Rock n’ roll med klasskänsla

Publicerad 8 september 2016
City Saints når långt med scenkänsla och glimten i ögat.  Foto: Martin Johansson
City Saints når långt med scenkänsla och glimten i ögat. Foto: Martin Johansson

Det svenska punkbandet City Saints släppte den 20 augusti sitt fjärde album Guns of Gothenburg. Proletärens reporter var på plats på releasefesten och fick en pratstund med bandet.

Jag kliver in på en av alla krogar runt Järntorget, kvällens line-up är punkbanden The Dictators, Trubbel och huvudakten City Saints.

Drygt en timme efter utsatt tid och efter att publiken växt från ett femtontal till drygt 150, kliver bandet upp på scenen till tonerna av ”When the saints go marching in”, naturligtvis med en glimt i ögat. Stämningen är god och intern, som den lätt blir inom en mindre musikscen.

City Saints går ut hårt och öppnar med låten ”Fuck the Upper Class” som i likhet med de flesta låtar under kvällens konsert kommer från det nysläppta albumet Guns of Gothenburg. Musiken är snabb och trallvänlig med enkla och raka texter.

Enkelheten i musik och text kan ibland bli en akilleshäl men med gott humör, energi och showmanship är det en känsla som håller sig långt borta under kvällen. Jag kommer till och med på mig själv med att stå och sjunga med i refrängerna – det om något måste ändå vara ett gott betyg.

När konserten börjar lida mot sitt slut höjs stämningen allt mer när City Saints dundrar igång Vänsternävens ”Nassejävel”.

– Tycker ni inte som jag kan ni dra åt helvete, där är dörren! säger sångaren Stefan Johansson, till publikens jubel.

Efter spelningen träffar jag Stefan Johansson för en pratstund.

• Detta är bandets fjärde fullängdsalbum sen skivdebuten 2013. Ni är med andra ord väldigt produktiva, var får ni inspiration ifrån?

– En stor del av produktiviteten kommer ifrån att hela tiden vilja göra ett bättre album än föregångaren. Är man helt nöjd ser jag egentligen ingen anledning till att fortsätta skriva. Inspirationen kommer från alla rockens mastodonter på 70-talet. Grupper som Status Quo och bandet Alice Cooper släppte i princip ett eller fler album om året. Och det är något vi i City Saints alltid strävat efter.

• Era låtar handlar ofta om klass, både klasshat och klasskänsla/stolthet. Är det ett medvetet val? Har ni något politiskt motiv?

– Självvklart är det ett medvetet val. Även om City Saints i grunden inte har några politiska motiv, är det viktigt att vara stolt över den man är. Och eftersom vi alla i bandet är arbetarklass kändes det som en naturlig inspiration då vi skrev de första låtarna till det som blev albumet ”Kicking Ass for the Working Class”.

• Finns det samtidigt inte en agenda i att stärka klasskänslan hos arbetarklassen samtidigt som man manar till uppror mot överheten som i ”Fuck The Upper Class” och ”United We Stand”

– Man läser dagligen om direktörer som inte klarar av sina jobb och sparkas, men ändå får miljonbelopp i fallskärmar. Politiker som får A-kassa men ändå har fyra-fem jobb bredvid. Då gäller minsann inga tak. Pack är vad det är! Och SD-röstande svenskar tror fortfarande att det är invandring och tiggeri som är problemet. Så det är dags att vi säger ifrån. Överklassen har fått tillräckligt, nu är det dags för oss andra att få en del av kakan.

• Ni spelade ”Nassejävel” ikväll, är det viktigt för er att vara tydliga med er antirasism?

– Jag är oerhört trött på att förklara var man står, och genom att köra en låt som Vänsternävens Nassejävel gör vi det lite enklare för oss. Inom genren punk och Oi! är det lätt att bli påhoppad av ”folk som vet bäst”, människor som gömmer sig bakom datorskärmar. Med Nassejävel visar vi var City Saints står.

• Det finns en stark fördom om att skinheads skulle vara nazister, hur ser den politiska dimensionen av scenen ut idag? Och betraktar ni er främst som ett skinheadband?

– Dagens nazister klär sig i kostym. Det var väldigt länge sedan det var rakade skallar och bomberjackor. Självklart finns det högerfolk inom skinheadkulturen. Liksom det finns punkare som är rasister. Eller lastbilschaufförer. Eller tjänstemän. Man skall dock ha i åtanke att den första vågen av skinheads, i slutet på 60-talet, hade sitt ursprung ur svart musik. Och då var det inget tal om rasism. Hur som helst känns det som att majoriteten av punk- och skinheadband är antirasister. Men självklart finns motsatsen. Men det gör det även inom andra musikgenrer. Och vi betraktar oss nog inte som ett skinheadband. Punkrock. Eller som Lemmy (Kilmeister) alltid sa: ”We play Rock’n’Roll!”.

Karl Gustav Nilsson