Arm i arm mot kriget

Det var den femte september 1915. Sedan ett år rasade kriget i Europa. En mäktig arbetarrörelse, som unisont lovat försvara freden till varje pris, hade svikit.

Världens största politiska parti, det tyska socialdemokratiska, hade röstat för kriget och nu stack dess medlemmar bajonetterna i franska socialdemokraters magar.

I massgravar låg socialdemokratiska partimedlemmar och arbetare av skilda nationaliteter; pojkar och män i sina bästa åldrar.

Det parti som skulle företräda dem hade förrått. Det parti som skulle försvara freden hade skickat Europas folk till döden i lervällingen.

Nu träffades oppositionella socialdemokrater i schweiziska Zimmerwald för antikrigskonferens. Från Ryssland kom bolsjevikerna Lenin, Zinovjev, Radek, ett par mensjeviker och socialistrevolutionärer, samt Trotskij som för tillfället stod mitt emellan de socialistiska fraktionerna. Från Sverige kom oppositionsmännen Zeth Höglund och Ture Nerman.

Även om konferensen bestod av socialister till vänster om de ”socialister” som skickat ut sina medlemmar i kriget var deltagarna ingen homogen grupp. Till vänster om majoriteten av konferensdeltagarna stod Lenin och en grupp runt honom.

Lenin hade, med Alexandra Kollontaj som bollplank, skrivit ett förslag till resolution, där Europas arbetare uppmanades att vända vapnen mot sina egna förtryckare och där kriget kallades för ett imperialistiskt krig om råvaror, exportmarknader och ekonomiskt inflytande. ”Rövarkrig, för tusan, gubbar; ej patriotism!”

I Lenins resolutionsförslag nagelfors de så kallade arbetarledare som förrått internationalismen och socialismens fana och Lenin menade att de var en farligare fiende till arbetarklassen än någonsin borgarklassens krigsaktivister.


Även Karl Radek hade skrivit ett förslag, men det kritiserades skarpt av Lenin som menade att han var allt för överslätande gentemot opportunisterna i de socialdemokratiska ledningarna.

Konferensen röstade dock för Radeks förslag när det ställdes mot Lenins. (Till stor lättnad för läsarna kan sägas att svenskarna Nerman och Höglund inte bara röstade för Lenins förslag, utan även skrev under det tillsammans med Lenin och fem andra delegater.)

Den slutgiltiga resolutionen, eller manifestet, var en kompromiss skriven av Trotskij och schweizaren Robert Grimm och kalfatrades från flera håll.

Lenin menade att inte heller detta manifest kritiserade opportunismen tillräckligt och inte heller pekade ut en väg för arbetarklassen att avsluta kriget. Icke desto mindre skrevs manifestet under av en unison konferens: ”Nu gällde det att stå arm i arm”.

Zimmerwaldriktningen höll ytterligare två konferenser varav en i Stockholm 1917, då grunden redan var lagd för en världsomfattande rörelse som höjer fredens och klassupprorets fana. Grunden för den kommunistiska rörelsen las i Zimmerwald 1915.

Det påstås ibland, bland bourgeoisiens knastertorra historieskrivare, att Zimmerwaldrörelsen inte lyckades stoppa kriget. Det är ju inte sant. Förvisso lyckades inte de europeiska zimmerwaldmännen få igång ett europeiskt uppror mot kriget, där kampen stod om samhällsmakten.

Men det fanns ett par deltagare i Zimmerwald som faktiskt ledde upproret som fick slut på kriget. Ture Nerman tar sista ordet och förklarar vilka det var:


”Det går ändå framåt vid
Nevans vatten.
På tsar Kerenskijs grav står livets män:
Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!”

Magnus Hedman