Hoppa till huvudinnehåll

”Vi skrev en helt ny typ av kriminalromaner”

Maj Sjöwall är en legendar i deckargenren genom sviten Roman om ett brott som hon skrev tillsammans med Per Wahlöö. Nu har böckerna getts ut på nytt och Maj Sjöwall har tilldelats Leninpriset. Möt henne i ett samtal om skrivande och samhälle.

Maj Sjöwall
Proletären

I höstas gav Piratförlaget ut en ny upplaga av Roman om ett brott, de tio kriminalromanerna om Martin Beck och hans kollegor som utspelar sig under decenniet efter polisens förstatligande i Sverige, 1965-1975.

Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö förändrade för alltid den svenska deckargenren med sina nyskapande böcker där syftet framförallt var samhällskritiskt. Brottet i romansviten är inte en mordgåta, utan socialdemokratins svek mot det svenska folket och kapitalismens hänsynslöshet.

Per Wahlöö gick bort redan 1975 men Maj Sjöwall lever och verkar på Söder i Stockholm. I april kommer hon att ta emot Jan Myrdalsällskapets Leninpris för att hon ”med unik konstnärlig medvetenhet och sociologisk skärpa har visat hur brottet föds ur vårt samhälle”.

Vi träffar Maj Sjöwall på en krog i hennes hemkvarter och hon berättar att hon är glad för att böckerna har getts ut på nytt, även om uppmärksamheten leder till många intervjuer och framträdanden. Hon är inte den som söker sig självmant till rampljuset.

– Folk betraktar mig fortfarande som deckarförfattare, berättar hon. Men det är inte mitt yrke. Jag har inte skrivit något i genren sedan 1975.

Ändå har hon alltid arbetat med orden på ett eller annat sätt. På bokförlag och tidskrifter, som journalist och art director.

När hon och Per Wahlöö bestämde sig för att skriva tillsammans sa de upp sig från sina respektive veckotidningsjobb och skrev några ”usla filmmanus”.

Sedan föddes idén om att skildra det svenska samhället med hjälp av en grupp poliser vid riksmordkommissionen och de fall som de sattes att utreda. Och den svenska deckaren skulle aldrig bli sig lik igen.

– Vi skrev en helt ny typ av kriminalroman, berättar Maj Sjöwall. Det var underhållningslitteratur som samtidigt var samhällskritisk.

Många menar att de tio böckerna i Roman om ett brott lade grunden för den ihållande svenska deckarvågen där svenska författare genast översätts till 30 språk och tjänar ”horder av pengar”, som Maj Sjöwall uttrycker det. Men själv häpnar hon över framgångarna för de svenska deckarna.

– De är inte särskilt bra och jag läser inte mycket deckare, säger hon. Men Leif GW Persson tycker jag om. Han skriver utifrån sitt stora kunnande och har samma utgångspunkter som vi hade.

Utgångspunkten var bland annat att genomskåda det Sverige som framställdes som ett blandekonomiskt idealsamhälle. Föreställningen om det lyckade äktenskapet mellan kapitalism och socialism som egentligen aldrig har existerat.

Roman om ett brott är, förutom en serie mycket spännande och välkomponerade kriminalhistorier, berättelsen om ett samhälle på väg åt fel håll. Sjöwall-Wahlöö lyckas i sina tio böcker beröra de flesta av kapitalismens konsekvenser för folket. Arbetslöshet, bostadsbrist, miljöförstöring, ensamhet och sociala problem.

Det är ett kallt, människoovänligt samhälle som beskrivs, vilket för den yngre läsaren som lever i dagens tuffa nyliberala klimat, kan tyckas märkligt. Var inte 1960- och 70-talen en tid av politisk förändring och framsteg för arbetarklassen?

– Många tycker att det är ett jävla gnäll i böckerna, säger Maj Sjöwall. Men vi såg någonting annat i allt det där. Om man var ung under 50-talet som lovade gott, så var utsikterna på 60-talet inte särskilt ljusa. Det är klart att vi hade kul. Unga människor blev friare och det var p-piller och aborter. Det var mycket som var bra. Men politiskt såg vi inte optimistiskt på framtiden. Vi såg ju hur S flörtade med kapitalisterna.

Idag kan hon bara konstatera att samhället gick i den riktning som hon och Per Wahlöö befarade och som hon sammanfattar som en avhumanisering.

– Vi har blivit konsumenter istället för människor, säger hon.

Maj Sjöwall är säker på att folket egentligen vill ha ett demokratiskt och socialistiskt samhälle, men ändå trängs de politiska partierna i mitten.

– Moderaterna går åt vänster och Socialdemokraterna åt höger. Och högern flörtar med besvikna socialdemokrater.

Hon tycker att de nya deckarförfattarna borde ta itu med samhället idag och skriva om den nya brottsligheten. Som narkotikahandel, ekonomisk brottslighet och trafficking.

