”Vi saknar systemkritiska filmare i Sverige”

För läsare av Clarté, FiB/Kulturfront och Smålänningen bör Hans Isaksson vara ett bekant namn. I hans krönikor och filmrecensioner är politik, klassmedvetenhet och inte minst humor ständigt närvarande.

Hans filmrecensioner handlar mindre om själva filmen, och mer om vad filmen säger. Flera av recensionerna finns samlade i boken ”24 lögner i sekunden”, och förra året utkom krönikesamlingen ”Äntligen! livets mening”.

Innan Hans Isaksson får äntra scenen på Kommunisternas sommarläger för att tala om film och politik, slår vi oss ner med en termos kaffe i skogsbrynet. Det blir ett samtal om film, politik, klass och katter.

Hans Isaksson är född 1941 i Vislanda i Småland. Huset köpte pappa Anders för femtusen kronor 1940 och hade avbetalningar till långt in på 1960-talet.

– Min far var månskensbonde och jobbade med allting annat man kunde försörja sig på.

Mamma Esther var hemma och tog hand om trädgård, hushåll och de sju barnen. Redan som trettonåring började Hans arbeta i industrin.

– Första gången jag fick som jag ville där hemma, det var när jag sa ”jag vill fan inte gå i skolan mera”!

Men livet som fabriksarbetare var inte som han hade tänkt sig.

– Det var ingen som brydde sig om mig där. Jag var inte värd ett jävla skit, var känslan jag fick.

Så det blev att återuppta studierna. Efter en tids korrespondensstudier, tentade han av gymnasiet, och började läsa medicin.

– Jag märkte ju att jag hade huvud för att studera. Sen var det ju väldigt bekvämt, gentemot att arbeta i industrin. Så jag tänkte att jag får ta någonting som jag får läsa väldigt länge!

Så småningom blev han färdig läkare i allmän och invärtes medicin och var sedan yrkesverksam från 1968 till pensionen 2005.

Medicinstudierna styrde flyttlasset ner till Skåne, och i några år bodde Hans Isaksson i Lund och Malmö. 1963 blev han medlem i Svenska Clartéförbundet, men det politiska intresset kom långt tidigare.

– Som alla mina släktingar är jag född socialdemokrat.

Men som tonårig armerare i slipersfabriken i Vislanda, fick han upp ögonen för kommunismen.

Samtidigt med Ungernrevolten 1956, jobbade Hans Isaksson med en man som hade krigat mot Sovjetunionen vid Sallafronten i Finland. Han hatade allt vad kommunism hette, och berättade för den unge Hans om hur hemskt det var i Östeuropa.

– Han hade alla kännetecken för en fascist, även om jag inte kunde identifiera dem just då. Men jag började tänka att så jävla enkelt kan det väl ändå inte vara? Allt de säger om kommunismen kan väl inte vara sant?

I en politisk diskussion med en kompis förstod Hans Isaksson att han nog var kommunist. Efter en del tvekan röstade han på dåvarande SKP.

– Men det var ju inte mycket till kommunister där, skrattar han.

Det politiska arbetet i Clarté tvingade Hans Isaksson att flytta upp till Stockholm, men sedan 1995 bor han återigen i föräldrahemmet i Vislanda tillsammans med hustrun och fem katter.

– Men man får inte säga bondkatter där jag bor, för där finns alldeles för många bönder. Utan det heter europeisk korthårig, skrattar han.

Underifrånperspektivet är påtagligt i Hans Isakssons texter och klassmedvetandet är ständigt närvarande. Man kan tycka att det borde varit en utmaning att behålla dessa efter en så rejäl klassresa.

– Visst, jag fick lite mera skolning. Men alla mina släktingar, grannar och kompisar, de kanske inte fick det. ”Som du lever, så tänker du” stämmer ju för grupper, men inte alltid på individplan.

