SVT viker sig för kraven – Ukrainadokumentär stryks ur tablån

Borgerlig media, med välvilliga nickedockor inom stora delar av vänstern, har de senaste två åren ägnat sig åt en systematisk snedvridning av all rapportering om Maidanrörelsen och Ukraina. Det har rört sig om allt från förtigande av väsentliga uppgifter till ren och skär desinformation.

Detta har gått helt i linje med den ibland snudd på farsartade rysshets som prytt kvällstidningarnas löpsedlar – ”Så vill Putin pulvrisera Gotland”, ”Så vill Kreml äta våra spädbarn”, ”Matrjosjkadockor – oskyldiga prydnadsföremål eller ryska femtekolonnare?”

Den alarmerande tonen har skuffats och buffats av krigsivrande Natovänner. Det har i det närmaste blivit omöjligt att föra en saklig debatt om Ukraina utan att bli stämplad som ”Putinkramare”, en hånfull benämning på alla som ställer sig mot den svenska statliga bilden av de politiska skeendena i Östeuropa.

Men en hoppets gnista tändes hos de många som inte delat Carl Bildts, EU:s och den Nordatlantiska stridspaktens uppfattning. Den prisbelönte franske dokumentärfilmaren Paul Moreiras film Ukraina: Revolutionens mörka sida skulle visas på SVT.

Det skulle bli ett litet, men ack så viktigt inlägg i debatten.

I filmen skildras Maidanhändelserna ur ett mer kritiskt perspektiv. I synnerhet den ukrainska extremhögerns roll i den så kallade ”revolutionen”. Något som borgerlig media bara nämnt i förbifarten.

Så fort nyheten om den planerade sändningen nådde den ukrainska reaktionens fästen i Sverige lät kritiken inte vänta på sig. SVT formligen bombarderades av krav på att skrota filmen.

Kraven kom från alla möjliga håll; en vild skara nyliberala debattörer och förståsigpåare hetsade så huden glödde. Det kom även krav från kränkta ukrainare, som av redbarhet och journalistisk objektivitet snarare än av politiska skäl, ville stoppa filmen.

Bland dessa hittar vi ”politiskt oberoende aktörer” som den fetaste diplomatgräddan från Kiev och föreningen Unga ukrainare i Sverige, en organisation som bland annat anordnat pengainsamlingar till utrustning åt den ukrainska militären. Public service vek sig för deras krav.

När Proletären frågar SVT:s tittartjänst om det finns någon ny planerad sändningstid får vi ett blankt nej. Dokumentären är uppskjuten på obestämd tid.

Då vi lever i en digital tidsålder går filmen, som tur är, att få tag på via andra kanaler. Men den principiella gest en public service-sändning av dokumentären hade inneburit, går helt förlorad.

Även om filmens innehåll inte väger lika tungt som man hade hoppats hade det åtminstone tippat vågskålen till viss balans i debatten kring en av de minst nyanserade skildringarna av en konflikt i modern tid.