Protestsångaren Johan Hedberg
I Stockholms södra förorter bor och verkar vårdaren och musikern Johan Hedberg. Proletären fick en stunds samtal med protestsångaren.
Precis efter att Jan Malmsjö ropat sin sista floskel på nyårsnatten i vintras och klockorna klämtat färdigt så släpptes Johan Hedbergs singel ”Vårdbiträdesblues”. Därmed blev den antagligen årets första, en ilsken reaktion mot de privatiseringar som skett inom omsorgen i Stockholms kommun. Just avdelningen där Hedberg jobbar blev kvar inom kommunen, men resten av huset privatiserades.
– Många kollegor slutade, men det fick också rent bisarra effekter där bland annat en tv med ständig reklam för de nya ägarna installerades i entrén. Irriterande för oss anställda och inte minst förvirrande för de demenssjuka gästerna på boendet.
– Jag kom på låten när jag cyklade hem från jobbet. Det är en protestsång helt klart. Jag brydde mig inte så mycket musikaliskt, texten och budskapet var det centrala.
Johan Hedberg är också medlem i duon Suburban Kids With Biblical Names, vars popmusik rönt framgångar även internationellt. När de haft världen som spelplan så har Hedberg solo snarare dykt upp på de mindre scenerna.
Senaste konserten arrangerades av Hammarby-supportrar på en kvarterskrog på Södermalm. På liknande sätt har låtskrivandet blivit mer spontant.
– Det är fortfarande pop. Men jag ville lära mig göra musik själv, tekniskt och textmässigt. Jag ville ha snabba processer där en låtidé kom på pränt direkt. Bygga upp låten kring texten och få ut den snabbt.
I juni kom ytterligare en singel, ”Singalong”, som behandlade kommersialiseringen i såväl tv-program som i Stockholms innerstad. Stockholmsmiljöerna är återkommande i texterna, men det lär dröja innan de hamnar i Skansens allsångshäften.
– Det har alltid varit ett mål att skildra Stockholm, något som varit lite bespottat. Stockholm har varit något man flytt till, men varför ska man inte få skriva om att fly från en Stockholmsförort när man får göra det om man kommer från Falun?
I och med nya singeln har han skaffat ett kompband och en producent har anlitats. Musiken har mognat och taggigheten i produktionen har minskat.
– Det känns väldigt roligt att omges av musiker jag aldrig spelat med tidigare. Förr ville jag göra ”konstiga” saker med samplingar och ljud. Nu har jag förstått att man kan göra samma saker med ett band, säger han.
Men Hedberg skriver fortfarande texterna och där kommer inte några förändringar att märkas. Smått bittra skildringar av vardagen i Stockholm blir det även framöver.
– Det blir inte så mycket glada teman. Snarare lite surt och tvärt.
Texterna spar sällan på krutet och det omdebatterade klasshatet finns ständigt närvarande.
– Missnöje och hat är nära besläktade. Det är inte fult att hata, snarare en drivkraft, men hatet måste ha en förklaring.
Politiken och kritiken kommer även den att finnas kvar.
– Jag vill vara rakt på sak, inte vara kryptisk och gömma saker i texterna. Jag försöker påverka på mitt sätt. En ny låt jag jobbar med har texten ”vi är de som sopar upp och äntligen bygger något nytt”.
– Saker kan förändras och det är viktigt. Det kan nog bli bra till slut.