Och Fredrik är mycket stolt över vad de gjorde. Han är dock skeptisk till hur folk så enkelt kan avfärda reggaens hemland Jamaica som homofobiskt utan att försöka förstå bakgrunden.

– Det var de vita västerländska kristna missionärerna som förankrade homofobin i det jamaicanska samhället. Nu, några hundra år senare, säger vi att det vi lärde dem är fel, och att de måste ändra på sig. Vi tillåter inte, och har inte tillåtit genom historien, att Jamaica utvecklas på egen hand. Homofobin är enligt oss ett stort problem men när brydde vi oss senast om att Jamaica är ett u-land, att de har stora problem med fattigdomen och klassamhället, resonerar Fredrik Bolthes.

Att det finns spår av homofobi inom reggaen är inte det enda som gnager Paritet. När jag avslutningsvis frågar Erik Stoltz och Fredrik Bolthes hur de ser på intresseföreningen Jämställd festivals sammanställning över förra årets största svenska festivaler som visar att 79 procent av akterna var mansdominerade svarar Fredrik Bolthes:

– Det är vår branschs största skam! Jag är själv en del av den skammen. Problemet finns överallt i samhället och frågan om jämställdhet är en av de absolut viktigaste frågorna idag, inom reggaescenen men framför allt i samhället.
Simon Renner