”Solidaritet är att vidga viet”

Gävle sommaren 1936. Hamnarbetaren Ingemar bär kaffesäckar i gassande solsken och tankarna rör sig ut över haven, till Spanien där fascisterna revolterar mot republiken. Ingemar tänker också på Joe Hill som flera decennier tidigare lämnade Gävle och gjorde arbetarkampen i USA till sin.

Samtidigt i Barcelona gräver den unga kvinnan Conxa upp geväret hon gömt i trädgården och beger sig till barrikaderna.

När kärleken går i kras och striderna i Spanien hårdnar formas ett beslut i Ingemar. Han ger sig av för att slåss mot fascisterna i solidaritet med sina spanska kamrater.

Göteborg 2017. Anna Jörgensdotters roman Solidärer är helt nyutgiven när nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen samlas till demonstration den 30 september. Författaren är i Göteborg för att prata om sin bok och deltar också på den stora antifascistiska manifestationen på Heden.

När vi träffas dagen efter tycker hon att manifestationen blev bra.

– Det är så viktigt att många sluter upp och visar att det inte är okej. Det viktiga är att vi är många och stöttar varandra. Att vi ser att det är livsviktigt och förstår faran.

– De som åkte till Spanien förstod det. Ett fascistiskt styre är inget omöjligt framtidsscenario. Om man förstår faran blir vägen till aktivism kortare.

Hon menar att den politiska medvetenheten och den politiska organiseringen är viktig för att människor ska kunna se bortom sin egen horisont.

– Alla som åkte till Spanien var organiserade på något sätt och frågan fanns på agendan i deras organisationer. De ställde frågan: Vad kan vi göra?

– Själv kanske man inte har något svar, men man kan lära av varandra.

Under arbetet med romanen läste Anna Jörgensdotter de nummer av den socialdemokratiska lokaltidningen Arbetarbladet som gavs ut under kriget.

– De hade Spanien på förstasidan med de största rubrikerna. Så frågan fanns nära till hands även på lokal nivå.

– Hur ser Arbetarbladet ut idag? Hur mycket bjuder man in folket att engagera sig?

Samtidigt kunde debatten inom socialdemokratin vara lika undfallande under kriget i Spanien som den är idag. Röster höjdes för kriminalisering av de frivilliga som åkte för att slåss mot fascisterna och det fanns en rädsla för Sovjet och kommunismen.

– Den röda skräcken är alltid störst, påminner Anna Jörgensdotter.

Även där menar hon att det finns paralleller till vår tid. Vänsteraktivister betraktas som värre än nazisterna.

– Så blir det när vi glömmer att prata om ideologierna och bara ser de yttre handlingarna.

• Vad skulle du säga är fascismens grogrund?
– Klassklyftorna. Att utsatta grupper vänder sig mot varandra. Man känner sig frustrerad, kränkt och desperat, i ett samhälle som bygger så mycket på konkurrens. Då är det lättare att vända sig mot andra istället för att se den stora bilden.

– Folk är missnöjda med politiken och mår dåligt i samhället.

• Vad är solidaritet?
– Det är att vidga viet. Att vi är människor tillsammans. Att vara på de utsattas sida och se alla människors lika värde. Internationalismen som var väldigt stark inom arbetarrörelsen är en form av solidaritet.

Vi pratar om det som hindrar människor från att organisera sig för att förändra samhället. Anna Jörgensdotter menar att stressen och utsattheten i sig kan omöjliggöra medvetenhet och engagemang. Men att det också finns något svårt i att vara den som säger emot.

– När man går emot en samhällelig ordning eller en struktur måste man slåss mot en uppsjö av fördomar. Då är det lätt att backa. Att vara emot ordningen är alltid en svår väg att gå.

Hon lyfter också fram att ett politiskt engagemang kan bestå av flera olika komponenter. För Ingemar i Solidärer är det en förlorad kärlek och en längtan efter kollektiv gemenskap som driver honom att åka till Spanien, inte bara den proletära internationalismen.

