Hoppa till huvudinnehåll
Av

Om självförsvar i en vertikal värld


När den antirasistiska 5i12-rörelsen i förra veckan delade ut sitt pris till artisten Jason ”Timbuktu” Diakité i riksdagen vägrade samtliga borgerliga riksdagsledamöter att närvara under ceremonin.

Anledningen var att Timbuktu gästar hiphop-gruppen Kartellen på låten ”Svarta duvor & vissna liljor”. Låten är ett angrepp på Sverigedemokraterna där en växande rasism kopplas ihop med den nyliberala förvandlingen av landet Sverige. Det är välskrivet, aggressivt och sanna ord i rättan tid.

I Timbuktus vers låter det så här:
”Palme fick ett nackskott SD fick en jackpot/
folket blev till fimparna i Anders Borgs askkopp/
fucked, dom plöjde välfärden med en traktor/
lämnade oss med dålig utbildning och en kass vård/
asså, piskan viner tills vi går passgång/
dunka Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång/
landet vi nu bor i är fan krokigare än kungen/
dra till Djursholm och fråga brokigaste ungen”

Det är det där med att ”dunka Jimmie gul och blå” som borgerligheten har så svårt att smälta, enligt resonemanget att alla typer av angrepp på ”folkvalda” politiker är ett angrepp på självaste demokratin. Och på samma sätt som vid tårtningen av Jimmie Åkesson sluter högern upp som en man och försvarar de sina.

”Svarta duvor & vissna liljor” premiärvisades på SVT:s musiksajt PSL och redaktionen kände sig tvungen att redan i presentationen av låten ta avstånd från ”politiskt motiverat järnrörssvingande, vare sig det är åt vänster eller höger”.

Kanske är det just begreppen höger och vänster som förvirrar. Politiken utspelar sig ju faktiskt inte på ett horisontellt plan där alla slår från samma utgångsläge. Det avgörande för artister som Timbuktu och Kartellen är inte att de svingar från vänster utan att de svingar underifrån.

Politiken utspelar sig i en vertikal värld där vi som står längst ner får ta mest stryk. Vid sidan av överhetens allt mer omfattande attacker mot arbetarklassen tvingas vi nu också leva med en allt mer obeslöjad rasism.

När Jason Diakité, född och uppvuxen i Lund, tackade för priset i riksdagen höll han upp sitt svenska pass: ”Fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet. Det är och förblir rasism.”

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti som utmålar stora grupper svenskar som ett hot mot samhället. Om Sverigedemokraterna tillåts bestämma vilka som får höra till och vilka som ska ut är vi många som inte håller måttet. Rasisterna angriper oss och vi har rätt att försvara oss. Kulturen är som alltid en viktig plattform och konstnärens rätt att sparka uppåt borde vara självklar.

Men när borgerligheten talar om konstnärlig frihet handlar det nästan uteslutande om rätten att sparka nedåt. När Tintin-böckernas koloniala perspektiv ifrågasätts, när Lars Vilks inte får förnedra muslimer på vilket museum han vill, när Taubes kvinnosyn problematiseras, då ställer de mangrant upp på yttrandefrihetens och den konstnärliga frihetens sida.

I fallet Timbuktu och Kartellen ligger också i botten ett klassbetingat hat mot hela hiphop-kulturen.

– När jag såg vad låten handlade om och att det var ett samarbete med den där Kartellen så bestämde jag mig för att inte gå, sa Folkpartiets gruppledare i riksdagen, Johan Pehrson till Kulturnyheterna efter ceremonin i riksdagen.

Inte ens 5i12-rörelsen själva försvarar Jason Diakités rätt att sparka uppåt. Rörelsen utsåg sin pristagare innan ”Svarta duvor & vissna liljor” släpptes och kunde ju inte gärna ändra sig när beslutet väl var fattat. Men Jasenko Omanovic (S), riksdagsledamot och ordförande i 5i12-rörelsen, säger till Dagens Nyheter att han själv aldrig hade skrivit som Timbuktu. Han kan heller inte svara på om Jason Diakité hade varit aktuell för priset efter att låten ”Svarta duvor & vissna liljor” släpptes.

Historien har visat att liberaler är ytterst opålitliga antirasister och skådespelet i riksdagen bekräftar denna sanning. När borgarna ställer sig bakom sina vänner Sverigedemokraterna är det dags för oss andra att formera försvarslinjen.