Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Underhållningen tar kål på berättandet”

– Människor utan språk är vindflöjlar i politiken, säger författaren och läsfrämjaren Torgny Karnstedt som nu också kan titulera sig förläggare.


Torgny Karnstedt brinner för läsfrämjande arbete. Som aktiv i Författarförbundet har han engagerat sig i kampen för biblioteken och han har medverkat i det fackliga projektet ”Läs för mig pappa” som syftar till att få LO-män att läsa för sina barn.

Men framförallt är Torgny Karnstedt en omtyckt och flitigt anlitad föreläsare på landets skolor. Under 30 år har han träffat tusentals elever, främst på yrkesinriktade gymnasieprogram, och kan bekräfta larmrapporterna om försämrade läsvanor bland unga.

– Ordförståelsen är sämre idag, precis som läshastigheten och uthålligheten, menar han. Men innehållsmässigt har det inte blivit sämre. Ungdomarna är inte blåsta, de vet precis hur hårt och kallt samhället har blivit. Det är bara vi äldre som tror att det finns rester av folkhemmet kvar.

Under sina föreläsningar och skrivövningar på skolorna vill Torgny Karnstedt hålla upp en spegel framför ungdomarna. ”Se här! Ni är unika och fantastiska!”

– Vi planterar en bild hos ungdomarna att de inte har några chanser, men jag kan visa att deras texter kan vara litteratur. Ofta är det de skolkande pojkarna som skriver mest kreativt.

Torgny Karnstedt beskriver sig själv som en ekorre. Elevernas alster har han sparat i stora sopsäckar och i nya boken ”Mannen som gick ut och kom in” har han gjort ett urval. Han varvar elevernas texter med sina egna funderingar och insikter om arbetet.

Resultatet är en tankeväckande och annorlunda bok om litteratur, om klass och språk. Även om elevernas grammatiska kunskaper på många håll är katastrofalt dåliga bär många av texterna på en friskhet och experimentlusta som lovar gott inför framtiden.

Men vad är det då som gör att Torgny Karnstedt som medelålders författare når fram till ungdomar som aldrig frivilligt har öppnat en bok? Varför ställer sig pojkar som aldrig satt sin fot i ett bibliotek och väntar på att det ska öppna efter författarbesöket?

– Jag hade själv inte bra betyg i skolan och tänkte litteratur, vad är det? Jag är inte den författarjävel de hade tänkt sig. Jag är svetsaren och hamnarbetaren.

Han säger att han ser sitt läsfrämjande arbete som ett revolutionärt arbete. Arbetarklassen måste skriva sin egen historia och att ge människor ett språk är en politisk gärning.

– Människor utan språk är vindflöjlar i politiken och fascismens grogrund.

Torgny Karnstedt är uppväxt i ett arbetarhem där föräldrarna studerade och gjorde en klassresa. Själv jobbade han många år i industrin innan han blev heltidsförfattare i slutet av 1980-talet.

Debutromanen ”Slamfarmen” gavs ut 1977 när berättelser från arbetsplatserna stod högt i kurs och det blev ”stor succé och ett himla liv”, som Torgny Karnstedt själv uttrycker det på sin webbplats.

1990 kom ”Gnistskärmen”, en kollektivroman om reparatörerna på SJ:s lokverkstad Sävenäs i Göteborg. Då hade de politiska vindarna vänt och arbetarskildringen var om inte stendöd, så nere för räkning.

– Det sägs att även en trasig klocka visar rätt två gånger om dygnet, säger Torgny Karnstedt och hoppas att han snart kommer att ligga rätt i tiden igen.

Han kallas ofta arbetarförfattare och många av hans böcker har en självklar plats i den svenska arbetarlitteraturens historia. Men själv är han tveksam till etiketten och tror att den kan blockera författaren.

– Begreppet proletärdiktare var nödvändigt när den svenska arbetarlitteraturen var ny, unik i världen med sin bredd och sina autodidakter. Idag är det bättre att tala om de enskilda böckerna som arbetarskildringar, annars blir det bara konstiga låsningar.