– Och polisen sitter för mycket framför sina datorskärmar. De borde ge sig ut på gatan.

Det som utmärker Roman om ett brott är den starka övertygelsen att det är samhället som skapar brottsligheten. I Sjöwall-Wahlöös böcker är det ont om ensamma, våldsamma psykopater som mördar för nöjes skull.

De människor som mördar i Roman om ett brott drivs till sina handlingar av ett orättvist och orättfärdigt system som i vissa fall gör de drabbade desperata. Ibland är det offret som är den egentliga skurken.

Gärningsmannen är heller aldrig ondskan reinkarnerad, som så ofta i samtida kriminalhistorier om seriemördare och pedofiler. Även de mest fruktansvärda handlingar utförs av människor av kött och blod.

Sjöwall-Wahlöös romanserie blev populär redan när den gavs ut och böckerna cirkulerade i kollektiv och vänkretsar.

– Många tyckte att det var kul. Plötsligt blev det okej att läsa deckare eftersom vi tog ett steg ifrån den borgerliga deckaren och in i en sociologisk skildring. Men det var ingen finlitteratur.

Maj Sjöwall är fortfarande nöjd med Roman om ett brott. Hon står fast vid den antikapitalistiska hållningen i böckerna och talar med värme om de välkända karaktärerna; Martin Beck, Gunvald Larsson, Lennart Kollberg… Det enda hon skulle vilja göra annorlunda är kvinnoporträtten.

– Våra kvinnor är ibland lite väl stereotypa, tycker hon.

Som exempel tar hon Martin Becks två kvinnor. Först hans förgrämda och konventionella hustru och sedan flickvännen Rhea som är lättsam och frigjord rödvinsvänster.

Sjöwall-Wahlöö skrev Roman om ett brott genom att göra en kortfattad plan och sedan dela upp kapitlen mellan sig. Men som läsare upplever man att böckerna är skrivna med en och samma författarröst.

– Vi jobbade mycket med stilen, minns Maj Sjöwall. Vi använde ett språk som vi tyckte passade projektet och vi hade tur som passade ihop. Vi rättade nästan ingenting i varandras texter. Efter hand fick vi rutin och lärde känna varandra bättre.

– De flesta skrivande människor säger att de inte kan förstå det här sättet att jobba, men jag måste ha någon att skriva till eller för. Det blir mer fart på mig då.

Det är tydligt när man läser böckerna i ett svep att Sjöwall-Wahlöö efter hand blev mer och mer säkra i sitt samarbete. Efter några böcker tar författarparet ut svängarna mer och är friare i sin gestaltning.

Både språkligt och politiskt är de senare böckerna mer intressanta. Ända fram till den sista boken Terroristerna där statsministern blir skjuten av en ung kvinna som svikits av samhället. Här är texten extremt tydlig politiskt, vilket på sina ställen går ut över den litterära kvaliteten. Även om författarparet på ett oemotståndligt och finurligt vis låter Marx vara det ord som avslutar hela romanserien.

Själv har Maj Sjöwall borgerlig bakgrund. Hennes pappa var hotelldirektör och skickade henne till privatskola för att hon skulle slippa gå i folkskola med ”de proletära barnen”. Ändå säger hon att hon tidigt fick en socialistisk grundsyn, mycket för att hierarkierna var så tydliga på hotellet.

– Där arbetade finska potatisskalare i en skrubb, samtidigt som restaurangchefen övervakade. Hotellet var ett samhälle i sig och min sympati har alltid legat hos de svaga. Jag har alltid röstat kommunistiskt.

Och samhällsutvecklingen de senaste decennierna har gjort henne till en om möjligt än mer övertygad socialist.

– Förr var rikedom ingenting man skröt med. Nu är det en självklarhet att det finns rika och fattiga.

Därför har hon heller inga problem med att ta emot det Leninpriset.

– Jag tar gärna emot priset och är stolt över det. Det är ett pris för människor som är bråkiga mot samhället och Pelle skulle spricka av stolthet.

Både Maj Sjöwall och tidigare pristagare har kritiserats hårt i borgerlig media för att de väljer att ta emot Leninpriset som de menar för tankarna till totalitära samhällssystem och massmord.

– Det är som att vägra ta emot Nobelpriset för att Alfred Nobel uppfann dynamiten. Det är ideologin vi talar om, inte enskilda makthavare, och Leninpriset är ett kulturpris.

Däremot har hon valt att inte svara på kritiken från höger eftersom hon inte är politiker.

– Jag är mer känslomässig socialist och det skulle vara att ge sig ut på hal is, tycker hon.

Leninpriset delas ut av Jan Myrdalsällskapet i Varberg 13 april och Maj Sjöwall säger att hon ser fram emot dagen.

– Men jag är nervös över tacktalet, erkänner hon. Och så måste jag låna en baddräkt så att jag kan bada i Leninbadet.