Ämnet som Hans Isaksson kanske är allra mest förknippad med, är också temat för hans föredrag på Kommunisternas sommarläger – nämligen film.

Hans Isaksson menar att även en ren underhållningsfilm bär på ideologi.

– Man ska, som Brecht menade, ställa sig frågan ”vad gör man om man tror på personen som gör den här filmen?”

Hans texter tar sig an filmen som en bred kulturform och ”högt” som ”lågt” tas på samma allvar. I hans bok ”24 lögner i sekunden” kan man läsa analyser om allt ifrån europeisk konstfilm till Polisskolan.

Filmintresset väcktes tidigt hos Hans Isaksson. Hans storasystrar tog med honom på en Kalle Anka-film på bio 1945.

– Efter 30 sekunder fick de bära ut mig, för jag tyckte det var så rysligt hemskt!

Under studietiden i Lund fanns det inte mycket annat att göra på fritiden, så Hans Isaksson blev en flitig biobesökare. Han började också hämta film från Danmark, som visades och diskuterades i Clartés regi.

Den första filmrecensionen skrevs 1979 och handlade om Deer Hunter. Under en period som gräsänkling på 1990-talet började han också att samla på film.

– Då började jag spela in en jädra massa från tv och kunde mera systematiskt utveckla lite synpunkter på ämnet.

Hur ser det då ut med systemkritiken i filmen? Förekommer den alls? Bara undantagsvis, menar Hans Isaksson. Och det brukar mest handla om det kapitalistiska systemets värsta avarter.

– I typisk amerikansk film så är det storbolagen som kan vara ena riktiga grisar, medan den strävsamme småborgaren och småföretagaren är hjälten.

Av de mer etablerade svenska filmskaparna tycker han inte sig kunna finna någon riktigt systemkritisk filmare.

– Men den som kommer närmast är nog Roy Andersson. Han är ju något på spåret. Men någon annan har du ju inte.

– Sedan har du reaktionen, som Ingmar Bergman stått för. Han har fördärvat två generationer film- och teatermänniskor! Men det är ju en man som vet vad han gör. Och han hade en duktig fotograf i Sven Nykvist.

Trots Bergmans reaktionära samhällssyn, menar Hans Isaksson att han inte gjort någon större skada. Utöver publiksuccéer som ”Fanny och Alexander”, är det trots allt ganska få arbetare och vanliga människor som har sett hans filmer.

– Det är annat när det gäller Lasse Åberg, Måns Herngren och Kay Pollak. De har ju setts av enormt många, konstaterar Hans Isaksson.

Han skulle inte vilja kategorisera Lasse Åberg som reaktionär, men annat är det med Kay Pollak.

– Han är en skunk! Eller en skurk, det är vilket man vill.

Managementkonsulten som ibland extraknäcker som filmare har Hans Isaksson inte mycket gott att säga om.

– Han är en sån som åker omkring och talar om hur man ska manipulera anställda. Och nu har han gått över till att manipulera filmpubliken i till exempel ”Såsom i himmelen”.

• Vad är det som gör den filmen så dålig?
– Jag brukar använda den som exempel på ett pekoral. I senaste boken har jag försökt tala om vad ett pekoral är. Det är som en person som har tagit på sig frack och fin skjorta, men har glömt att knäppa gylfen!

– Han har överdrivna anspråk, precis som Bergman. Men han gör filmer för folket. Han spelar väldigt mycket med känslor, vilket jag är lite skeptisk mot. Det är publiken som ska känna, inte de som är på filmen.

I slutet av 1960-talet trodde Hans Isaksson och hans kamrater, precis som många andra, att det var en revolution på gång. Någon bitter besvikelse hittar man dock inte i hans texter.

– Man måste ju anstränga sig lite, skrattar han. Allting går upp, och sen går det ner. Men samtidigt går världen i spiral, som Lenin sa. Så trots Ukraina och Gaza, så anser jag nog att världen går framåt. Det tror jag.