Men att arbetarklassen måste ha en egen röst i litteraturen är han den första att skriva under på. Han pekar på ett uppenbart problem med de senaste årens hyllade arbetarskildringar som ”Mig äger ingen” och ”Svinalängorna”.

– När arbetarskildringen blir älskad av borgerligheten är det en misslyckad och försupen arbetarklass som skildras. Då är det chict. Och författarna blir snabbt etablerade och byter position i samhället.

Idag ger Torgny Karnstedt ut sina böcker på eget förlag och tidigare i höst debuterade han som förläggare genom att ge ut Victor Estbys dagsverser i samlingen ”Versting”.

Torgny Karnstedt menar att det finns många problem på den svenska bokmarknaden och i dagspressens litteraturbevakning. Kritiken kan sammanfattas med orden ytlighet och likriktning. De stora förlagen satsar på författarnamn som säljer och recensenterna skriver alla om samma böcker. Det blir hela tiden samma röster som gör sig gällande.

– Inom naturvetenskapen hyllas artrikedomen. Om någon upptäcker en sällsynt fågel kommer ornitologerna farande.

Kulturklimatet liknar han istället vid att alla sitter och tittar på samma skränande tärnor. De är många och likadana.

– En tidning som Svenska Dagbladet har ett större uppdrag än att följa marknadskrafterna. Om inte de ser vad vi missar, vem ska göra det då?

En intressant konsekvens av likriktningen är att förlagsjättarna släpper taget om de stora episka berättarna. Vilket innebär att det plötsligt är de mindre förlagen som får öppna champagneflaskorna när Svenska Akademien tillkännager nobelpristagarna. Årets pristagare, Alice Munro, ges inte ut av Bonniers eller Nordstedts, utan av betydligt mindre Atlas.

– Förlagen krymper alla sina utgiftsposter utom den för marknadsföring. Men de satsar inte på marknadsföring för alla böcker, utan på en liten grupp bestsellers. Det blir monokultur och en stor förlust för demokratin.

När litteratur är en fråga om marknadsföring, när författaren är viktigare än boken, tar berättandet stryk. Torgny Karnstedt ifrågasätter till och med vilka möjligheter giganter som Göran Tunström, Kerstin Ekman och Sara Lidman hade haft på dagens litteraturmarknad.

– Förr byggde förlagen upp ett författarskap och räknade med ett genomslag först vid sjunde boken. Idag räcker det att en enda bok säljer dåligt för att de ska släppa dig.

Att tidningar som Aftonbladet bara har två sidor kultur, men en hel bilaga för sport, ser han som en underskattning av läsarna och han tror att det kommer att finnas en längtan efter text i tryckt form. Rörliga bilder kan inte ersätta journalistiken. Han tycker också att rädslan för elitism är överdriven.

– Arbetarrörelsen och samhället behöver en bildad elit. Jag är mer rädd för populism.

Som exempel berättar han om politiker som nästan skryter om hur lite skönlitteratur de läser och LO-basen som koketterar med att han somnar på operan.

– Inom forskning och vetenskap är det självklart att det finns en elit. Där kan man inte bara skildra det som säljer.

Men även om underhållningen i viss mån tar kål på berättandet tror Torgny Karnstedt att det som är stort och äkta kommer att bryta igenom.

– Men vi missar det som skulle kunna bli stort och äkta.
Fakta

”Underhållningen tar kål på berättandet”

Torgny Karnstedt
  • Född i Uppsala 1952.
  • Debuterade 1977 med ”Slamfarmen”.
  • Arbetade många år inom industrin, främst som svetsare. Var också fackligt aktiv i Metall.
  • Heltidsförfattare sedan 1989.
  • Har skrivit omfattande historiska dokumentationer av tre olika svenska Metallavdelningar.
  • Bland romanerna finns titlar som ”Gnistskärmen”, ”Tro, hopp och jävelskap”, ”Låtsaskungen” och ”Mitt namn är Kocki”.
  • Senaste boken är ”Mannen som gick ut och kom in”, en sammanfattning av författarens 30 år som föreläsare och läsfrämjare på landets skolor.
  • Driver Karnstedts förlag som nu också ger ut andra författare.