Många av gestalterna i Anna Jörgensdotters romaner är just sådana människor som går emot en samhällelig ordning. Ingemar kan irritera sin omgivning när han alltid måste säga sanningar om samhället.

Hans före detta flickvän Klara utmanar genom att tänja på gränserna för rollen som ung mamma.

Motsättningen mellan kvinnans roll i hemmet och i offentligheten är också ett viktigt motiv i Anna Jörgensdotters författarskap.

– Kvinnans kamp är så osynliggjord. Ingemar åker till Spanien och slåss, vilket är tillåtet inom mansrollen. Klaras kamp kan ses som banal, men hennes försök att tänja på gränser är minst lika viktiga. Men det finns ingen som hyllar dessa kvinnor och det finns inga monument. Ändå kämpar kvinnor fortfarande på alla områden. Vi har till exempel ingen trygg förlossningsvård i Sverige idag.

– Kvinnor blir ofta ensamma i sin kamp. Det kollektiva har ofta varit en manlig verksamhet och det finns en ovana bland kvinnor att ta plats och tycka att ens egna frågor är viktiga.

I spanska inbördeskriget slogs kvinnorna till en början tillsammans med männen på den republikanska sidan.

– Men det fanns motstånd mot kvinnorna även i de frihetliga leden, säger Anna Jörgensdotter. Det finns alltid en ingrodd skit med könsroller.

Sedan den uppmärksammade och prisbelönta romanen Bergets döttrar, en kollektivroman om människor i Sandviken med omnejd åren 1938-1958, har Anna Jörgensdotters placerat sina berättelser i dåtid.

• Varför skriver du historiska romaner?
– Jag blir för ledsen av att skriva om nutiden. Det är en klaustrofobisk känsla. Jag får inget utrymme för fiktionen.

– Jag skulle aldrig kunna tänka mig en självbiografi. Jag måste placera mig själv och vår tid i en annan tid. Då vågar jag skriva om död och våld och sorg. Det är ett skydd, utan att vara en flykt.

• Men det är mycket förarbete med att skriva en historisk roman.
– Ja, men jag går igång på researcharbetet. Det finns berättelser överallt och berättelser som är oberättade. Det är omöjligt att inte inspireras. Jag har lätt för att sugas in på sidospår och svårt att sätta stopp.

Pigan Ester Henning, i Anna Jörgensdotters förra roman Drömmen om Ester, utmanar bilden av Konstnären med stort K. Hon växer upp i skuggan av Anders Zorns gård i Mora, blir piga och flyttar till Stockholm. Hon skriver in sig på konstskola men blir psykiskt sjuk och tvångsintas. Sedan tillbringar hon resten av livet på olika institutioner och hennes levnadsöde förvandlas i Anna Jörgensdotters roman till frågor om konstens relation till klass och kön.

Författaren menar att det är svårare för konstnärer med arbetarbakgrund att bli framgångsrika.

– Det är svårare för berättelserna att komma ut. Man har inte den vanan att lyfta sig själv. Det är många faktorer som spelar in för att man ska orka. Jag hade föräldrar som uppmuntrade mitt skapande, även om de inte alltid gillade det jag gjorde.

När Föreningen Arbetarskrivare i höst samlar ihop texter till en ny antologi som ska ta tempen på dagens klassamhälle är Anna Jörgensdotter en av redaktörerna.

Hon är medlem i föreningen men skruvar på sig när jag frågar om hon ser sig själv som en arbetarskrivare.

– Jag tycker definitioner och etiketter generellt är svåra att sätta. Jag skriver om arbetare, men har inte de erfarenheter av arbete som mina karaktärer har.

– Men måste man gräva där man står? Hur ska vi utveckla perspektiv och solidaritet då? Historien är ju allas historia, och detsamma gäller världen. Det visade de som reste frivilligt till Spanien.